Adventsfunderingar
Av Stefan Hansson
Foto: Annelie HanssonVädret är upp och ner. I senare tid har vi haft ända ned mot -12 grader, vilket är ruggigt så här tidigt på vintern vid kusten. Det är precis samma fenomen som man upplever i kuststäder söderut; det blir så rått därför att havet en bit utåt kusten ligger öppet ännu. Lägg så till många minusgrader så är det inte så roligt med vinter längre.
Mest har det ändå varit varannandagsväder, den ena ett par decimeter snö med regn framåt kvällen, den andra kallt igen med blixthalka som följd innan ny snö har kommit som det sedan har regnat på igen med ny halka efter det.
Jag är som bekant ingen vän av vinter, men när vi ändå inte slipper den kunde den väl vara lite mer lagom. Lagom vore -2 grader och en decimeter snö under hela vintern – nog vore det bra om det fanns en stor termostat på himlen som kunde ställas så, sedan var det bara att bita ihop och vänta på våren.
Akututryckning
Häromdagen hade jag en skräckupplevelse. Jag hade precis avslutat ett längre telefonsamtal när Cully kom in i köket och som vanligt talade jag med henne lite och fick en chock när hon tittade upp på mig; hon såg ut som jag antar att det ser ut när en hund har blivit ormbiten!
Det är knappast säsong för ormar och om det ändå skulle ha inträffat skulle jag ha märkt om hon hade blivit biten när jag varje gång under dagen hade rastat henne i koppel och då visste jag naturligtvis också att hon inte hade kunnat få i sig något ute. I alla fall fick jag tag på telefonen och ringde till vår veterinär. Här är läge att ge en eloge till ”Veterinär’n på Röbäck”; visserligen har hon som alla andra telefonsvarare, men en ”tryck ett funktion” för akutfall där de sliter luren ur klykan för att ge snabb service – det var bara att komma bums. För oss som haft hund i många år och bor i Umeå har det annars varit nästan omöjligt att få tag på någon vare sig under morgonens en timme långa telefontid eftersom det alltid är upptaget, eller utom telefontid då ingen någonsin har svarat. Ett hurra för Inger-Johanne och hennes personal!
Vid det här laget såg vår stackars hund illa ut. Tänk er att man skurit upp en tennisboll och trätt över nosen på hunden och lägg till att ögonen såg ut som två tomater som man skurit snitt i. Ingen vacker syn och hon började snorka och ha svårt att andas. Det var i eftermiddagsrusningen och blixthalka och kliniken ligger på andra sidan staden, mer än en mil bort; jag skulle genom flaskhalsen i centrum på E4:an. Femton minuter senare var jag där och då svär jag på att få skulle ha velat vara med på den färden…
Allvarligt talat var jag inte säker på att finna en levande hund när jag öppnade bakluckan, men snarkande – och som alltid glad – följde Cully villigt med in. Hon fick gå före kön och in i ett rum där min misstanke bekräftades; det var en allergichock. Hon fick en cortisonspruta som fick verka medan jag gick en sväng runt kvarteret och nästan på en gång fungerade andningen igen och svullnaden runt ögonen gick ned betydligt – faran var över. Under resten av kvällen gick även nosen till sig, men lite långsammare och hunden var pigg och glad.
Vad hade då utlöst detta? Det går inte att säga säkert, men det enda ovanliga var att hon hade fått en tuggring av en sort vi aldrig hade haft förut. Hade hon fått i sig något ute hade det snarare handlat om förgiftning och inne hade jag haft full koll på henne i köket; det är uteslutet att hon skulle ha kunnat få tag på något annat än denna tuggring. Svullnaden blossade upp på bara en halvtimme – så snabbt var förloppet – men det var skrämmande, i alla fall för mig som är så pjåskig med våra hundar. Märk väl: jag försöker inte panikvarna för tuggben, men vår hund har aldrig råkat ut för det här förr, bara just den här gången och då kan ingen säga säkert att det var tuggringens fel.
Vi hundägare får vara med om ett och annat under ett långt hundägarliv, man blir aldrig fullärd, men en sak är klar när det kommer till sådana här saker: en bra veterinär som ger god och snabb service är av oskattbar betydelse.
Stugsista
Regnet vräkte ned på fredagen, natten mot lördag övergick det i snö. Lite oroliga var vi för dåligt väglag när vi skulle åka upp till stugan för att rusta den för vintern, bomma igen för att kanske återkomma någon gång i mars när solen kommit tillbaka. Som tur var det bara blött, men snön var av ett konstigt slag visade det sig.
Ett av våra uppdrag var att skaffa en jultall. Kanske någon undrar över varför vi har tall men det har en enkel förklaring; det är en tradition, den barrar inte och den doftar himmelskt – som tallar doftar på våren när sommaren står för dörren. Det ger hopp om bättre tider.
