Veckans ord

 

Runt nyår
Av Stefan Hansson

 27 december
Har jobbat i natt. För omväxlings skull var det riktigt bra före och det gick i full galopp mestadels, utom där svallis efter dagens blidväder med hela fem plusgrader, orsakat svår halka. Började köra 00.30 och var klar 05.00. Rätt bra med tanke på att jag har 640 prenumeranter och ca 12 mil att köra.

 Julen är avverkad. Körde som vanligt på julafton innan jag sov någon timme för att orka vara med familjen resten av dagen. Under veckan hade jag fått med mig julklappar hem mest varje natt, chokladkartonger mestadels som prenumeranter lämnat i lådorna åt mig. Vi har alltså inte behövt köpa något julgodis i år, men två dagars ledigt, juldagen och annandagen, har gått hårt åt förrådet. Det är tur att vädret har varit tjänligt så man har kunnat motionera litet mitt i allt frossande!

 Valde att sova några timmar för att orka med ännu en ledig kväll (natt), annars hade det varit trevligt att även idag följa med på den långa promenad med hundarna som vi gjort till en vana de här dagarna. Vi har litet snö, även om den sjönk ihop mycket igår p g a blidan. Det återstår kanske 20 cm som bär upp hundarna så de springer som möss på skaren. Inne under träden är det barmark så där kan de snuffa runt och hitta spännande dofter. Sett ur ett strikt spanielägarperspektiv är det kanske inte mycket att komma med, men de får i alla fall motion och en och annan muskel hårdnar till litet.

 I skrivande stund är klockan 14.15 och det börjar skymma. Det har vänt och vi går mot ljusare tider, men det märks inte än. När vi gick vår promenad igår, i vårliknande varma vindar, kändes en föraning om kommande rastlöshet, lusten att göra något, något nytt – gå vidare. Det är naturligtvis helt galet att känna så redan innan det nya året ens har börjat, men det visar ändå hur en del av oss påverkas av naturen och årets växlingar. Låt vara att jag inte är riktigt som andra, men för sådana som jag är det helt enkelt litet svårt att slå sig helt till ro; det finns helt enkelt för mycket att se, för mycket att prova i form av arbete, nya bekantskaper och annat.

28 december
På promenader med tre hundar i varierande åldrar går det inte att undgå att märka att en av dem har blivit en tant som håller en värdigare nivå än de andra. Cully är ung och galen, Tezla…ja, hon är ju cocker..! Nenya däremot håller vad hon nog skulle kalla en vägvinnande stil – men utan att förta sig. Det är ju inte jakt, så varför ta det hårdare än man behöver?

 Ändå har vi märkt att även Nenya stundtals drar på rätt ordentligt. Nå, det luktar väl katt och rådjur och allt möjligt runt vårt bostadsområde, men idag var det doft värdig en spaniel i sina bästa år att ägna sin uppmärksamhet åt; järpe. Det kan tyckas märkligt att ha skogsfågel alldeles utanför knutarna, men det är egentligen inte så konstigt; järpar dras till bebyggelse och björkdungarna runt bostadsområdet duger lika bra som de i vildmarken. Dessutom har vi barmark under granarna där fåglarna kan hitta frusna bär som säkert innehåller betydligt mer energi än torr björkknopp. Utan tvekan är det kraftfoder i bister vinter.

 Det var dessa järpar som drog igång gamla supersnufflaren Nenya och det är roligt att se hur vital hon egentligen är, bara det finns anledning nog att visa det. Att fåglarna visslade för fullt bidrog säkert också till hundens iver. Nog vet hon vad den visslingen betyder!

 Hälsade på Andreas på eftermiddagen och kom överens om att träffas på nyårsdagen och träna hans unga cocker i skogen där det finns spännande fågeldoft, det är ju annars inte så lätt att komma åt för oss här i norr, så här på vintern. Desto bättre då att vi har det bakom knuten, så stadsbor vi är!

 29 december
Stämde möte om mitt andra jobb idag. Märkligt att en som var så gott som uträknad från arbetsmarknaden för bara ett halvår sedan, i tider när varslen och avskedandena duggar tätt, plötsligt står där med två jobb, ett för natten och ett för dagen. Dagjobbet för bara några timmar i veckan i början, men med hopp om mycket mer så småningom. Med hopp om att kunna jobba mest på dagen och bara någon natt i veckan. Med hopp om ett socialt umgänge och normalt familjeliv igen. Dagjobbet börjar i morgon eftermiddag och om ganska precis en timme går jag på nattjobbet. Hur jag orkar? Ja, det återstår att se, men hoppet står till att den stadiga lunken mot ljusare tider skall göra mig så mycket piggare att det skall fungera. Sedan förra söndagen har ju faktiskt dagen redan blivit en halvtimme längre.

