Veckans ord

 

Ersboda Big Bang
Av Stefan Hansson

 En del av er känner kanske till filmerna om The Griswold Family – ni vet, ”Ett päron till farsa firar jul” är en. Här på gården har vi ”Ett päron till farsa som firar nyår”. Liksom sin amerikanske själsfrände tycks vårt lokala päron krampaktigt besluten att ge sin familj den perfekta nyårsaftonen – till varje pris och på sina grannars bekostnad – i ett som synes allvarligt försök att återuppleva barndomens magi. Ni vet; det är ju faktiskt inte möjligt hur många smällare och nyårsraketer man än skjuter, helt utan hänsyn till grannar och framförallt deras hundar.

 Det var nog illa runt 12-slaget att alla runt omkring i bostadsområdet sköt raketer, men i vårt kvarter där de låga trähusen står i en fyrkant runt den allmänna innergården, blev det bara för mycket när smällare och raketer briserade bokstavligen utanför våra fönster. Det dallrade i fönstren, det smattrade av nedfall och vi såg åtminstone en smällare som gick in i väggen till förrådshuset – allt för att det på typiskt svenssonmanér skall skjutas, återigen utan att man ens tänkte på att fråga grannarna om det var OK. Det är klart: vi hade ju sagt blankt nej. Vi hade föreslagit den under vintern övergivna, en bit från husen liggande, fotbollsplanen. Det är fint med fyrverkerier, men varför hålla sig mitt bland husen! (Det hade väl varit för långt att gå ända till fotbollsplanen förstås…)

 Det är fascinerande att märka att det här är ett far och son fenomen. Pappa skickar ut den unge (minderåriga) sonen med smällare tidigt under kvällen så alla skall få njuta av kanonaden så länge som möjligt. När så pappa har blivit lagom nyårsgroggfryntlig skall det tunga artilleriet fram; raketerna! Som ansvarskännande far måste man då vara den som tänder stubinen och visa hur det går till och därmed ge sonen den lärdom han så väl behöver; det är OK att smälla utan tanke på att någon kan bli störd.

 Lika fascinerande är smällandet i sig. Vad är det med folk egentligen? Skall man bara se strikt till nödvändigheten av att smälla kunde jag kanske ha tagit ut bössan och en ask patroner på gården och börjat skjuta i luften. Skulle jag då ha blivit beundrad av alla barn (vuxna och faktiska barn) – nej det hade nog inte dröjt tio minuter innan jag hade blivit hämtad och bortförd för en längre vistelse från hemmet.

 Våra jyckar reagerar olika mycket på det här. Tezla bryr sig inte, Cully – ung och oförstörd som hon är – visade sig orolig mest när vi var tvungna att gå ut men Nenya har ett problem med de skarpa smällar som det här ger. Inte så någon av dem drabbades av panik, men det sägs att det här eskalerar över tid och det fick Annelie att konstatera att det helt enkelt inte går att vara hemma under sådana här helger. Vi hade sett fram emot att få fira vår första jul och nyår i nya bostaden, men det får bli skogen nästa år, det här håller inte. Varför gick jag då inte ut och svor åt dem? Jo, därför att det verkligen hade visat hundarna att det var något farligt och riskerat att skrämma dem ännu mer och faktiskt fått ett riktigt problem som jag själv var delvis ansvarig för. Vad jag däremot kommer att göra är att motionera i föreningen om ett totalförbud för skjutning på innergården – men jag lär ju inte bli den populäraste personen här efter det.

 Nu till min poäng; är det rimligt att man skall behöva resa bort, lämna det hem man dyrt har betalat för bara för att svensson skall få skjuta raketer? Vad är det som gör att all vanlig anständighet tycks lämna annars förnuftiga och trevliga människor just nyårsnatten? Jag tycker att det är rent ut sagt ouppfostrat!

 Nyheter

Nå, till mindre trista saker; vi har uppdateringar på gång. Nu finns de uppdaterade versionerna av Nenyas och Tezlas sidor inne, Cullys är på gång. Annelie håller på för fullt med att jobba fram nya gallerier när de gamla är lika trista som passé. Dock kräver det en del och det tar tid, men för den tålmodiga väntar belöningen runt hörnet. Håll utkik om ni vill; de kan börja dyka upp en nu och en då.

 Annars väntar vi otåligt på ljusare tider. Det är svårt att driva en vettig websida under polarvinterns envisa mörker; vi väntar på varma vindar ridna av vårfåglar ivriga att börja med den ljusa tidens bestyr. Just nu verkar det avlägsnare än någonsin här i Umeå eftersom kvicksilvret har sjunkit ordentligt på vår termometer den senaste tiden. Solens återkomst märks ännu bara i jakttidningarnas soltabeller, men vi vet att redan i slutet av den här månaden börjar det märkas i verkligheten också. Till dess får ni ha tålamod med ett tunnare material här på sidan.