Veckans ord

 

Umeå, spanielhundarnas stad
Text och bild: Stefan Hansson

 När vi år 2000 skaffade Nenya var inte jaktspringern helt okänd här, bara nästan. Några fanns och några hade funnits förut, men när vi året efter skaffade Tezla visste vi till en början inte om någon fler jaktcocker. Det visade sig sedan att det fanns, men totalt sett var det mycket få av den rasen här.

 Glädjande nog har mycket hänt sedan dess, även om det just nu är överlägset fler cockrar än springrar – även om ryktet säger att springerbeståndet snart ska späs på. Aldrig trodde vi att den utveckling vi sett under de senaste tre åren skulle gå så snabbt, men vi ser dem komma på bred front nu – spännande nog också i den träningsgrupp vi ingår i.

 För bara sju år sedan när vi började söka efter ny hund hörde vi namnkunniga spanielmänniskor skrocka lite överlägset och förklara för oss ”okunniga” att: ”Se spaniel var det ingen mening med att ha hos oss!” Att den som skrockade högst visade sig vara den som dittills hade sålt allra flest valpar norrut, var förstås en helt annan sak.

 Kompetenta hundar

För oss var det snacket en ren förolämpning; visserligen hade vi inte haft helt fullblodiga jaktspringrar förut, men herre jösses vad bra vi tyckte att spanieljakten var! (Vi började redan ’87 och den 8:e den här månaden firade jag just 20-årsjubileet av min första fågel skjuten över spaniel, en tjäderhöna). Vilka var då skrockarna att veta bättre än vi?

 Nu hör vi ingen som skrockar längre. Faktiskt hör vi väldigt lite – utom från dem som varje år kommer upp och jagar med oss och tycker det är kanon – men andra tycks föredra att låtsas som om inget har förändrats, men det kan förstås bero på att få tycks ha förstått att spaniels faktiskt går att jaga ”praktiskt” med som det så fint brukar heta. Termen i sig är förstås idiotisk – vadå ”praktisk”? Finns det ”opraktisk” jakt också?

 Sanningen är att fler och fler upptäcker spanieln som skogsfågelhund, inte bara i Umeå. Många fler tillkommer både norr om oss och några lite söder om oss, men fortfarande norr om Dalälven. Några spekulanter hamnar hos oss och får råd och tips om var de kan få tag i en valp och ofta nog skaffar de också en. Naturligt nog köper de av dem som skrockade, ännu så länge finns de flesta uppfödarna söderut.

 Nya tider

Fortfarande har inte de äldre jägarna här förstått att spanieln utgör ett alternativ till andra mer etablerade raser, men de nya jägarna, kvinnorna och ungdomarna, tycks mer positiva till våra ”silkesörade knähundar”. Självklart bör allt som går att göra för att uppmuntra dessa renegater också göras i verkligheten. Vi försöker efter bästa förmåga dra vårt till stacken genom att bjuda in folk och också på direkt förfrågan ta med dem ut i skogen ”där det händer”. Det handlar förstås inte bara om att främja spanielraserna, utan även om att ta tillvara ett gryende jaktintresse; vi jägare behöver bli fler, inte färre.

 Just nu uppmanar Jägareförbundet oss medlemmar att ta med folk, framförallt ungdomar på jakt för att avdramatisera och kanske värva nya. Det är jättebra! Själva har vi lytt den uppmaningen – faktiskt många år innan den framställdes från förbundets sida. Gån I ut ock gör sammalunda!

 Träning

Det var träning utlyst på lördagen; det blev en ganska kall tillställning. Kanske var det därför det bara blev vi, de envisaste, d v s vi och Chatarina som samlades, ursprungsgänget s a s.

 Ganska snart var vi klara med träningen, men gick en liten promenad längs Nydalasjön ändå. Om det kan kallas tokigt att vara ute och träna spaniel så här på vintern, fanns det de som var värre; vi såg en man på skridskor, dragen av sin hund på isen – så länge har inte isen legat att det såg alldeles säkert ut.

 Det blev milt igen på söndagen och det verkar hålla i sig en dag eller två. Skönt, det är inte kul när det sjunker så långt som till -12 grader när man inte hunnit vänja sig än. Förhoppningsvis dyker några fler upp på träning när det inte är så kallt.

 Skördenjutning

När helgbesöken i stugan glesnar så här års är det dags att njuta av det som där skördats under hösten och i helgen var det dags för en orrtupp i lergryta. Få fåglar passar så bra att tillaga på detta sätt, men väl täckt av bacon som blir så där lagom knaprigt som tillbehör, blir fågeln när det är klart till en njutning för gommen som alltför få blir i tillfälle att känna. I en tid när många anser att jakt är fult, blir fortfarande väl anrättat vilt till ett konstverk.

 Metoden är enkel. Bryn fågeln runt om, lägg den i väl blötlagd lergryta (som ska in i kall ugn), slå på tre-fyra deciliter buljong (valfritt vilket), klyv några lökar och lägg ned. Krydda med dragon, rosmarin, rosépeppar och toppa med generöst med paprikapulver (det gör redan knapergott bacon ännu bättre). In med grytan på 250 grader i 45-60 minuter, beroende på fågelns storlek, red skyn med grädde och servera med ris. Tänk, redan doften när man lyfter av locket, doften mina vänner – doften...!

 Metoden fungerar bra även med gräsänder, unga (små) tjäderhönor och säkert också fasan. Det är – har jag funnit – storleken på viltet som avgör vad som är bäst, men gott är det och ingen kan veta hur gott när de inte har provat – så gör det gärna.