 Har jag tur kan jag alltså bli dagaktiv igen redan om några månader, men mitt nattjobb säger man inte upp sig ifrån! Det är det enda jobb jag känner till där man är anställd utan att jobba, man har ”ett uppehåll” som det heter; d v s något slags vilande anställning utan lön. Annars är det alltid möjligt att köra några skift när man vill, något jag säkert kommer att vilja i allt högre grad när den ljusa årstiden inträder. Det är då man märker vilket fint jobb tidningsjobbet ändå är. På vintern är det just så pass uthärdligt – vilket egentligen inte är själva jobbets fel. Det är kringfaktorerna som knäcker en.

 31 december
Körde som vanligt inatt, sov några timmar på förmiddagen, men känner mig litet däven med huvudvärk. Ont i skallen redan dagen innan dagen efter bådar inte alldeles gott inför nyårsfirandet.

 Än så länge har vi milt. Under hela månaden har tempen pendlat mellan -5 och +5 och bara några enstaka dagar har det gått lägre, men som mest -11. Vi går var som helst i skogen, mer snö är det inte så här lagom till årsskiftet. Vi får veta från många som bor i den södra änden av landet – och från en dansk vän – hur de längtar efter snö; vi tycker att snön är litet överskattad. I alla fall denna vinter när varje snöväder raskt följs av hällregn som gör vägarna såphala, vägar som vanligen, där jag kör, är byaallmänningsvägar och de snåla bonnläppar som ansvarar för dem inte sandar. Det är för dyrt! I natt hade jag äntligen fått splitt nya dubbdäck i stället för dem jag fått sönderkörda av en annan chaufför, men! ett av dem höll inte luften så jag fick ta en reservbil i stället.

 Andra roar sig när vi bilbud jobbar – eller sover. Min kompis som bor och jagar i Sundsvallstrakten ringde igår och önskade gott nytt och kunde berätta att han på två dagar skjutit en tjädertupp och två orrtuppar i topp. För mig som är en miserabel kulskytt väcker det respekt; att ta ned tre fåglar – med tre skott – på håll på 200 meter och drygt det, är inte lätt. En orres effektiva träffyta är ungefär diametern av en snusdosa, något mindre än den på en älg alltså.

 Nä, nu är det dags för något bärnstensfärgat i ett slipat glas, ur en butelj med en orrtupp på etiketten. Ni har väl sett TV-reklamen, den animerade filmen om den Famösa Svarta Tuppen? Middagen blir en smördegsinbakad fläskfilé (med någon flummig ost) och potatisgratäng och ostkaka med vispgrädde och hjortronsylt till efterrätt – anspråkslöst men gott.

 1 januari
Nyårsdagen, en ny start, en dag då vi skall se framåt, en dag då vi skall ställa upp mål, kanske ha ågren för förhastade nyårslöften; inget av det rör oss. Visst har vi en del mål, eller snarare önskemål angående det nya året, men knappast några vi saluför här – till det är de för privata. I vårt hem blir vi heller aldrig onyktra nog att avge löften. (Varför skall det behövas en nyårsafton för det förresten)? I nuläget tar vi en dag i taget, är nöjda med det vi har i största allmänhet – när det kommer till hundar och jakt är det en annan sak, men det är så avhängigt nödvändighetsfaktorer, så det är nog bäst att ta även det som det kommer. Vem vet hur det ser ut med jobb och annat – som alltid inkräktar på fritidsintressen – den dagen vi är där. Bäst att inte ställa upp några definitiva mål. På så sätt håller man också öppet för alla upptänkliga möjligheter, flexibilitet mina vänner, flexibilitet.

 Inte heller skriver vi någon årskrönika. Det finns helt enkelt inte så mycket att skriva om med en jaktsäsong som sket sig fullständigt, med arbete som tog alldeles för mycket av den disponibla tiden och orken. Annat finns redan omskrivet i diverse ”ord”, d v s vid tillfällen då det fanns något att skriva om. 2008 var annars inget dåligt år för oss – tvärtom – men mycket av det positiva av det som hände oss var av en mondän natur, vardagsting som arbete och annat ”trist” som visserligen ger trygghet, men inte äventyr. Tillsvidare föredrar vi alltså att ta var dag som den kommer.

