Klimatsmart
Text och bild: Stefan HanssonVi handlar nästan alltid på ICA Maxi, inte för att de skulle vara så mycket bättre än andra, men det är så smidigt med parkeringen där. Så här på vintern kör vi nästan aldrig bil, men med ett helt knippe med matkassar att frakta hem tar vi vår ”miljöförstörare” dit en gång i veckan.
Utbudet nuförtiden ser helt annorlunda ut än det gjorde förr; där finns många, många hyllmetrar med burkar och påsar med skrivtecken på som kommer från hela världen. De är spännande tillskott till vår annars traditionella matkultur och ses knappt längre som exotiska och en matmarknad av Maxis storlek måste ha allt sådant i sortimentet för att kunna konkurrera. Det kanske allra mest exotiska som finns där är mer helsvenskt än allt annat.
I ett hörn står ett frysskåp av normal hushållsstorlek bakom vars glasdörr man kan se olika sorters vilt skymta. Vanligast är ren, ibland älg och rådjur och allt oftare vildsvin, märkligt nog också ibland zebra och antilop. Exklusiviteter som tjäder, ripa och orre förekommer sällsynt tillsammans med fasan från Skottland (vad är det för fel på svensk fasan?), men för första gången såg vi häromsistens järpe. Vi hickade till när vi såg prislappen på detta vårt allra läckraste lilla vilt; 130 kr styck! Till en alldeles vanlig vardagsmiddag äter vi tre alltså kött för 400 spänn! Orrtuppen vi åt igår (den hade inte dött förgäves!), motsvarade säkert en hel veckas matbudget i vissa hushåll. Räknar man på det så väger köttbiten på en järpe ca 150 gram och kilopriset skulle då bli nästan 900 kr. Tänk att vanligt fattigfolk som vi äter så flott…
Vän av ordning kan förstås undra varför så genuint svenskt kött göms undan så diskret i ett hörn, men ett par årtionden av politiserat, systematiserat jakthat spelar säkert en stor roll här. Än underligare då att det än idag förekommer att det fällda viltet direkt går som apporteringsvilt i hundsporten – vadå?, det finns ju kråk- och vitfågel och dummies. Är vi inte mer rädda om jakten än att vi så riskerar att ge jakthatarna vatten på deras kvarn? Är jägaretiken något som inte omfattas av hundsporten?
Idag kan trenden vändas; allt oftare framhålls närproducerat viltkött som klimatsmart i media och jägarna har chansen att framstå snarare som föredömen, än som hot mot miljön. Själv tillhör jag dem som är starkt kritisk till fundamentalistiska strömningar inom miljöreligionen, men i hysterin som får en att tro att domedagen är nära, finns också högst förnuftiga tankar hos de mer moderata miljöreligiösa. Jag tror också att det måste gå att producera kött i Sverige, för svensk konsumtion – och hur i all världen kan man tycka att det är rimligt att vi skall kunna handla sockerärter året runt, influgna från Kenya? Det är ju inte så att vi inte överlever utan dem.
Det finns vilthandlare som rapporterar att det aldrig finns så mycket vilt som efterfrågas, vilket är lätt förklarat; om handlaren har mage att ta femhundra spänn för en orre och jägaren får femtio så äter man den utan att tveka själv. Om tusen skjutna fasaner och änder kunde säljas direkt till kund utan omvägen kring vilthandlaren för en hundring styck skulle säkert godset ifråga kunna försvara sin verksamhet ännu mer bestämt och kött uppfött fritt på marken torde också ge betydligt mindre miljöpåverkan än hönseriets tveksamt försvarbara broileruppfödning. Till och med Umeås i hela landet ökända militanta veganer har övergått till att äta korrekt uppfödda lamm, men ”kosher” är också vilt. I ljuset av det måste man få tycka att varje fågel som fälls borde betinga värden som vida överstiger det de har när de säljs till hundklubbar för träning.
Stora våffeldagen
Igår var det våffelbjudning hos goda vänner för, som det hette, fira att våren har kommit. Litet kaxigt var det nog att stå ute i snön på gården och äta varma våfflor med sylt och grädde, men vintern är till för att utmanas. Litet tidigt är det väl också att konstatera att våren är kommen, men så är ju Olle en obotlig optimist.
Träning i snålblåst
Lördagen var sannerligen inte särskilt vårlig. Det blåste en snål vind genom vinterkläder och kängor och inte var det mycket till fotoljus heller – men vi gjorde vårt bästa. Förvånade blev vi också när vi skulle åka ifrån träningen och såg att biltermometern visade på noll, det kändes inte så. Havet, som det drar snålt ifrån, har aldrig lagt i vinter och i den ganska närbelägna hamnen ligger isbrytarna overksamma, det enda arbete som utförs är underhållsarbete.
Med, förutom vi, var Chatarina vår ständiga vapendragerska och Josefin som också hade tinat fram. Nu koncentrerar Annelie all träning till Cully som är den som behöver den mest, så jag skötte kameran och assisterade en del där jag kunde. Chatarina påstår alltid att jag är Hunters idol för att när de träffar mig är det alltid något kul på gång. Vanligen är det jakt, men också träning. Hans matte kan koncentrera sig på att sköta hunden och jag fixar roliga apporter åt honom – de kan finnas uppe i ett träd så han får nosa sig och sträcka sig uppåt, eller undanstoppade i hål eller annat. Hunter ser så struntviktig ut när han så kommer in med dem så man måste tycka att han är litet speciell. Hunter har – precis som alla hundar – sidor som är mindre starka, men han vet hur man använder nosen. Det är roligt att hjälpa till med en sådan hund som visar hur han trivs med att testas av någon annan som söker andra vägar, ger annorlunda uppgifter än de han är van vid. Hunter är en värdig herre som jag lärt mig tycka mycket om, både som hund och som jaktkompis.
Ljuset är på väg tillbaka och vi börjar planera för kvällsträningar. Snart har alla andra saker för sig på helgerna, vår stugsäsong lurar också runt hörnet, bara våren kommer på allvar så. Vi har aldrig tidigare tänkt så mycket på hur vi hämmas av vintern jämfört med dem söderut, något vi påminns om när vi i alla fall var tredje vecka talar med Lena, eller när Thomas skickar nästan somriga bilder till oss. Det är tur att vi har vår vidunderliga jakt och, tack vare spanielintresset, många goda vänner att dela jaktglädjen med. Det är kompensation värdig entusiaster som vi.
