De skitiga hundarnas tid
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonDet finns en tid på året då man snuddar vid tanken att normala människor har det ganska bra som inte behöver hantera hundar som är blöta och skitiga ända upp till öronen när man kommer in med dem. Bara snuddar, för hur skulle man klara sig utan dem?
Det är vidare nu man kan känna en viss avundsjuka mot dem som bor på landet. Visserligen kan det vara vårsmutsigt även där, men den smutsen är renare; vi skall kämpa med en hel vinters skit som kommer från bilar och bussar – man ser verkligen hur allvarligt fordon smutsar ned miljön när man ser på sina hundar. Då menar jag inte att ansluta mig till skallet som helst vill totalförbjuda bilar, men det finns ett visst fog i att se över sina egna bilvanor.
Den förhärskande känslan är ändå en av befrielse; äntligen ser vi de första tecknen på att vårvärmen är på väg. Vi har aldrig haft så mycket snö i vinter, men redan om ett par veckor finns ett hopp om att ängarna bakom huset skall tina av. Just nu når snön litet över fotknölarna där, men det är fint att kunna träna olika moment med hundarna på ängen och i buskridåerna som korsar fram och tillbaka där. Inte behöver man ta bilen heller.
Vi har aldrig varit särskilt förtjusta i att cykelträna hundar och därför ser vi ett stort värde i att ha de fria markerna alldeles utanför knuten, både här hemma och i stugan. Att springa i skogen över stock och sten ger hundarna bättre och mer varierad träning – och de tycker också att det är så mycket roligare. Visst, vi är mycket noga med att inte ha dem lösa under de tider av vår och sommar som är känsliga för viltet, men då kan man konditionsträna dem på andra vis, simma t ex.
Vi vädrar morgonluft. Snart drar vi igång med aktiviteter mer värdiga hundmänniskor och fågelskådare.
Vårvintervandring
En viss tid kan man undvika all vårsmuts och samtidigt motionera jyckarna på ett bra sätt och då får man samtidigt andas skogsluft. Man behöver inte tycka om snöskotrar, framförallt ger de buller man gärna slipper, men det går inte att neka till att de hårdpackade spåren är utmärkta för oss hundägare. Hundarna springer som möss på skaren och själv kan man strosa på så nätt i skoterspåret och faktiskt njuta av det hela. Bor man som vi gör får man även in ett lydnadsmoment; frihet för hundarna är under ansvar och de får inte gå längre än normalt sökavstånd för att kontrollera dem i vårt hundtäta område. Bara för att vi anstränger oss att hålla disciplinen skall man inte tro att Svensson gör det. Vissa av de förekommande hundarna verkar inte så snälla heller.
Vi är vana vid långvandringar i skoterspår i stugan, men här i staden har vi knappt räknat med möjligheten. Nu går det ett under kraftledningen som avgränsar området för vidare utbyggnad åt det hållet, så det är skönt att veta att den möjligheten kommer att finnas kvar även framöver. Ändå är det naturligtvis så att det är stugan som drar och vi längtar dit – det är ännu litet tidigt att börja den säsongen, men kommer bara påsken så…
Det är trevligt att se hur vår unga odåga så väl anpassar sig till de äldre hundarna. Hon liksom lär sig genom att se på dem vad hon får göra och inte, hur långt hon får dra. Tänk att få börja på allvar med henne – framförallt i stugan där man känner sig mer naturlig. Ändå är det skönt att kunna gå ut i skogen utan att behöva åka bil ut dit som man gärna slipper om man kan.
Väglöst land
Nuförtiden klarar sig få utan bil. Då får miljöfolket säga vad de vill, men så är det. För den skull kan man vara glad för varje gång man slipper ta bilen och önskvärt vore att vi kunde göra oss av med beroendet av fossila bränslen – inte så mycket för att svenskarnas avstående från bilkörning kommer att märkas i det stora sammanhanget, men därför att oljan nog sannolikt är på väg att sina. Vi behöver inte bilen i vardagslag, men tänk att inte kunna åka till skogs när man vill!
Jag växte upp en stor del av min ungdom i väglöst land. De tretton milen mellan Kiruna och Riksgränsen fick befaras med tåg eller rälsbuss och det gick utmärkt – där och då. Dagligvaror, ammunition och bensin köptes på affären; Kalle Jons som den kallades. Posten var inrymd i stationen och där hämtade man sin post i fack och gjorde bankärenden. På stationen hämtades även mjölken som kom med tåget i stålbackar; mjölkpaketen var på en liter (i pyramidform, minns ni dem)?
