Veckans ord

 

Allt väl
Av Stefan Hansson

 Vintern knallar på. Det har varit en och annan dag som har varit obehagligt kall, men vanligen har det varit drägligt så här långt. Vi har sett att längst uppe i norr, runt min barndoms Abisko, har de haft varmare än i Skåne och så ska det visst fortsätta i alla fall någon dag till – även vi får varmare. Blir det som det spås blir nog julen nästan snöfri. Däremot är luftfuktigheten så hög när vi har någon minusgrad så rimmen ligger tjock. Kanske kommer vår möjligen vita jul att bestå av bara frost.

 På fredag vänder dagen mot ljusare tider. I början går det förstås plågsamt långsamt, men redan i slutet av nästa månad börjar det märkas att dagarna har blivit längre. Först har vi dock de kommande storhelgerna och till den första är det nu bara en vecka kvar.

 Vi fick en och annan reaktion efter förra veckans ord – den del som handlade om Cully. Det finns de som aldrig ger sina jyckar tuggrejor; Carin Träffe skrev att hon hellre köper en påse morötter till sina om de nu ska tugga och tugga kan väl valpar få göra ibland, bara de inte tuggar på inredningen. Man vet ju aldrig med valpar och tuggrejor har räddat mattor och annat förr, i alla fall för oss. Därmed inte sagt att Cully har varit farlig på det.

 Vi kan rapportera att hon inte råkat ut för något sedan sist. Det har snart gått två veckor och det stärker mer och mer vår uppfattning att det var den tuggrejen som gjorde henne så dålig. Vi har lyssnat runt med butikerna som säger att de aldrig har hört talas om något sådant här, men bekräftar att det händer att de skeppar tillbaka hela sändningar som inte håller en kvalitet som de vågar släppa ut till kund. En viss varsamhet finns alltså och det kanske vi konsumenter också ska tänka på.

 Cully är alltså frisk och kry. Hon växer så det knakar och det är länge sedan hon passerade Nenyas vikt. Sist vi vägde henne låg hon på 17 kg, men det var ett tag sedan så det är säkert mer nu. Vi tror hon kommer att bli en stor dam när hon är färdig, längre och slingrigare. Utseendemässigt tycker vi ibland att hon blir alltmer lik sin moster Whimsey.

 I övrigt är hon en ljuvlig liten hund som alldeles säkert kommer att bli något av ett original som har många lustigheter för sig. Hennes otroliga kelighet får henne ibland att uppträda så tokigt att man måste skratta – Cully gör en glad bara hon visar sig, en mer kontaktsökande hund får man nog leta efter. Hennes helt egna initiativ är att efter att hela flocken har ätit, samlar hon in samtliga matskålar och bär fram till oss för att ställa undan; inte nog med det, hon tar dem också varje gång i en viss ordning och detta får ingen rubba på. Det här har vi inte lärt henne, men det är lustigt att Lena berättar att Cullys mor gör likadant – även hon rent spontant. Det måste finnas en hög grad av nedärvning i Cully från Whoopi och om det avspeglar sig i allt annat har vi utan tvekan ett ovanligt bra ämne i vår lilla hund. Det är klart: efter alla år med spaniel vet vi hur lättlärda de är och hur bra de kan svara på positivt stimuli, det vill säga beröm och kärlek när de gör rätt och söker spontan kontakt.

 Precis som Tezla är hon en ”PANTer”, det vill säga; varje tomflaska eller ölburk hon hittar ute ska prompt bäras hem, något hon tydligen också har gemensamt med sin mor. Nu är ju Cully bara drygt halvåret gammal, så mycket återstår att göra med henne, men vår lilla sammetsmjuka hund lovar väldigt gott och det känns befriande att ha fått en hund som bara mycket sällan förtjänar bannor, en hund som är förig på grund av god avel och inte uteslutande av dressyr. Då kan även medelmåttor som vi lyckas med våra hundar.