Veckans ord

 

Lubbodagar
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson

 När man sitter på gården, eller bara lättjefullt försöker låtsas som att man gör något nyttigt så här i försommardagen, känner man att det är litet synd att de vänner som brukar komma dit under höstjakten, går miste om kanske den allra bästa tiden. Den är inte lång, men så härlig; överallt sjunger otaliga fåglar och vinden för med sig doften av tallskog medan solen skiner allt den kan. Hundarna mår så bra som de inte gjort på länge; man vet att så här borde livet alltid vara.

 Det var premiärhelgen. Vi har inte velat åka upp förut eftersom det har varit så kallt, men nu prickade vi in första resan perfekt. Löven var knappt utspruckna där uppe och de hade nog gjort bäst i att låta bli att göra det; många av de små musöronen var bruna efter frostiga nätters påverkan. Då är ekarna klokare; de har väntat så länge, men de verkar leva upp nu. Så Lena; de späda ekar du hjälpte oss att gräva upp för några år sedan lever och har fortfarande hälsan även 120 mil norrut.

 Järparna spelar för fullt nu. I lördags hörde vi en som satt en bit in i skogen som jag provade vissla på. Den kom inte då, men några timmar senare reste den ur vår rönn bakom vinbärsbuskarna (de som varit hos oss vet var det är), nu äntligen kom hans antagonist. Jag provade locka fram den nu i stället för att få en bild och nog fick jag det, men det hade hunnit bli litet mörkt så den blev därefter. Den hade kunnat bli bättre kanske, men det var inte lätt att sitta så dryp still som behövs eftersom myggen var alldeles stormgalna, mygg som är så stora att om man ser dem mot himlen är det lätt att missta dem för morkullor.

 Apropå morkullor höll jag på att bli ihjälflugen av en som svepte förbi bakom skallen på mig. Annelie som stod vänd mot mig påstod att det bara var ogjort att den skulle ha flugit kepsen av mig innan den försvann bakom lagården.

 Vargtjärn

Så var det då äntligen dags för årets skådarstart i vår favorittjärn. Man slås av hur fridsamt det är att lägga några timmar där; naturen är visserligen föränderlig, med den består ändå alltid även under nya villkor. Den struntar också i mänsklig ävlan, i alla fall om den får rå sig själv och vi människor som tvingas leva i ett smått hysteriskt samhälle, kan bara lyckönska oss själva att vi alltid kan återvända dit på besök, i alla fall så länge vi har råd att tanka bilen. Ibland undrar jag om inte naturen är dömd till undergång först när ingen har råd att åka dit – vem skall annars förstå att uppskatta den och vilja bevara den? Bensinpriset (skatten) är sinnessjuk och det är minst lika sjukt att tro att de höga skatterna för svenska bilister skall rädda världen.

 Allt var som vanligt i vår tjärn. Framför vårt gömsle såg vi ett par salskrakar som gjorde nya salskrakar.

 Längre ut låg en vigghane som antagligen hade fått loppor för han plaskade och kraschdök så det ekade över vattnet. De gör ofta så viggarna och det ser helt galet ut.

 Så hade vi en linslus till krickhane där också som poserade hur fint som helst. Nog är det skada att man måste hem till staden utimellan; nog vet vi var vi helst vill vara den här tiden: vad har Umeå som är bättre än Lubboträsk?