Akutsjukvård fanns i Kiruna och den som en gång åkt dit från Abisko i motordressin – tralla som den kallades – med blindtarmsinflammation, torde aldrig ha glömt den resan i en skakig plåtlåda på hjul.
Kapitalvaror handlades i Kiruna och man klippte sig och lagade sina tänder där också och åt på ”Järnis” innan man tog tåget hem till Abisko. Dessa vagnar var gamla redan då och luktade bränt damm och inpyrd tobaksrök; det var tufft på vintern för det fanns bara två lägen på värmen, antingen iskallt eller bastuvarmt. Det var rustikt och det bevisades också av att det på någon station på vägen kunde kliva på någon med bössa på axeln och en knippa ripor dinglande på ryggsäcken – på nästa station steg någon på med en halv ren på axeln och en svart lapphund i snöre. Det här var inget konstigt; ingen blev anmäld för förargelseväckande beteende eller resande av farligt vapen. På den tiden tålde folk att se döda djur, de allra flesta jagade och fiskade och ripa eller röding till middag var lika naturligt som mikropizza idag.
För jakt- och fisketurer fanns apostlahästarna – man laddade bössan i utkanten av byn – båt, skidor och det fanns en del snöskotrar redan då. Alla hade inte för de var ganska dyra, andra tyckte det var vekligt med skoter, men framförallt var de värdelösa i all jakt eftersom det var förbjudet.
En ganska vanlig sväng för jakt eller fiske bestod av att man gick från byn längs fjällsidorna bort till österut och när dagen var slut gick man ned till banan och satte upp näven åt ett malmtåg – som inte stannade, det hade varit onödigt tungt att dra igång – men som väl saktade ned så man fick hoppa på i farten. Lokförarna hade det långsamt och ville gärna ha sällskap en bit. Annars kunde man ta en trampdressin, men det var att hålla upp öronen för just malmtågen så man hann lyfta av dressinen, eller så ”gick man med stång” på rälsen. Det var ett gammalt luffarknep som farfar hade lärt ut och gick ut på att man tog en ung björk eller liknande emellan sig och gick på varsin räl. Efter en stunds träning behövde man inte ens titta ned på fötterna eftersom man stödde varandra med stången och man gick lika snabbt som längs en väg och slapp snubbla fram i makadammen – och det gick mycket fortare att komma av om det kom ett malmtåg!
Alla de här metoderna för att effektivisera persontransporterna till och ifrån, skulle väl idag rendera i en anmälan av föräldrar till sociala myndigheter – meeen det gick an då.
Under sommar och höst var det båten som gällde vid många tillfällen. Alla hade båt och nästan alla hade stor båt med en stark aktersnurra som drev på. Visst minns jag – med vemod! – vackra sommarnätter då man körde hem på ett spegelblankt Torne träsk med en hink av doftande röding i båten. Det var tillfällen också som inte var fullt så poetiska.
Jakten och fisket förde oss ibland den där milen över träsket. Denna Torneälvens källvatten var väldigt lömskt, det gick från lugnt till farligt i en handvändning och det var resor när man var lika torr i munnen som man var blöt över hela kroppen av sjö och regn. Man balanserade en sekund på en vågtopp bara för att krascha rätt in i nästa sjö och det blev nästan stopp; man kände sig flera centimeter kortare när man var framme.
Grejorna skulle fungera. Båtens storlek och motorns styrka var viktiga – men det krävdes att motorn inte stannade. Visst hade vi flytvästar – för att förlänga livet med några minuter innan man frös ihjäl – om man kapsejsade, men någon räddning mitt ute på hade de inte gett.
Holmar och uddar var frestande eftersom det alltid fanns en eller två ripkullar på dem, men ibland blåste det så när fåglarna lyfte ur riset, tog de vind och reste som snöflingor till nästa holme. Det var spännande, men även då var man tvungen ut i rum sjö när man skulle hem; grynnorna i lä närmare land, var farligare än vågorna. Var det riktigt illa kunde man lämna båten i någon skyddad vik och gå hem.
Det var då, allt är annorlunda idag när samhället skall vara lika effektivt som samvetsömt. Saknar jag det? Ja, det händer nog. För mig lever det här i tydligt minne – det är ju bara 35-40 år sedan.
