Några myggbett senare
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson
Så var den då över, semestern. Annelies första tre veckor är definitivt till ända. Själv trodde jag att jag skulle få fortsätta min ofrivilliga, påtvingade semester, men se icke! Tills i morse klockan 9 visste jag inte att jag hade ett jobb; det vet jag nu och jag går på klockan 24. Så kan det gå.
Det var också den uslaste semester vi någonsin haft rent vädermässigt. Vi har inte haft mer än tre-fyra dagar som har varit helt utan regn på hela tiden. Den första veckan gick åskan varje dag och även om den var varm vräkte regnet ned varannan timme – hela veckan. Andra veckan gav omväxling; regn så gott som oavbrutet, storm och bara 7-8 grader. Det var så kallt när vi provade fiska att vi fick avbryta för att fingrarna till slut var alldeles stela av kyla. Det var ett par nätter när tempen var så låg att vi på allvar oroade oss för att vi skulle vakna till snö. Den här sista har bjudit på en blandning av allt, även tuff värme, men vi kunde i alla fall kupa potatisen.
Den 1 juli slog vår gårdssyrén ut. Det är inte alls ovanligt, det är så kärvt klimat i inlandet, men så önskar vi också att klimatet skall bli åtskilligt varmare.
Trots kylan har mygg och knott frodats. Det är länge sedan det var så illa som i år, men hemskt är det. Nu har också alla sorters bromsar kommit så nu är det verkligen bingo.
We’re back!
Trots uselt väder och mygg har vi haft en spännande semester – stundtals rent utav super. Det här kommer att bli ett långt och yvigt ”ord” så bestäm dig för om du har riktigt tid just nu, eller sätt dig med en kopp kaffe och läs. Vi får dela upp det här för att få ordning på det och därför lägger vi in en Cully-specialare på annan plats. Se ”Träning med Cully” på Rapporter.
Djurgården
Att vistas i stugan är alltid litet av ett äventyr vilken årstid det än är, inte minst nu när det sjuder av liv i varje buske. Bakom lagården bor två tjädertuppar. På andra sidan vägen har vi ett hackspettbo där det skriks hela dagar och nätter, vi har ekorrungar och under takpappen piper talgoxungar medan föräldrarna sliter för att hinna med att mätta alla näbbar. Häromdagen knallade en strandpiparhona förbi i diket med sin kull med ungar. Även i år har grannen en harkull och där tassar ungar omkring i tassar storlek 47 och för er som följt oss genom våren kan jag meddela att följetongen med järpar – den bara fortsätter!
När vi efter att kort ha varit hem till Umeå för att titta till och parkerade på gården i Lubbo igen fick vi en varning om hur vådligt det kan vara att släppa hundar lösa den här tiden. Bakom lagården i det höga gräset (oklippt p g a regnet!) lyfte en järphöna och började flyga mellan träden och tjattra i ett försök att locka bort fienden, d v s oss och hundarna som redan var utsläppta; klart var att hon hade något att skydda. Som vanligt lydde alla tre hundarna blint och kom in så vi fick ro att se hur det stod till.
Fjorton dagar gamla järpkycklingar, inte större än gråsparvar flyger med lätthet upp i träden, men de här gjorde inte det; alltså tryckte de någonstans på marken.
En hittade vi och den var inte större än en tumme. Hela tiden flängde hönan omkring så vi tog bara några bilder och drog oss sedan snabbt undan. När vi gick ut någon halvtimme senare var allt lugnt och varken hönan eller kycklingar syntes till.
Det är fint att ha ett hus på landet, även om det är i iskalla Norrland. Det är väl så att man får ta det onda med det goda.
Stugliv
Det här blev semestern då vi fick lära oss leva utan TV. Det finns nog de som aldrig skulle ha försatt sig i en sådan situation under fotbolls-EM – men vet ni: radion funkar den också! I en värld där man annars lever med så många kanaler att man knappt längre gitter slå på TV:n för allt trams som visas, har vi återupptäckt radion. Fotboll blir plötsligt spännande när man bara kan följa den genom kommentatorernas upphetsade pladder. Stilla kvällar med familjen samlad vid köksbordet, spelandes Alfapet med regnet trummade på fönstret och kvällens match på radion blev till en upplevelse.
På morgonen slipper man morgonprogrammens larvande med gulligull i intervjusoffan och TV-kockarnas pompösa matlagning avsedd mer för salongernas kräsna ögon, än för att det är spännande med mat. Radion är faktiskt mer rakt på sak och man uppdaterar också nyheterna på ett sätt som lämnar TV långt efter.
Kosthåll
Något vi tror att vi är litet kända för hos gäster är vårt kosthåll som oftast baseras på produkter anskaffade med mycken svett och kär möda i odling eller i skogen. Ännu är det för tidigt för grönsaker och potatis, men litet vilt har vi kvar och fisk finns i sjön. Det betyder bl a att vi firar midsommar litet annorlunda än vanligt folk. Vanligen fiskar vi den kvällen, dock inte i år eftersom regnet vräkte ned, men vi åt en fin middag: örtkryddad ungtjäder.
