Starka band
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonI mail från Thomas får vi veta att han skriver från Landet av Mjölk och Honung, dvs, från Skåne. Jämför det med vårt land av Snö och Is – vad han i själva verket gör är att strö salt i sår. Nåja, han är inte helt fel ute, men någon gång skall vi väl finna ett genmäle mot denna…låt oss säga…indiskretion. Tillsvidare: det är trots allt här han kan uppleva glädjen med en Upland Five…
Vi fick ett mail från en annan spanielbekant från nämnda landskap på snöstormens måndag förra veckan. Här finns några TRÄFFsäkra argument från en till Skåne nyligt utlokaliserad. Bland annat hävdar hon att invånarna är lugnare och mindre stressade, trevligare också, något som går stick i stäv med den rådande norrländska synen. Vidare strör hon litet mer salt genom att berätta att hon under dagen gått ute på gräset och krattat – ett nöje som i vanliga fall anses överskattat, men som från vår horisont verkar paradisiskt. Hellre det än att skotta snö.
För nästan precis två år sedan gjorde Annelie en tjänsteresa till Halmstad och passade på att besöka goda vänner i Skåne några dagar. Det resulterade givetvis i en del bilder som vi här använder att jämföra med nu rådande förhållanden i Umeå.
Lärkeröd
Min släkt hade ett helt vanligt skånskt småbruk med några tiotals tunnland jord och skog. Gården födde en 8-10 kor, någon gris och höns under sin glans dagar, men också ett par stadiga hästar som användes i dagligt bruk av jorden. Morfar var en inbiten hästkarl, trodde inte mycket på traktorer och därför slutade han som bonde när hästarna inte längre motsvarade moderna rationalitetskrav på jordbruk. Han arrenderade ut brukningsrätten till ”Nesse”, en bonde i byn, själv tog han anställning på Multofabriken i Örkelljunga, en fabrik som tillverkade komponenter till ABU:s spinnrullar.
Någon gång kring decennieskiftet 70-80 var det dags för de gamla att flytta in till tätorten, Örkelljunga, och förfrågan gick ut till min mor och min moster om att ta över. Ingen av dem gjorde det – av olika skäl. Många gånger har jag tänkt tanken att denna flytt gärna hade fått legat ytterligare ett decennium eller två framåt i tiden; jag hade varit mer än intresserad. Inte för att själv bruka jorden, det hade Nesse gärna fått fortsatt med, men att faktiskt bo på familjegården och samtidigt fått en visserligen liten, men ändå trevlig skånsk jaktmark. Som det nu blev, enligt dåtida jordbrukspolitik, blev de tvungna att sälja till närmaste brukande bonde och detta till ett pris man idag inte ens skulle få en hygglig familjebil för. För några år sedan besökte jag själv huset och fick av nuvarande – mycket trevliga ägare – inbjudan att se mig om inne i huset. Det var en närmast skakande upplevelse; nästan allt av mormor och morfars möblemang stod kvar. Huset skulle börja renoveras samma sommar, men vid tillfället ifråga såg allt ut som det gjort 25 år innan. Mina morföräldrar är för länge sedan borta, men jag kunde nästan höra deras röster i huset.
Mina ursprungliga skånska band är alltså knutna till denna anspråkslösa gård i Lärkeröd. Minnena är många, inga skulle jag vilja vara utan.
Verklighet eller myt?
Barndomsminnen bör dock alltid behandlas med en viss försiktighet. Den mogna vuxnes sentimentalitet likaså; allt är inte vad det verkar vara, eller helt som man minns det. Ändå fann jag ett visst stöd för mitt minne i en flygbild jag häromdagen hittade på nätet (eniro.se); bortsett från att gårdens gamla vedbod och redskapsskjul hade ersatts av ett garage, ser det mesta ut som jag minns det. Jag undrar om de gamla knotiga fruktträden står kvar, vinbärsbuskarna och den gamla handpumpen på brunnen?
Jag ser på bilden och känner igen den tvära kröken på grusvägen innan den spikrak leder bort till gården. Där står ännu boket kvar där träden vadade till fotknölarna i den vitsippsmatta som täckte marken och som fyllde vårdagen med sin typiska väldoft.
Halvvägs upp till gården finns bron över bäcken, den trädkantade bäck som är bärare av så många minnen. För en fisketokig grabb var den en pärla som innehöll gädda, ål, märkligt nog lake(!), men framförallt en alldeles särskilt stabbig, gulbukad stam av bäcköring, långt större än dem vi fick i karga fjällbäckar hemma. Bäcken var inte bredare än att man hoppade över den och trots att den rann genom jordbrukslandskapet – där rödvita och svartvita kor betade på kanterna – var vattnet kristallklart och botten bestod av sand. Där slingrade långt sjögräs i strömmen, men på de bara fläckarna av sand lockades de loja öringar som sågs simma mot strömmen med litet tur till hugg på maskad krok.
