Veckans ord

 

Tidigt vårtecken?
Av Stefan Hansson

 För den som aldrig varit i Umeå, inte vet hur det ser ut, tänk er en landsbygd som ser ut som i Mellan- eller Sydsverige, ändlös slätt, grön på sommaren, vit på vintern, med hus och gårdar utspridda som små öar på. Här finns samma för- och nackdelar med det som i övriga Sverige; öppet för svalkande vindar på sommaren, utrymme för tjutande vintersnöstormar att korka igen vägarna som oundvikligen finns där. Det kan vara extremt ogästvänligt för allt levande, samtidigt närande. På hösten och våren rastar tusentals gäss här, på vintern ser jag rådjur på den uppstickande stubben nästan varje natt. De är feta som grisar, så det verkar inte gå någon nöd på dem.

 Om rådjuren är feta och goa beror det på att de anpassat sig för detta liv, de är också större än små fåglar som måste äta non stop för att överleva. Därför trodde jag knappt mina ögon häromnatten när jag stannade vid två lådor mitt ute på slätten, där ett dike gått öppet hela vintern – där flög en dvärgbeckasin upp!! Det var mulet och stadens ljus lyste upp landskapet så det gick inte att ta miste; beckasintecknad på ryggen, vit under, kort näbb – dvärgbeckasin.

 Jag kan bara inte tro på händelsen som ett ovanligt tidigt vårtecken. Med min begränsade kunskap om fåglar ser jag att två möjligheter finns; en att den varit där hela vintern (men vad lever den på?), en annan att den senaste veckans stormar har drivit den hit från långt bortifrån. Numera smyger jag fram med bilen, smyger ut för att lägga i tidningarna (två VK och en DN), för att inte skrämma upp den så den slösar med energi genom att flyga. Kanske har den vant sig vid att en ful gubbe kommer och knackar på varje natt, för nu ser jag hur den vaksamt springer undan som en liten mus, men flyger inte om jag inte gör några hastiga rörelser. Det har gjort att jag sett den på riktigt nära håll, så min identifikation av den som dvärgbeckasin håller. Trevligt att träffa en liten kompis i vargtimman.

 Rena gojan!

Den som har följt med här på sidan i vinter minns säkert historian om den förrymda rosellan som härjar i staden; denna Australiska papegoja som inte håller sig för god för ”krogslagsmål” med skator vid stadens fågelbord. VK rapporterade häromveckan att den fortfarande lever och har hälsan. Nog för att papegojor klarar låga temperaturer och litet snö om de bara får tillräckligt med mat, men den här gojan måste vara en riktig hårding! Som exempel: de senaste två veckorna inleddes med underkylt regn, direkt avlöst av några dygn med -25 grader, följt av flera olika snöstormar. Förekomsten av sparvhökar borde inte göra oddsen för överlevnad ett enda dugg bättre, men antagligen är den fullt kapabel, inte bara att spöa skiten ur vekliga skator, utan också att freda sig mot höken. Ett fenomen är den i alla fall. Kanske skulle vi släppa ut fler så vi får en vild stam av dem? Tydligen finns det en stad i England som har en vild, livskraftig stam av parakiter som stammar från förrymda eller utsläppta burfåglar – så vem vet, det kunde gå? Det verkar ju som att den här gojan har högre överlevnadspotential än de lika färggranna fasanerna…