Ingen februari att minnas
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonMånaden inleddes med stark kyla i kombination med fem dygn av snöstorm. Innan det hade vi i praktiken barmark, det gick att träna hundar, det gick att gå i skogen och man behövde inte frysa halvt ihjäl. Sedan dess har kylan klöst sig fast och det har varit gräsligt med flera veckor då kvicksilvret helst har hållit sig långt under -20. Det har varit en plåga att vid midnatt gå ut till bilen för ännu en natt i polarkyla och neddragen ruta. Först när jag har parkerat på jobbet har växellådan tinat upp så jag har kunnat växla som vanligt.
Jag träffade faktiskt en skåning i förskingringen häromnatten. Han kör åt ett annat företag så det var ingen jag känner närmare, men vi var rörande eniga om att den södra landsändan kändes lockande just nu. Min stilla undran var hur han kunnat byta bort det över huvud taget. Själva umgås vi med planer på en veckas resa i april. Omväxling är skönt och efter denna vinter, som har varit tuffare än på länge, kan ett vårligt Skåne vara balsam för frusna själar.
Jag har faktiskt fått trappa ned litet på jobbet. Det nöter ned vem som helst och jag kände att jag behövde få det litet lättare ett tag, i alla fall tills ljuset och värmen kommer åter. En sådan här vinter till vill jag inte ha, men i dagens läge är det inte helt lätt att hitta något annat. Umeå går nog en bister tid till mötes när arbetsmarknaden har kraschat helt. Patentlösningen för norrlänningar har ju alltid varit att flytta till jobben, men som det ser ut nu är det lika illa överallt. Vi har länge känt en stark lockelse i att dra söderut, kanske blir det tvunget – vilket aldrig är bra, sådant skall vara frivilligt – men man behöver ju en utkomst där också.
Tacksamhet
Nåja, allt är inte fel. I helgen vände det och blev mildare, något att vara tacksam för. Upplevde också ett fall av mänsklig tacksamhet i form av en abonnent som var så nöjd med mitt trägna arbete i rykande snöstorm att han ringt kontoret för att få överlämna en gåva till mig. Kontoret lämnar aldrig ut namn och nummer på chaufförerna, men mailade mig om saken så jag själv kunde ta kontakt. Det blev ett spännande möte med en intressant människa.
Det visade sig att den 80-åriga gentlemannen var träsnidare – och maken till arbeten får man leta efter! Han snidar djur, framförallt fåglar, men hans älgar var heller inte av denna världen. Jag valde en storspov – Västerbottens landskapsdjur – och den är så välgjord att man nästan tror att den skall springa iväg när som helst – makalös! Det var en lycklig slump när fågelälskare lyckades stöta ihop på detta oväntade sätt, men dessutom – än underligare! – visade det sig att han var bördig från trakterna där vi har stugan och mycket väl visste var vi håller till. Naturligtvis hade han varit ivrig jägare hela sitt liv innan han blev så ofärdig som han nu är.
Valptider
Nu droppar de in, valpkullarna. Det blir förhoppningsvis fler annonser här på sidan; det är en lika rolig återkommande företeelse varje år. Lika roligt är det att det även i år sipprar upp några valpar åt vårt håll. Om allt går väl (med de ännu ofödda valparna) är det redan klart med två nya till vänner i norr, båda ur en norsk tik – som stammar ur Fawito Whoopi och efter Cippyn Copper – så ännu utövar Sjöbo och Skåne ett starkt inflytande på oss. Den ena hamnar i Sundsvallstrakten hos en mångårig jägarvän och trätobroder, den andra här hos en som redan har en syster till Whoopi.
Allt är inte pokaler som glimmar
Varje år brukar folk dyka upp i vår mailbox med frågor om valpar och det är så roligt att på så sätt finnas med i ett litet större sammanhang. Vår insats är dock blygsam, vi är mest förmedlare av information, en information som inte skulle vara lika lätt att skaffa utan våra kontakter. Främst tänker jag då på Lena ”Fawito” Andersson, mångårig hund- och jägarvän; på något sätt har hon under snart ett decennium haft del i de allra flesta valpanskaffningar som skett här i norr. Vi tycker Lena förtjänar en stor eloge för sitt engagemang som vi tycker överträffar de flesta andras, både som valpförmedlare och nätverkare. Utan hennes starka intresse tvivlar vi på att erkännandet av och nyfikenheten på norrländsk spanieljakt – från skånsk sida – skulle ha fått det genomslag vi ser idag. Omvänt har vi personligen haft väldigt mycket ut av introducerandet till skånska vänner vi aldrig annars skulle ha träffat och skånska jakter vi aldrig skulle ha fått en chans att uppleva.
Lena har under senare år haft framgångar i provcirkusen, bl a med Derbyvinnande Fawito Coffi, något att känna stor respekt för – precis som för alla andra jaktprovsintresserades insatser. Ändå, om man har förmågan att se igenom pokalernas glans, är det välvilja, utåtriktad nyfikenhet och socialt engagemang som kommer att föra spanielraserna framåt, snarare än personliga framgångar hos utövarna. Lena är mycket bra på allt detta, något som borde vara oss alla till föredöme. Vi ser fram emot nya spännande jakter i vårt nätverk där ”Spanielmormor” spelar en så central roll!
