Hundsportande eller jakt
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson
Tidningen Apportören är vanligen en som lämnar mig likgiltig. I alltför många år har den dominerats av en typ av hundfolk och aktiviteter som inget betyder för mig. Därför var det ett fall framåt i den senaste då där var ovanligt mycket om spaniel och jakt/prov; ja, faktiskt har det nog, generellt sett, skett en liten förskjutning åt det hållet under en period. Det har liksom kommit smygande.
Det var särskilt intressant att läsa om det nya Hubertusprovet som mer skall likna riktig jakt än de vanliga proven. Vi var inte där, tyvärr, det hade varit kul, men kanske en annan gång…
Med en nära vän, Andreas, som har brunnit för att få igång en sådan här verksamhet och har uttryckt stor glädje över allt arbete som några eldsjälar har lagt ned på det, har det knappast gått att undvika att lägga märke till företeelsen. Domare i provet var Rolf Näslund och Sten Christoffersson. Petra Johansson har skrivit artikeln som till stora delar upptas av en intervju med den sistnämnde. Christoffersson är en person som väl få kan låta bli att respektera antingen han talar om hundar eller jakt som jakt eller som politik och det är intressant att ta del av hans beskrivning av hur Hubertusprov bedrivs. Jag tolkar det som att det ser ut som en ganska typisk vanlig jaktdag, mera ”hands on” så att säga. Föraren leder jakten, inte domaren. Föraren kan välja att gå förbi ställen där det bedöms vara vilttomt, man väljer att optimera chanserna utifrån sin egen erfarenhet av jakten. Hunden kan tillåtas gå på apport på en vingad fågel innan den tagit mark. Man kan få rusa med hunden på en apport den inte markerat osv. ”Allt för att öka den jaktliga effektiviteten och höja den etiska faktorn.” Det finns mycket mer, men det här är några exempel som tas upp i artikeln.
Av alla frågor är det särskilt en som drar till sig min uppmärksamhet.
Vad kan Hubertusproven bidra med i Sverige, anser du?
”Massor. Jag tror proven kan locka spanieljägare som vi inte brukar se på vanliga jaktprov. Hubertusprov kan, och nu talar jag inte enbart om spaniel, bli ett sätt för jägarna att ’återerövra’ flera jakthundsraser från överdrivet hundsportande och från jaktprov som ibland kommit alltför långt från jakten så som den oftast bedrivs av vanliga, hundintresserade jägare.”
Till att börja med: det skall nog en sådan som Christoffersson till för att säga att jaktproven har kommit alltför långt ifrån jakten – och komma undan med det! Ändå, vad är hundsportande och inte?
Själv är jag ingen duktig hundförare men jag kan jakt och har med stor framgång jagat med spaniel i mer än tjugo år – så som min jakt nu gestaltar sig. Jag är nöjd med mitt. Min erfarenhet av prov är däremot mycket liten, höstens tre provdagar på SM, och då bara som åskådare. Som tjurskallig norrlänning kunde jag säkert hävda att jakt/prov på utsatt vilt är långt ifrån jakten, men ändå; det är ju den jakt som finns där. (Dessutom berikar fåglarna en fauna alla tycks vilja ha). Konstigare än så är det inte. Med litet mer tyngd kunde jag hävda att hundens verkliga värde inte låter sig uppskattas om inte föraren själv skjuter. Alla som varit med ett tag vet att det är lättare för hunden att synda om föraren är distraherad av sitt skytte. (Där har Hubertusprovet en poäng). Parsläppet är utmärkt, även för jakten, kanske särskilt i viltfattiga Norrland – det är snarast ett närmande till jakten.
Min avsikt är inte att kommentera eller ge kritik till det Christoffersson säger. Jag kan bara redovisa vilka tankar som väcks hos mig av att läsa det här; vad tycker jag – eller vad tror jag?
Som jag ser det är kanske det som är längst ifrån jakten prov med publik. Kanske att en del startande faktiskt är just hundsportare; alltså en typ av spanielförare som aldrig skulle tänka sig att själv skjuta. Hur skall de då värderas, som hundförare – eller hundsportare – om de annars för hundar i otaliga jakter i vardagslag? De är viktiga i de sammanhangen, antingen det rör sig om säljjakter, eller jakter hos kamrater. Målinriktad träning för prestationer på prov ger goda hundar om allt går väl. Själv är jag oerhört tacksam för en speciell vän som bidrar med både kunnande och goda hundar på våra norrländska jakter där många hundar krävs för att kunna bedriva jakt som den skall bedrivas.
Dessa enda jaktprov jag sett var riktigt imponerande; det gav upplevelser jag inte vill vara utan, även om mitt eget intresse av att delta, är svalt. Visst var det gräddan av hundar som var där, men även om provverkligheten var långt från min norrländska verklighet, var det bra. Vissa saker kan man dock undra över.
Behövs millimeterprecisionen för annat än för att det ser snyggt ut? Troligen inte. Skall man av jaktetiska skäl kunna skicka hunden innan fågeln tagit mark? Tveklöst ja; i alla fall om man kan acceptera risken för att hunden utvecklas till att bli fallapportör. För att referera till ovanstående; det får inte bli en uppvisning på bekostnad av jaktetiska hänsyn. Skall hunden prompt skickas från där den är, eller skall man kunna föra fram hunden på en fågel som man sett eller anat fallit 100-200 meter bort? Hos oss, i skogsmark, måste man föra fram hunden eftersom sikten är skymd av träden. Vad är egentligen en korrekt spegling av jakten och vilken del av landet skall stå som modell?
Jag har inte tänkt svara på alla frågor; gör inte anspråk på att sitta inne med de korrekta svaren, men jag har en åsikt. Om andra är nöjda med sitt är jag nöjd med mitt – om alla anständighetskrav uppfylls angående respekt för viltet och jaktligt säker vapenhantering osv. Om alla dessutom erkänner olika jaktliga verkligheter från olika landsändar är det ännu bättre. Glädjande nog verkar det gå i den riktningen. Däremot krävs nog mycken eftertanke när det kommer till att arrangera prov i någon form här uppe. Som det sägs om Hubertusprovet kan vi på en gång fastslå att 20 minuters provtid inte lär förslå i marker där det bara undantagsvis finns riktigt gott om fågel. Å andra sidan kan ingen kalla sådana prov för konstlade; inte ens tjurskalliga norrlänningar.
