Veckans ord

 

En dag på Forslunda
Av Stefan Hansson

 Vi har ett gymnasium här som sysslar med utbildning inom jordbruk, men också med hund. Här kan man få tjänstehundutbildning, instruktörs- och uppfödarutbildning och så vidare. Till den skolan var jag i torsdags inbjuden att tala om spaniel och jakt med spaniel, lite demonstration ingick också. Rätt så fantastiskt vad? Tänk att denna ganska så ovanliga jaktform har hittat sin väg in i officiell utbildning! Till stor del beror det förstås på att ett par av träningsgruppens medlemmar är dels lärare, dels elev på nämnda anrika institution.

 Var ska sleven vara, om inte i grytan? Det är väl klart att man inte tackar nej till en sådan chans att vara med om något intressant. Enda smolket i bägaren var att det inte blev några bilder, vädret var helt enkelt för ruttet för att några skulle kunna tas.

 Teoriföreläsning

Anki inledde med allmänkunskap om spanielns funktioner som jakthund och jag tog vid när det kom till det rent jakttekniska där betoningen lades mindre på dressyrmoment och träning än på hur man på bästa sätt för sin hund för att nå jaktlig framgång; var man söker, hur man söker vilt o s v.

 Det var ett bra upplägg där jag njöt lyxen av att bara glida in och ”göra min grej”. Det funkade bra tycker jag och konstaterar att sådant skulle jag kunna göra ofta, i alla fall med Anki som föreläsningspartner.

 Praktik i skogen

Det var knappast förvånande att eleverna var positiva – herregud, det är ju en hundutbildning med en massa ”hundtokar”! – men det kanske kan tyckas lite mer förunderligt att rätt många uttryckte ett intresse för dels jakt, dels spaniel. Detta förstås sett från min sida och med alla mina fördomar; alltför ofta tar jag för givet att det är svårt att hitta jaktintresserade bland nya människor man aldrig träffat förut – alldeles särskilt i de fall spaniels är inblandade. Här fanns några med familjeanknytningar till jakthundar av olika raser, men de som stod närmast spaniels var ett par jaktlabbar och en engelsk setter.

 Nu delade Anki upp de ca 20 eleverna i grupper om två då hon visade den ena gruppen spanielsök med cocker och jag den andra med springer (vår cocker hade ju behagat börja löpa lagom till det här) och sedan bytte vi grupper. Nenya som kan vara ett hår av hin ibland skötte sig bra, om än lite liknöjt – det var ju inte jakt på riktigt. Kanske lika bra då hennes hetsighet hölls tillbaka och hon skötte sig bra i rent formell mening.

 Sista momentet bestod i att – nu tre grupper – fick varsin cocker att prova jobba med, X, Malte och Hugo (Nenya som är en sådan hussehund och en särling var det inte lönt att låna ut). Det är minsann inte lätt att plötsligt prova på andras ras och andras hundar i något man inte har tidigare erfarenhet av; nog försöktes det, men lite mer förarvana behövdes kanske.

 Stimulerande

Sett från min position var det jättekul att träffa alla dessa glada och intresserade hundmänniskor som kom från alla delar av landet. Ett stort allmänt tack till alla elever och ett litet särskilt tack till Anki som det var kul att jobba med.

 Träningslördag

Skulle det dyka upp fler den här lördagen? Jo, faktiskt kom också Josefin med sina två springrar, så vi var hela fyra stycken – få kan tyckas, men så här innan jul har väl inte så många fler tid, andra jobbar och så vidare.

 För vår del handlar det nu mest om att Cully ska få vara med där det finns många hundar och lära sig ta det med mer ro än hon – bara sex månader gammal – är mäktig hittills. Tids nog hinner hon träna på mera allvar, men att kunna slappna av i större sällskap är just nu viktigt nog.

 Själv tog jag på mig att vara assistent för apporteringsövande och idéprövande. Det var lite särskilt kul att Josefins äldsta, Indra, hade utvecklats så mycket sedan vi senast sågs någon gång på försommaren. Vi testade hennes gränser med allt svårare övningar, men med säker nos löste hon allt innan vi avbröt för att inte övergöra det. Svårt att säga hur hunden skulle fungera i skarp jakt med besvärliga och undangömda fåglar, men även om hennes sök är långsammare än jaktspringerns så missade hon inget och det märktes väl hur mycket mer hon koncentrerade sig när söken blev svårare, hon tyckte det var roligt helt enkelt.

 Det går alltid att diskutera vilken nytta våra vinterträningar egentligen har, men de är i någon mån ett sammanhållande kitt för oss som håller på med spaniel. Både hundar och ägare får hålla igång vinterlata kroppar och huvuden och alltid gör det någon nytta för att underhålla färdigheter. Bara det att jyckarna får fungera i grupp med andra kan vara till nytta i väntan på nästa jaktsäsong som alltid blir intensiv och då allt bara måste fungera i ett större sammanhang.

 Cully

Hon har vuxit så det har knakat under hösten. Nu är det några veckor sedan vi vägde henne senast, men det är nog troligt att hon nu väger lika mycket som Nenya, det vill säga: ca 16 kg. Med tanke på att hon ska grovna till under ytterligare tre år, kan vi redan nu ana att hon kommer att bli en stadig bit med grova ben och bröstkorg som en tunna. Det sista märks särskilt väl när hon sitter då hennes bringa ser ut att vara hennes mest framträdande attribut. Cully är också väldigt olik Nenya; när Nenya är tunn och extremt luftig, är Cully mer av en jaktspringer som man föreställer sig rasen, lång med kraftig benstomme, lite ”slingrig” och hennes framkomlighet i täta snår och bråte är säkert därför hög. När Nenya språngar sig fram, en teknik väl lämpad för hennes lätta kropp, kommer Cully säkert att vara den typen som med råstyrka tränger sig igenom alla hinder. Den språngande hunden passar många av våra markavsnitt bra, men det ställer förstås saker på sin spets när en så skarp och snabb hund ska kontrolleras, men nog finns det marktyper för Cullys sort också, sådana där hon, som sannolikt kommer att bli mer lättkontrollerad, passar väl in.

 Till sitt sätt är Cully markant annorlunda jämfört med Nenya. Båda är de i nuläget ”high strung” (ursäkta det engelska uttrycket, men det är så bra för att beskriva jyckarna), men när Nenya är det på heltid, lovar Cully gott inför framtiden. Cully är som hon är för att hon är valp och även om hon är så där undergiven inför föraren som hon ska vara för att bli en bra och lydig jakthund, känns hon mentalt säkrare på sig själv. Hon utvecklas och hon utvecklas på ett bra sätt då allt är roligt och spännande, men hon är mer beroende av sin förare än tidigare hundar, vilket är super när hon jobbar tillsammans med sin förare därför att hon strävar efter det, inte för att hon tränats till det.

 Vi tror att hon är resultatet av en ovanligt lyckad avel. Visst kan det fortfarande gå fel – det är lättare att bomma än att träffa, som min gamle far brukar säga – men i så fall kommer det antagligen att bero mer på oss än på något annat.

 I våra moderna tider har få medborgare tid att lyckas riktigt bra med någonting som ligger utanför arbetets och pliktens ramar, de som avgör om vi har pengar att betala räkningar för. Försvinnande få kan kalla sin jakt och sitt hundägande för något annat än en ovanligt kostsam hobby och därför tycker vi att det inte är hela världen om allt inte går som vi önskar – men visst vill vi, precis som andra, att våra jyckar ska fungera bra. Då är det bra om man lyckas få tag på ett bra ämne till en jakthund och det tror vi att vi har fått i Cully.