Veckans ord

 

Sista helgen med gänget
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Det blir inte alltid som man har tänkt; jägaren spår, Moder Natur rår. Så här mot slutet av varje säsong tänker man sig alltid en grand finale då man ska avrunda den korta hösten på ett värdigt sätt, hämta hem de där sista lockjärparna, kanske få någon vintervit hare eller ripa – med lite tur kanske också en sista orre eller tjäder. Det förutsätter förstås att hösten dröjer kvar ännu en vecka, att inte vintern infinner sig.

 Min lediga vecka i skogen fick ett snöpligt slut; den förbannade vintern kom och bytte på ett dygn ut fin, mild senhöst till snöförhållanden som spolierar all jakt. Annars kan det ibland gå bra ändå om det fortfarande är höst med lite snö på marken, men det här var verkligen vinter, det luktade vinter och snö i luften, det var ned mot -8 grader, opplega i träden – ja allt var bara på tok. Tjädern satt i träd – inte som på en tavla av Harald Wiberg, i topp – utan mitt inne i träden där ingen kan se dem, och naturligtvis släpper de en inte heller inom hagelhåll utan de reser på hundra meters håll. Orrarna fanns inte att finna i skogen. En dag såg jag en stor svart fläck ute på sjön (typiskt nog utanför Orrholmen!) som upplöst i kikaren visade sig vara ca 50 spelande orrar. Avståndet var ca en kilometer och även om det skulle gå att komma i håll skulle det aldrig gå att hämta en fågel på en is som bågnar redan av trycket från femtio orrtuppar. En annan följd av det här är förstås att när alla orrar har samlats i en klump finns det inga kvar att hitta i skogen. En snöplig sak var förstås också att när vi satt i bilen på väg hem igår, behagade en tjädertupp exponera sig skjutbart i en talltopp – naturligtvis också utanför lovlig mark…

 Skogsripor är ökända för att vara omöjliga på vintern, så också de få jag såg. Järparna som många gånger väl låter sig lockas i snö, hade fått vinterfrossa och vägrade ens visa sig; jag undrar fortfarande var de kan ha gömt sig undan.

 Chatarina på besök

Efter att ha gått och snackat med jyckarna i en vecka var det skönt när familjen och vår goda vän och jaktkamrat kom upp till helgen. Annelie vet sedan många år hur svår jakten kan vara så här års, men det var skönt att ha med en så förnöjsam jaktkamrat som Chatarina; inte gör det något att det är svårt, det är skönt att vara ute med hundarna.

 Det gick som förut under veckan, inte ett dun. Det var t o m ännu sämre för vi såg inte ens fågel. Kallt var det också, nästan på gränsen för Nenya som alltid har haft lite köldkänsliga tassar. Det var ovanligt skönt att komma in i den varma stugan och få i sig lite ångande soppa, en macka och lite kaffe. I skogen följde Chatarina en gammal fin tradition så där i förjulsvintern och bjöd på glögg och pepparkakor – se hon är då en riktig jaktkamrat!

 Från jaktsäsong till träningssäsong

När det ena slutar, tar det andra vid. Den senaste tiden har fler och fler önskemål att komma igång med träningsdagarna, dumpit in. Det är till en del vi jaktdårar som har bromsat det lite, men nu är vi på gång, på lördag smäller det för dem som är hågade (utskick kommer på maillistan ikväll). Nu är det Cullys tur att vara med, det finns många unga hundar som är bra att träna med, kanske tillkommer också någon ny, man vet aldrig.

 Nog är det tur att spanielintresset har svällt så mycket i Umeå under bara de senaste tre åren så vi har något att göra under den mörka vintern, annars skulle vi väl bli alldeles insnöade.