Veckans ord

 

Främmande fåglar
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Det är en märklig vinter. Vi har upplevt en tid av aprilslask, snö och regn om vartannat och tempen har pendlat en eller ett par grader under och eller över nollan. Riktigt tidigt har isen knastrat under fötterna så där som den brukar i tidig aprilmorgon. Det är förstås alldeles för tidigt att helt räkna ut vintern, särskilt som vi under det senaste dygnet har fått rätt mycket snö och tempen har sjunkit ned mot minus tio, men nu skall det bli varmare igen.

Det är kanske inte helt korrekt att skylla på vintern, men nog har vi haft en del ganska ovanliga besök av fåglar – det är klart, nötkråkan vi ser vid vårt hus är ingen oväntad gäst vid fågelbordet, men direkt vanlig är den inte. Sällsyntare är det med vitkindade gäss, vilken årstid det än är, men Annelie kom hem från jobbet en dag och berättade om en som finns i sjukhusdammen, en ”katt” bland ”hermelinerna”, det vill säga, de annars så vanliga gräsänderna som bor i området året runt. Sist vi såg vitkindade gäss var i somras när vi var i Skåne där de tycks finnas litet överallt i stads- och slottsparker. Här i Umeå har vi aldrig sett någon.

 Riktigt vansinnigt var det när vi i Mariehemsdammen dagarna innan jul hade en ägretthäger som stolpade omkring längs de frusna stränderna. Var den tog vägen så småningom vet vi inte, men fick med en viss förvåning veta, genom tidningen, att de syns hos oss ibland, men hur just den här kom på idén att fira jul i Umeå var förstås märkligt. Felorientering trodde ornitologer, en vag men inte ovanlig förklaring vid sådana tillfällen.

 Annars är långbenta tillfälliga gäster här ibland; då och då syns både vit- och svart stork runt Umeå, men då är det för jösse namn sommar, ja, vår i alla fall. Egentligen är det märkligt det här med fåglar, de kan dyka upp tillfälligt på oväntade platser och ibland också kolonisera nya områden. Stämmer det att vi håller på att få ett varmare klimat lär väl nilgås och kanske också skedstork flytta in i vårt land, två arter som finns så nära som i Holland. I Umeå kommer allt tätare rapporter om nötväcka – senast häromdagen faktiskt – och sådana fanns inte förr. Min far har berättat att när han var pojk och växte upp i Luleå var skrattmåsen en gång en raritet – i dag är den en luftens råtta, en sanitär olägenhet som skriker och skiter över gatukökets uteservering.

 Än lär vi få vänta på både stork och mås, men om ni inte sett det påminner vi om det uppdaterade fågelgalleriet, men också de andra veckobildsarkiven som efter idogt arbete blev klara i helgen. Vem vet; en vacker dag får vi kanske t o m ordning på de gravt eftersatta spanielgallerierna!

 Hundarbete

Tidigare år har vi med dårars envishet hållit igång med hundträning även i den värsta vintern, men denna vinter verkar vi ha tappat modet. Det är klart; våra träningar har väl i snö och kyla inte hållit någon högre kvalitet i meningen att förbättra jyckarna med nya moment och framåtsyftande träning, men de har aktiverat hundarna och givit något litet av konditionsträning utöver det vanliga. Det har alltså inte varit förgäves, men när vi själva inte har haft någon riktig lust är det väl inte konstigt om även andra har uteblivit. Förhoppningsvis drar intresset igång igen när vårvintersolen lockar fram oss till nya stordåd – vintermörkret tar loven av oss människor och nu väntar vi på bättre tider. Nästa månad i almanackan brukar innebära att vi vaknar till, dagarna blir längre och solen kommer tillbaka – leve den!