Veckans ord

 

Drivhuseffekten
Text och bild: Stefan Hansson

 I dessa dagar talas det inte om annat – det är en stor fråga med alla möjliga infallsvinklar, nu senast fisande kor. Oj, man undrar var det skall sluta!

 På ett mer jordnära plan anar vi en drivhuseffekt som vi kan mäta. Vår bostad håller på att gå in i det klart fördelaktiga tillstånd då användbar bostadsyta utökas med ca 13 kvadratmeter; solen värmer vår inglasade altan och erbjuder möjligheter till vistelse i den för avkopplande middagsätande och samtal, kanske också läsandet av en bok i ljumma kvällen – kanske avnjutandet av en kall pilsner. Vi får ett extra rum helt enkelt och det är vi inte sena att utnyttja. Vi gillar vårt ”orangeri” som vi litet storvulet brukar kalla det.

 Tyvärr har det inte varit mycket sol hittills, men i helgen stod den högt på himlen och värmde välvilligt; vi hade 16 grader innanför glaset. Det är ännu litet svalt men de dagar rycker närmare då vi efter avslutad hundträning kan sitta där och luncha medan vårt gäng av trötta hundar ligger utslängda på golvet. Vad vore livet utan att ständigt snubbla över hundar?

 Vi kan alltid hoppas på att det vänder och blir varmare nu när påsken närmar sig – så vi kan utnyttja vårt extra rum. Ännu så länge är det ingen idé att starta stugsäsongen då snön ligger djup, så också i Umeå, och här är det officiella tjäldjupet fortfarande ca 30 cm. Bara enstaka dagar, för bara några timmar, når tempen över nollstrecket. Idag har snön vräkt ned igen.

 Nog är det skillnad

Thomas ringde från Skåne för några dagar sedan och berättade entusiastiskt om alla aktiviteter de har för hundar där nere nu. Många känner sig tydligen kallade för gemensamma träningar och det är bara att gratulera att det finns de som kan hålla på. Själva har vi lagt sådant på hyllan tillsvidare. Det är helt enkelt ingen idé att fortsätta nöta på sådant som bara leder till ännu en upprepning, så vi väntar tills det börjar gå att röra sig obehindrat i skogen.

 Om flocken

Cully har löpt i snart tre veckor nu och blöder inte lika mycket. Hon förändras alltmer, hon har naturligtvis utvecklat tuttar, men hela kroppen förändras också. Hon har tappat ännu mer av valphullet och börjar se så där jaktspringersenig ut. Vad som fattas är massa, men den kan hon inte få förrän vi kan börja gå i skogen – något som inte är möjligt nu när snön är kvar. Hon kommer att bli en snygg hund, det är klart, men vi vill börja träna målinriktat nu!

 Överlag har vi ändå lyckats hålla flocken i hyfsad form. Det kommer inte att behövas alltför mycket träning innan de är tillbaka där de behöver vara fram till den dag då de skall gå på högvarv igen; jaktsäsongen. Det kan tyckas långt dit, men det är faktiskt bara drygt fem månader.

 För Cully är livet alltid spännande, allt är nytt. Nu har vi haft löpningen att hantera försiktigt, men av det vi har sett verkar hon vara som spaniels är mest, lydig, kontaktbar och läraktig. Vi släppte alla tre tillsammans i helgen och då märks hur väl avlade dessa hundar är; stannade vi för att få en bild, släppte hundarna för den skull inte kontakten, utan vände som flock och kom in. Det är mäktigt att se dem komma stormande tillbaka sida vid sida – och Cully har hur kul som helst. Det blir ju aldrig varmare på dagarna än att skaren, stark som pansar, håller för att gå på ute på ängarna där det blir som allra kallast på nätterna. Det är inte mycket att komma med för hundar som behöver riktad träning, men det håller i alla fall den värsta ledan stången.