Veckans ord

 

 En vit påsk
Av Stefan Hansson

På väderleksprognosen sade man före påsk att tempen skulle vara långt under den normala för årstiden under påsken. Vi har också haft mellan 5 och 10 minus, men äntligen soligt och fint! Ändå har det varit vinterns kallaste period med ned mot -20 på nätterna.

Vi har varit ute en hel del och låtit hundarna springa på skaren för motionens skull, även om tant Nenya mest lufsar omkring och snusar – hon spar energin tills jakten. Nog är det lustigt med de här hundarna att det bara är jakt som gäller! Få hundar har sådan uthållighet som hon, men det vore önskvärt att hon hade mer intresse för motion för att upprätthålla den uthålligheten. Annars har vi hållit på med litet ”inomhussport” i form av trimning, nödvändig kanske mest för Tezla som har sådant besvär med snö som fryser till is i håriga tassar. Annars tycker både hon och Cully om det här – de får ju vara nära och mysa! – medan Nenya tycker det är ett överskattat nöje…

 

Jag ser i min dagbok att i morgon för precis ett år sedan hade vi +15 och ingen snö. Vi som bor här uppe kan nästan gå upp i limningen den här tiden på vårvintern när pendeln kan slå litet hur som helst från år till år – vi är dödströtta på vintern, men vi vet att det här är lika normalt som att det om några veckor kan ha slagit om så vi ligger före tidtabellen i stället.

Experiment

En forskare gör försök med en schimpans. Apan skall hänga med i det gamla spelet med där man lägger något under en kopp som man blandar runt med två andra och apan skall välja den där godiset ligger. Det klarar den med glans, men inte ett blindtest där forskaren pekar var den är – apan fattar ingenting. En forskarkollega berättar att det klarar hans hund utan problem. Apforskaren tror inte på det, men säger sig vara helt förbluffad när han får se det; hur kan en primat misslyckas när en hund lyckas?

 Jag vet inget om apor, men litet om hundar; kan ni förstå vad som var så svårt med hundens prestation?

 Det här var ur ett program jag såg på National Geographic. Det tycks vara modernt att forska på människans bästa vän just nu, men det är märkligt när man ser ett sådant som handlar om hundars beteenden – man säger hela tiden: ”Jaha, och vad är nytt med det då?” Än en gång; jag är ingen beteendevetare, men jag berörde det här i ett tidigare ord: hur våra hundar läser de signaler vi vill och säkert alla andra som vi inte vet att vi ger. Man behöver inte vara beteendevetare, det räcker med att vara hundägare för att veta – eller hur? Där visades också experiment som syftade till att visa hur mycket ögonkontakt betyder för hundar i samspelet med människor, hur vi faktiskt kan styra hundar med ögonen. Igen: vad är nytt? Begreppet ”eye dog” är välkänt. I mycket handlar det om att hunden är så snabb på att lära av erfarenhet.

 Vad som däremot var nytt och som imponerade på mig var experiment som visade på hundars förmåga att lära sig ord. En hund anses kunna lära sig betydelsen av upp till 200 ord, men också lära sig att med ordkommando söka rätt på ett nytt föremål i högar av välkända andra genom uteslutningsmetoden. Det gällde föremål enligt ordens form/innehåll, men där finns ju också kommandon som avser utförande och det talades det inte om, men jag är förstås beredd att tro att då spelar tonfall lika stor roll på en skala mellan glad och arg. Vad som inte märktes så mycket i programmet var hur hundar läser vårt kroppsspråk. Vi ger säkert otaliga sådana signaler som vi inte vet om, men vi märker på jyckarna att de läser oss när vi kommer hem på dåligt humör utan att vi säger ett enda ljud! Visste ni förresten att hundar viftar med svansen längre till höger när den hälsar på husets folk än när de hälsar på främmande då den istället slår längre åt vänster? Har ni inte märkt det är ni väl dåliga på att läsa kroppsspråk…

 Vi kan alltid förundra oss över hundens till synes outtömliga förmåga att lära med rätt stimulans och med belöning för rätt beteende, men lika förunderlig är historian bakom: hur våra förfäder började bygga modellen till människans bästa vän.

 I programmet sägs att hunden har funnits hos oss i ca 14000 år och att de vargar som domesticerades var de som i stället för att fortsätta jaga på vargars vis, började leva på mänskligt avfall och snart tappade förmågan att jaga och överleva. De blev beroende av människan som började avla dem för specifika ändamål. Tänk: de måste ha haft avelsplaner. På något sätt måste de ha gjort klart för sig exakt vad de ville och de måste snabbt ha insett att tålamod var nödvändigt eftersom slutresultatet låg flera hundgenerationer framåt i tiden, annars skulle vi knappast ha haft hundar idag. Man fann säkert inget utrymme för sådant som inte gav god utdelning för utlagd tid och möda. Ett fåtal individer måste ha sett och uppskattat potentialen i hunden.

 Den här ”evolutionen” kan tyckas ha gått rasande snabbt på bara 14000 år – eller egentligen mycket snabbare än så. Faraonerna hade rashundar för jakt redan för 4000 år sedan och man vet att när romarna invaderade England för 2000 år sedan var export av arbetshundar redan en av landets ekonomiska hörnstenar. Som vi alla vet sitter den traditionen i…