Veckans ord

 

Det behövs alla sorter för att skapa en värld
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson 

Genom en vän fick jag för en tid sedan ett uppdrag för SÄK, Svenska Älghundsklubben. Det blir en stor utställning i sommar i Sverige och de behövde översättningar till en broschyr om de svenska älghundsraserna. Jag gör ju gärna sådana jobb, dels för att jag kan och har tid, dels för att jag tycker det är roligt och det skärper sinnet och skrapar litet ringrost av min språkkänsla. En annan behållning var den nödvändiga research jag som nästan totalt okunnig om raserna behövde göra för att få den rätta känslan för arbetet. Det var inte stora texter, men jag fick lära mig mer om en annan rasgrupp. På det stora hela var det nyttigt – ni vet, det finns andra jakt- och hundintressen än de med spaniel. Inte för att jag är mer än ointresserad av älgjakt nu heller, men det skadar inte att veta litet om andras lidelser. Det behövs alla sorter…

 Snabb vår

I många dagar har solen skoningslöst lyst från en obarmhärtigt klar himmel. Snön försvinner i en rasande fart här i Umeå. Dammet yr från vinterns avgasblandade grus och våra vita spaniels är förvandlade till gråhundar, lika sträva i pälsarna som en schnauzer. Även vi har duschmöjligheter, men det är knappast lönt innan vi har haft regn i ett par dygn som spolar gatorna rena. Det kanske inte är så populärt att önska hällregn, men det skulle göra underverk för stadens gatuhygien.

 Det här gäller i Umeå. Från inlandet, bara några mil in från kusten, ligger snön ännu djup. Rapporter från folk som bor där, talar om att man inte haft en så snörik vinter sedan 80-talet.

 Hundliv, privat och organiserat

Nenya är helt återställd och ivrig att komma igång. Ärret på magen syns knappt och hunden har lagt på sig något kilo. Hon skall väga någonstans mellan 16 och 17 och när hon var nere på 15 var hon inte alltför snygg. Hon är ingen stor hund, tunn, senig och torr så hon nästan knastrar, men så är min bild av en jaktspringer, hon passar också väldigt bra i skogen med sin lätta kropp. Tezla är ju också bara en liten tvint – Cully är större, men egentligen mer långsträckt än hög. Däremot är hon tyngre och har ett ”slingrigare” sätt att röra sig på.

 Förutom solitär träning och träning i oorganiserad form med gänget, skall Elsebeth och Annelie hålla en jaktträningskurs i vår. Det är en förarutbildning, fokuserar på hur denna för sin hund, tänkt som förberedelse för prov och jakt. (Annons finns på SSRK Västerbotten).

 Elsebeth är ju redan en del av klubbens officiella, aktiva liv, men för Annelie är det en comeback in i det. Här sammanträds, här rings och här planeras och det är kul. För min egen del gäller detsamma som förut; jag håller mig mycket långt från det där. Det är bäst så.

 Fåglar överallt

Nu busflyger morkullorna över husen och när de jagar varandra förbi vårt sovrumsfönster, hörs det nästan lika tydligt som om vi stod ute på gården. Det är märkligt hur det där gälla ”pispandet” tränger fram! Möjligen är det bara de otaliga taltrastarna som på nätterna kan överrösta det. Dagen tillhör storspovarna som ängsligt visslar runt husen och tranorna som gastar på de bortre ängarna. Det är skönt med vår.

 Tog förresten med Nenya på en liten sväng bortanför huset igår, ett litet fältsök för de ringrostiga och vinterlata och där var också gott om fågel.

Det gick som vanligt, Nenya verkar ha hur mycket ork som helst och hon höll ihop söket och lydde riktigt bra. På ett ställe började hon gå upp på bakbenen och drog i vinden; kanske inte så likt ”traditionell engelsk jakt”, men vem behöver det? Det var tydligt att hon hade något och mitt nästa steg drog loss en järpe från granen alldeles till vänster om mig. Den satt ett par meter över marken så stötbar var den inte, men för en så rutinerad hund som Nenya går det inte för en fågel att gömma sig ens i ett träd. Hade det varit en skarp situation hade jag fått den fågeln därför att hunden hade varnat mig – så skall en hund vara, den skall skapa lägen på alla sätt även om det inte går enligt regelboken. Ändå följde hon den på ett sätt när hon faktiskt stannade, glodde långt efter fågeln, men lydde pipan. Hon gör det ibland när det inte gäller något.

 På väg därifrån träffade vi en bekant med sin hund och under tiden vi pratade samlades flera järpar runt oss och visslade – det är den tiden nu – och det fick mig att fundera på om jag inte skall ta kameran och järppipan med och skaffa litet snygga bilder. Våren är tillbaka med alla fåglarna, det är dags att ägna sig åt dem en tid. Ni vet, allt handlar inte bara om hundar.