Vi skar ut brösthalvorna och tog undan låren som på en så stor fågel är värda att använda, brynte alltihop i järnet för att sedan låta dem bli klara i ugnen. Till det åt vi potatissallad gjord på matlagningsyoghurt, färskpotatis (tyvärr från affären) morötter och rödlök.
När köttet var färdigbrynt täcktes det med en blandning av kryddsmör på 100 gram smör, hackad schalottenlök (4 st), 10 cm purjo, två vitlöksklyftor, några kvistar av vardera salvia, dragon, rosmarin och basilika och så in med alltihop i ugnen i 20 minuter. Då var köttet så där på gränsen till för rött, men mört. Nedsköljt med ett stadigt glas rött blev detta till precis den gudaspis som antyds här. Kryddsmör som smakgivare slår ju också det mesta. Vi vet att en och annan av er inte har tillgång till ett sådant standardvilt som tjäder och har ni ingen skall ni veta att det inte går lika bra med kyckling.
Naturligtvis har vi också ätit fisk rätt ofta. Vi har ju förmånen av att ha tillgång till sjöar med rätt skaplig gädda och abborre. Rökt abborre med färskpotatis (även om den kommer från Skåne) och en yoghurt- och gräslökssås, hör till den bästa sommarmat man kan få.
Fiske
Vi har en liten tjärn som för några år sedan gav stora fångster en riktigt grov abborre, oftast på 8-9 hg och ännu större. Ett par år nu har dock varit skrala, men nu har de gått till igen – inte riktigt så stora, men på mellan 4-7 hg. Mindre än så får man inte, även om vi ser varje dag att det är gott om även småfisk; det är en märklig sjö på det viset.
Gädda finns även om de är få. Det verkar som om de utkonkurreras av abborren, eller så beror det på att där inte finns mört.
Det har ändå varit svårt att fiska p g a vädret. Få fiskar torde vara så väderkänsliga som abborren, den fisk man främst är ute efter, men vädret kan vi inte göra så mycket åt. Det har ändå varit en fin inledning på säsongen – det mesta av sommaren återstår ju ännu.
Utflykter
Till sommaren hör också utflykterna. En sådan förde oss till den riktiga urskogen, en mark där vi har återfått jakträtten efter många år, en mark som ett par kära vänner skall få njuta av tillsammans med oss när de kommer fjärran ifrån för en veckas jakt i Norrland. Dessa två torde lägga särskild vikt vid läsandet av denna passage…
Fågelmark – spanielmark
I och för sig talar bilderna för sig själva, men bilder gör ändå inte rättvisa åt verkligheten. Här är skogen gammal och trolsk, grova tallar står i en härlig blandning med yviga granar och knotiga aspar som är så grova i stammen att man förvånar sig över att de kan ha överlevt det moderna skogsbruket. Undervegetationen består till stor del av högvuxet enris och smågran, en perfekt biotop för tjäder. Runt de hyggeskanter som också finns där, trivs orrkullarna och där sköt jag i fjol bl a en riktigt vacker dubblé på just orrtupp.
Topografin är allt mellan starkt bergig – i alla fall kuperad – och rent oländig, men vacker. Det händer här i huset att vi talar om att flytta söderut till bättre jobbmöjligheter än vad som någonsin kan finnas i styvmoderligt behandlade Norrland, men när man kommer till platser som den här flyger alla sådana planer all världens väg. Vad finns det för värde i ett ”säkert” jobb om man bara flyttar för just det, när ändå hjärtat finns kvar i den stora tystnaden?
I detta storvulna landskap ligger här och där små tjärnar insprängda och där finns platser som för tanken till nybyggarland såsom vi uppfattar det i litteraturen. Det är gott om vilt, den ursprungliga skogen står som garant för det, men här finns också ett aktivt skogsbruk med hyggen och ungskogar som ger den variation som behövs för att vilt av många slag skall trivas. Sett med våra lekmannaögon måste det här vara ett bra exempel på hur skogsbruk och naturvård kan samsas i samma skog. Måtte det få fortsätta vara så.
Slutord
Så var vi tillbaka. Det känns roligare igen och vi ser fram emot en vändning av året som ger mer inspiration och definitivt mer att berätta i ord och bild. Till dem som stött på oss om att vi inte får lägga ned vill vi rikta ett uppriktigt känt tack för visat intresse. Kanske kommer vi att göra en del annorlunda, kanske ger vi sidan ett delvis annat innehåll, men vi strävar förstås vidare med våra långörade kärringhundar oavsett vad som händer. Kanske några av oss även i framtiden träffas för att jaga tillsammans med långöron, våra och deras. Den som lever får se.
