Veckans ord

 

Hanssons flock
Av Stefan Hansson

 Vanligen tänker vi hundmänniskor på träningsrelaterade saker när det kommer till våra hundar; hur vi skall träna, förstärka önskvärda beteenden och arbeta bort oönskade. För oss med jakthundar tar förstås tillämpningen av träning över vårt tänkande vissa tider på året. Ändå påstår jag att det är nog så intressant att studera hundarnas inbördes beteende i vardagslag. Har man, som vi, en hel flock i varierande åldrar, blir det än tydligare.

 Vi går just nu igenom en löpperiod, Nenya började och för en gångs skull löpte hon så tydligt att vi märkte det. Nu är det Cullys tur och hon började alltså när hon var knappt 9 månader. Det är litet tidigare än vi är vana vid; vi har aldrig haft en hund som varit så ung vid sin första löpning. Ett par av dem har varit 11 nästan 12 månader.

 Hon är förstås slamsigare än hon har varit förut – hormonerna stormar! – men trots att hon blöder ymnigt skall sägas till hennes försvar att hon är väldigt duktig på att städa; inte en droppe blod har synts på golvet. Det är annat än ett visst litet lejonhjärta som aldrig bryr sig…

 Sedan Cully kom har flocken efterhand format en viss inbördes hierarki. Från början var det inte så lätt att märka hur den fungerade, men nu ser vi allt tydligare hur var och en markerar sin ställning. Nenya har blivit den värdiga matriarken som nådigt låter sig uppvaktas av framförallt Cully – men bara så länge hon godkänner det. Det räcker med att hon ställer upp sig och svansen och på styva ben väser – verkligen väser! – tyst ur mungipan. Hon lyfter inte ens på läppen och Cully faller ihop, medan Tezla vänder bort och går och lägger sig. Däremot går Nenya aldrig till fysisk kontakt, det är Tezlas roll. Det blir dock alltmer sällan nu när Tezla trycker ned Cully med ett vrål i örat som förvisar henne till korgen, men det räcker. Rangordningen är tydlig, men den bör betonas nu när Cully har blivit ”vuxen”.

 Nenya styr med järntass, men när vi bara hade henne och Tezla märktes inte det. Tydligen behövdes en tredje hund, kanske för att Tezla skulle få någon att basa över, vad vet vi; vi är ingen beteendevetare, men vi ser vad som händer och det räcker.

 En annan intressant effekt är att Nenya alltmer söker kontakt med mig (hon har alltid varit en utpräglad hussehund) för att få godkänt för det hon gör, för att få vägledning helt enkelt. Hörs ett ljud ute på gården kan hon gläfsa till och sedan titta på mig som för att fråga: är det OK? När jag så tyst hytter med fingret åt henne lägger hon ned huvudet igen. Tezla säger inget alls; ändå var det hon som alltid började förut! Nu är vi inte dummare än att vi inser att det nya med en tredje hund får oss att bete oss annorlunda på ett sätt vi som avtrubbade människor inte ser, men som tydligen betyder något för hundarna. Med en viss förlägenhet får vi erkänna att valpen möjligen kan ha tvingat fram en bestämdhet som man som lat hundägare gjort avkall på tidigare. Ändå är det Annelie som valpen tyr sig till när vi är ute i skogen allihop, samtidigt som de andra är ”mina”. Hundar är lustiga.

 Man blir aldrig klok på det här med hundar, ju längre man håller på, desto mindre tvärsäker blir man på att man VET. Det är som med jakten. Det är väl det som gör hela grejen så spännande; att man alltid har nya intressanta saker att studera.

 Vinter till slut

Efter att ha levt med senhöst hela vintern har det nu blivit vinter. I mitten av veckan vräkte snön ned och det har blivit kallare. Även idag har vi ett stilla, men envist snöfall som inte riktigt vill ge sig. Enligt vädergubbarna skall kylan heller inte ge sig den närmaste veckan. Vi är inne i mars och det har inte undgått oss att det söderut har varit vår en tid med vintergäck och allt. Där har det varmare klimatets välsignelser äntligen börjat märkas tydligen; jo, det är vi avundsjuka på, jag behöver bara tala med vilken granne som helst för att få veta det. Så här ser det ut i Umeå.