Nu står stugan där i mitt i julkortet; det är inte mycket snö att tala om men den ligger över allt, mark, hus och skog. Lite illa kändes det att inte fira den kommande julen där som vi brukar, men av många skäl avstår vi även i år. Ett par av skälen är att med dagens vansinnespriser på el och bränsle upp dit, så blir staden billigare att fira i. Lite paradoxalt är det att man gör det svårare för folk att vistas i en bra miljö för att förstå att värna den – vad har man då för nytta av miljön? Hur ska vi kunna visa våra barn vad framtida generationer kan gå miste om när vi inte längre kan visa vad det är – landet, vad är det? Det är ju där miljön finns! Vi skulle kunna ha så gott som gratis, miljövänlig el i det här landet, men då kunde vi väl inte spela världssamvete förstås.
Nåja, det var bara en snabbis vi var ute på. Någon jakt var inte inplanerad, men vi såg i alla fall en orre, en höna, på vägen upp. Hundarna fick härja lite i snön, något som Cully tyckte var det bästa av allt. Å andra sidan verkar denna glada lilla jycke tycka att allt är det bästa av allt, men till stugan lär det dröja innan hon får komma igen.
Två veckor kvar
För oss som är barnsliga nog att tycka om julen, känns det som om vi går mot bättre tider. Vad vore vintern utan det välkomna avbrott i tristessen som julen innebär? Än mer outhärdlig är att förmoda. Inte för att vi i alltför hög grad larvar oss med julklappshysteri, men god mat har väl ingen dött av – inte olycklig i alla fall – och att få bekanta sig med familjen igen efter en lång period då man knappt ser röken av varandra i vardagslag, är heller inte fel.
Så vi är i full färd med att förbereda oss. Inte blir det någonsin som när man var barn, men man får göra sitt bästa. För mig som växte upp för så länge sedan, i Abisko, var julen betydligt mindre hysterisk än den är nu; TV: n hade bara en kanal och Kalle fick skådas i svartvitt, men maten var lika god och snön var lika vit och det fanns inget tvångsmässigt krav att spendera sin sista krona på julklappar. Ändå var det en härlig tid och det enda jag minns som trist var att få jular firades utan att farsan var tvungen att gå efter en tidig julmiddag därför att han oftast var i tjänst sedan.
Andra drömjular firades i Skåne. Det skulle inte förvåna mig om det är en del av min känsla för landskapet. Talar man med skåningar idag så grinar de lite ironiskt när vita jular kommer på tal – sådant finns ju inte. När jag var barn fanns det minsann och då var det verkligen julkortsvarning på landskapet. Massor av snö och -15 grader upplevde vi ofta där hos mormor och morfar i Lärkeröd. Spännande jakter på kanin och hare, någon enstaka fasan, förgyllde också julen – men se juldagen fick man inte jaga, det bestämde morfar.
Julen inomhus var en sak i sig. Då eldade morfar i kolkaminen i salen som annars inte var uppvärmd på vintern. Det stora ekbordet dukades för att rymma moster och morbror och kusiner också. Skaffningen var gedigen skånsk julmat och vi barn år så vi höll på att storkna – det var tider det! Dagarna innan hade vi huggit en gran där de växte som tätast nere vid ån och kanske tjuvskjutit en gräsand på olovlig tid och allt var precis så spännande som det bara kan vara när man är liten.
Dofter är också viktiga, har ni tänkt på det? Dofter man kände som barn känner man omedelbart igen när man känner dem som vuxen och man glömmer dem sannolikt aldrig. Hos mormor och morfar eldades med ved i spisen och i den vardagliga ritualen ingick att hämta ved i den doftande vedboden och den lövvedsrök som kändes över frusen åker och äng, kan jag än idag associera till skånsk jul även när jag idag känner den över det norrländska skogslandskap där vi nu ibland firar högtiden.
En annan sådan doft kom från köket där mormor bryggde dagens första kaffe. Det var lite utkylt på morgonen och vi ungar låg kvar i sängarna och viftade med tårna – vi hörde ju hur det slamrade i spisluckan när ännu en vedklabb åkte in och snart skulle det vara varmt nog att stiga upp och äta mormors nybakta bröd med skånsk leverpastej på. Jo, nog hade man det bra som barn där man låg och lyssnade på skånska röster som mumlade så där lågmält som vi alla brukar göra i morgonväkten. Hade man tur (om det inte råkade vara juldag) kunde dagen innebära en sväng med bössan innan det var dags att äta något gott igen.
Där vi nu bor sedan en tid, bor vi nästan på landet. Snö kommer vi kanske att ha, även om förra julen var grön och det regnade, men vi kan inte jaga. Vi kan förstås ta en lång uppfriskande promenad med jyckarna och kanske släppa dem på ängarna – innan vi går in och äter något gott. Vi bor i stan, men ändå på landet, vi får göra det bästa av det och det blir säkert bra. Även om det barnsligt nostalgiska skimret av gångna jular inte riktigt infinner sig.