 Dagen blev till en träningsdag för svart cocker. Andreas kom hit så Stinky fick träna i mark med vittring av järpe. Det var nyttigt. Hunden såg djupt koncentrerad ut och gjorde vad en ung hund kan med det. På något sätt blir förarens insats också mer koncentrerad när hunden får något äkta att bita i och de korta minuter det gällde blev till något med kvalitet då hunden sökte riktigt bra och lyssnade till pipan. Vi fick ännu en påminnelse om hur missgynnade vi ändå är här uppe med bristen på stötbart vilt och närvaron av vinter. Vi har inte mycket tid på oss för att träna våra hundar.

 2 januari
Nu har kylan slagit till. Vi har 12-13 grader kallt – vilket inte låter så märkvärdigt – men en envis vind gör att köldeffekten ger dubbel kyla. När det är så kallt skall det inte vara halt, men samma vind slipar vägarna så de glänser. Så här under helgerna ligger dock vägarna öde på nätterna, det är lätt att köra. ”Snön lyser vit på taken, endast tidningsbudet är vaken…”

 3 januari
Kylan och snålblåsten fortsätter, kommer att fortsätta ett bra tag enligt prognosen, kan rent av bli värre – vi bor i norr och Umeå är känt som ett blåshål. Ni som säger er önska ”riktig vinter”, som jag tror definieras enligt ovan; förstår ni egentligen vad det är ni ber om?

 4 januari
Ytterligare några grader kallare och Nenya och Cully hoppar på tre frusna tassar, det knarrar rejält under skorna. Det känns litet gruversamt att ge sig iväg och jobba om tre timmar.

 Idag har jag och Andreas gjort en vinterresa till Hjoggböle, utanför Burträsk för en sista koll på hans gamla BRNO sidolåsare som får en ny kolv, förstock och blånering; ingen i detta avlånga land kommer att ha en sådan ens i närheten av så exklusiv som Andreas! Slutfinish återstår, men hämtningen börjar närma sig – vilka träbitar!

 Lika svart som sidoplåtarna på hans bössa, är hans lilla cocker Stinky och Stinky var förstås med. För hundens skull stannade vi i den 20-gradiga kylan och gick en bit längs en sjöstrand i ett skoterspår, gissa om nämnda lilla hund hade roligt. Jag tänker ofta att promenader med en cocker borde vara bra terapi för den deprimerade; jag blir full i skratt när jag ser en entusiastisk cocker ägna sig åt alla stolligheter de tycker så mycket om. Inget jägarhem är komplett utan en cocker.

 5 januari
Så var den långa perioden med helger snart över, tillbaka till vardagen. Det har varit skönt med litet extra ”flärd” i en tung tid och nu har vi istället att se fram emot hur dagarna sakta men säkert blir längre; det finns hopp! Som en arbetskamrat alltid brukar säga. I skrivande stund konstaterar jag att tempen har stigit till bara -3, en tillfällig respit för sedan skall det bli kallare igen. SMHI:s webtjänst – där man hittar massor av info – talar om att den här vintern har varit ovanligt kall på vissa håll i världen, varmare på andra, men köldrekordet i Sibirien för december är nog svårslaget: -60 grader! Där oroar de sig nog inte så mycket för den globala uppvärmningen…

 I den tidning jag delar ut mest av, Västerbottens-Kuriren, slår man idag fast att vårt län är kallast i landet just nu. Där redovisar man också några kommentarer som finns på vk.se. En av dem är så talande för en viss åsikt.

 Varför bor ni kvar? Har bott i Umeå större delen av mitt liv men flyttade till Skåne och Österlen för sex år sedan. Här har vi idag, söndag, nollgradigt, gröna gräsmattor, golfbanorna öppna för spel och strålande sol. Jag ångrar inte att jag flyttade när jag ser att ni har bortåt 30 minus. Varför bor ni kvar i Arktis?

 Lasse Westerlund

 Ha en god fortsättning på det nya året. Vill ni så ses vi här på sidan igen nu när det börjar luta åt rätt håll igen. Visserligen har vi inga gröna gräsmattor att njuta av men något skall väl kunna komma ut från oss – i väntan på något bättre.