Veckans ord

 

Värme äntligen!
Av Stefan Hansson

 Sedan sist har vi gått stadigt framåt mot en snöfri tillvaro. Det är konstigt att snön så snabbt bara försvinner; det borde bli en massa vatten, men det tycks på något vis bara sugas ned i backen, som om ingen tjäle fanns. Det är klart att i vattendragen syns det att vattnet stiger märkbart, som i Hörneån som vi körde över i lördags när vi var med gänget på träning i Hörnefors.

 Inte är snön helt borta, det tar några veckor till, men i Hörneforsskogarna var det barmark så vi hade en stunds meningsfull träning. Det var ett stort gäng som slöt upp med flest cockrar, bara en jaktspringer (Nenya fick inte vara med) två vanliga springer och en welsh. Tänk att det var fem jaktcockrar och ytterligare två är möjliga och jag vet från säker källa att det mycket väl snart kan vara ännu en – troligen också ännu fler. Å andra sidan hoppas och väntar vi på en springer också.

 Det är en stadig ström av jaktspaniels som fortsätter att komma hitåt. Alla är inte med gruppen och tränar heller så det finns fler. Bra säsonger visar också hur effektiva de kan vara, men det förstås; ingen ras kan vara särskilt effektiv om det är ont om fågel. Här varnas det för en sorksäsong från läkarhåll, många förväntas bli sjuka p g a smitta från de små gnagarna – vi jägare ser det förstås som ett löfte om en bra fågelföryngring. Det sägs också att lämlarna kommer att nå numerär man inte sett sedan sextiotalet och det gynnar förstås de vikande stammarna av fjällräv, men säkert också ripan. Andreas driver en massiv kampanj om att vi borde dra till fjällen i höst – ”Jag har alltid velat se var du har växt upp och jaga på era ställen!”, brukar det heta. Nå, vi får se, det är frestande, men det är länge än innan september och verkligheten har en otrevlig tendens att sätta hinder i vägen för sådant. Hur som helst tror jag vi kan se en fin säsong an. I alla fall alla vi som har haft vett nog att tjacka spaniel!!

 Veterinären igen

Det är äntligen dags att åka iväg och ta stygnen på Nenya i eftermiddag. Hon har varit jätteduktig och inte med en min visat att hon vill vara där och rota och såret har också läkt hur fint som helst. Jag har tyckt synd om henne att hon har tvingats till stillhet när de andra två har fått ha roligt, men hon får ta igen det nu. Det är dags att dra igång med alla hundarna nu så vi får grundlägga i alla fall konditionen.

 På väg ut dit passerar vi över Röbäcksslätten. Med litet tur ser vi en del av flyttfåglar som har vällt in under de senaste veckorna. Där sitter massor av gäss nu, men i skrivande stund hör jag också tranorna skråla på ängarna bakom huset; det är rena vildmarken där vi bor. Det är förstås trevligare med sådana ljud än dem från trafiken som många andra måste stå ut med.