Veckans ord

 

Sommaraktiviteter
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson

Elsebeths och Annelies kurs för hundförare hade sin näst sista session på onsdagen. Som åskådare har jag sett ett – för mig – helt nytt koncept för hur en kurs läggs upp; fokus läggs inte på hur hunden skall bete sig, utan hur föraren skall göra – och absolut inte göra! – för att nå sina mål.

Just siktandet mot delmål och ett slutmål är centralt i Elsebeths pedagogik. Där finns också en diskussion som handlar om vem man är som individ enligt mönster som för tanken till helt andra fält av mänskliga aktiviteter. Det här kräver mod att ge kritik, något som omfattar alla i gruppen, men också förmåga att ta till sig den – och det här ger resultat! För en inbiten jaktspanieljägare finns det förstås inga alternativ, men som stående på sidan om kan jag se ekipagen utifrån deras egna förutsättningar. Här finns den loja cockern som visserligen fortfarande är litet försiktig, men som ändå har gjorts medveten om sökmönster och nu har tydlig kontakt med sin förare. Welshen i gruppen som sannerligen har all fart och stil någon kan begära, har bringats till samarbete på ett helt nytt sätt och med ett litet knep från Elsebeths sida också numera tar nya okända apporter och kommer in med dem på ett sätt som visar att det kommer att lösa sig. Där finns springern som med sin lätta kropp och energiska fart blir bättre för varje gång. Sist med inte minst startfältets enda jaktspaniel, cockern Malte som går hur fint som helst. Det behövs en del finputsning, men vem behöver inte det med sin hund!!!

Utan tvekan har Elsebeth träffat rätt här; resultaten talar för det. Hon lyckas med humor (och litet danskt gemyt!), och inget huttel, att få gruppen att slappna av och samarbeta för allas framgång. Det var förstås naivt av mig att tro att jag skulle få gå där och glassa bara; jag har fått assistera efter bästa förmåga, bland annat med Elsebeths… låt oss säga intressanta apportkastare…(AJ)!

Det finns ännu en sak som förarna bör tränas på: faktisk jaktkunskap. Den här årstiden är inte det aktuellt, men kanske ser vi någon på våra jakter till hösten – vem vet?

Stugan

Aktivitet utbröt direkt när vi kom upp på fredagen. Järpar visslade nedanför vägen så jag tog pipan och kameran och smög in i dungen. Man får aldrig nog med bilder, det finns alltid anledning att bygga på lagret, särskilt när det är så svårt att få dem. Det blev inte lättare nu heller, bland annat för myggen – tänk att de kan vara så ilskna så här tidigt på sommaren!

 Vanligen är det tuppen som svarar och kommer och ger möjlighet till bra bilder, men den här kom inte mer än en liten bit fram till åkerkanten där han satte sig i en sälg. Jag gav upp lockandet och ålade så nära det gick. Kom in på ca 20 meter, men då blev han också allt längre i halsen. Det hindrade dock inte att han åt på något i trädet, jag tog någon halvtaskig bild innan han reste, men gick fram för att se vad han hade ätit. Då reste också hönan som mig ovetande hade suttit på åkern i det höga gräset; det var alltså därför tuppen inte kom, han hade redan sitt på det torra.

 Tuppen hade ätit på sälgens blommor – precis som den orrhöna vi plåtade förra sommaren gjorde en varm eftermiddag. Det är lätt att avfärda sälgen som ett skräpträd, något skogsnäringen håller för gott att röja bort, men tydligen är den eftertraktad av skogsfågeln. Älg och hare äter ju gärna av späda kvistar. Kan vara bra att hålla i minnet.

 Fick för övrigt en ovanligare bild på hönan jag smög ikapp senare där hon satt uppe i den späda försommargrönskan i en björk. Inte heller den bilden blev särskilt bra, till det var hon för skygg.

 Badbrudar

Vi fick inte riktigt till det där med Cullys vattenträning i fjol och vi beslutade att det kunde vara en bra aktivitet en lördag som var så varm och kvalmig att vi inte riktigt orkade göra något på gården. Det var så svalt och skönt nere vid Lubboträskets strand.

 Vi lektränade i det förvånansvärt varma vattnet genom att kasta ut dummies åt de andra två som simmade ikapp för att hämta; det tog inte fem sekunder förrän apporteringsvilliga Cully slängde sig i och simmade med! Hon simmade som en fisk, som att hon inte gör annat – vad var problemet?

 Självklart fick hon också en apport med ordning och reda när hon väl kommit över den tröskeln och det gick hur bra som helst. Det känns alltid bra när man kan införa något nytt moment utan att det uppstår någon dramatik runt det.

 Värmen är här

I dagens VK spår de upp emot 30 grader mot slutet av veckan. Den prognosen är inte alltid så säker, men nu känns det som om den är korrekt – och det är på både gott och ont. Utan tvekan behövs det regn, massor av regn. Här brinner det i skogen redan, något som även det är på gott och ont – när det vuxit upp ny grönska gynnar det viltet – men det får ju inte bli okontrollerat.

 Våra ekar slår ut rekordtidigt i år; i lördags satte vi potatis vid vanlig tid, men nu måste det regna snart. Det var så torrt i landet att vi är tveksamma om det skall bli något av det. Samtidigt skall man väl vara litet försiktig med vad man ber om, man kan få det – i övermått – och visa av erfarenhet vet vi ju att det brukar vara ”dit det å bär” som min salig farmor brukade säga. Det betyder ungefär att när det börjar finns det ingen måtta på det.

 I år har vi förresten ovanligt högtflygande planer om potatisen – ”pantofflorna” – eftersom vi har en sort som heter ”Red Baron”. Det är en ny sort, röd förstås, och vi får bara hoppas att torkan inte gör att produktiviteten gör en störtdykning.

 Sista kvällen med gänget

I morgon är sista kurskvällen, en kurs som det inte var meningen att jag skulle vara med på, men det bara blev så ändå. Det är ett bra gäng, det är lärorikt och Elsebeth har en bra inställning till det här och som hon säger: vi är inte fler här uppe än att vi bör hjälpas åt.