Under senhöst och vinter var det andjakt som gällde i bäcken. De kunde vara varsomhelst, men vanligen till vänster där bäcken rinner in i ekbacken. Särskilt minns jag en jakt (olovlig men preskriberad sedan 60-talet) då jag blev hemskickad med två handfullar smällfeta juländer medan farsan avlivade ännu en skadskjuten. Så länge jag lever kom jag att minnas marschen i halvfrusna plogtiltor som vek sig för varje steg, leran som byggde på under skorna – men ”ånkorna” smakade lika gott för det. Tacka för det när det var mormor som lagade till dem, denna gudabenådade kock!
På ekbackens sluttning ned mot bäcken sköts också en del hare som gärna tog daglega där, men också en och annan fasan. Ännu på sextiotalet var det gott om dem; morfar påstod alltid att de aldrig hämtade sig efter smällen med betat utsäde, men det är förstås tänkbart att det närbelägna Rösjöholm slutade sätta ut dem. Mycket har förändrats; men ännu vid denna tid sköts en del tjäder på trakten och även orre alldeles intill gården.
First blood
Det var här jag som fjortonåring lossade mina första jaktskott. Bössan bär jag ännu omkring på, nästan 35 år senare, men med åren har den fått en hel del patina.
Stående bakom lagårdsgaveln sköt jag i luftrummet över eken mittemot min första kråka och nötskrika. I en glänta i skogen bakom eken fälldes det första matnyttiga viltet med min kära Merkel 8; en kanin. Den tiden myllrade det av kaniner och många vakjakter gjordes vid den markväg som tidigare ledde längs skogskanten snett uppåt höger från eken räknat. I sista ljuset kom kanicklarna gärna ut på ängen på andra sidan vägen, några blev middag. Det var också på den ängen som morfar plöjde upp forntida stenredskap, bland annat en utsökt spjutspets i flinta som brukats av någon längesedan glömd skånsk jägare.
Det är lika sorgligt att kaninerna till stor del är borta som att de idag knappt ses som matnyttigt vilt. Så vitt jag minns var de rena delikatesserna – i alla fall godare än de ripor jag växte upp på – men så var det ju mormor som kockade. Allt hon lagade, från kanin till grishals, blev till festmåltider.
Då och nu
Mormor var liten och hade en litet spröd hälsa, vilket inte hindrade henne från att sköta alla vanliga sysslor som hade med hus och hem att göra – allt från att ta hand om djuren till att laga all denna härliga mat. Varje älskare av riktig skånsk äppelkaka skulle också ha älskat min mormor. Till jul åt mina kusiner och jag oss nästan fördärvade; vi talar om äkta gammaldags skånska julbord här! Min barndoms skånska jular är dränkta i ett romantiskt skimmer – visst! men där, i norra Skåne, var det som regel några centimeter snö och några grader kallt, lagom för att ge den där magiska stämningen. Det doftade av gran, den sötaktiga doften av blandad lövved från vedlåren, blandade sig med ljuvligt matos.
Morfar var den generaliserande sinnebilden av en skåning, stor, glad och bullrig, sävlig när han kunde vara det, annars väldigt noga i allt han företog sig. Gräsmattan vårdades ömt och som han hatade mullvadarna som varje natt trotsade alla hans försök att hålla gräset fritt från högar! Grusgångar och planen mellan huset och lagården krattades varje kväll innan läggdags; det skulle vara prydligt!
En av de bilder av min morfar som har stannat i minnet är när han kom gående längs vägen efter jobbet. På sommaren bar han bara blåbyxor med hängslen och rutig flanellskjorta, på huvudet en brun basker. I handen dinglade hans gamla portfölj som med den allra minsta tur dolde en handfull femöres kola under matlådan. Hur han skrattade gott åt oss barn när vi förväntansfullt dök ned i portföljen.
Jag får intrycket av att vår mailvän ovan har gjort samma iakttagelse som vi angående den skånska livsstilen som mer avstressad än vi är vana vid här uppe. Jag har själv tyckt det högt åt skånska vänner – som inte har hållit med mig. Precis som vår mailvän kommer vi utifrån och ser det från vårt perspektiv och nog är det sig likt sedan barndomens dagar – i alla fall med dem vi känner. Det har säkert inte hunnit ändras tills vi dimper ner där om drygt en månad i alla fall.
