Veckans ord
De smutsiga hundarnas tid
Av Stefan HanssonMan kan läsa hundarnas sätt att röra sig genom hur smutsiga de är efter en kort promenad så här års. Det är en väldigt speciell tid då vägarna håller på att tina av och det är så där infernaliskt geggigt. Visst, man behöver kanske inte gå längs vägarna då tänker någon, men egentligen finns inget alternativ – utom möjligen på natten då det fryser på. Snön ligger ännu så gott som oförändrat djup och i solgasset som äntligen har kommit bär den vare sig hund eller förare. Däremot kan det bli fina nattpromenader på skaren, men vem vill vara ute och lalla på i skogen då?
Cully är det stora sorgebarnet. Bara efter en minut är hon kladdig långt uppåt sidorna, ja faktiskt uppe på huvudet t o m. Hon sprättar. Det tycks heller inte bekomma henne det minsta att det är blött, varje tillfälle att snoka runt i plogkarmarna är värdefullt. De andra två är litet mer frökenaktiga, gillar inte att bli blöta ens om tassarna och trippar på så nätt, men är inte glada.
Det är bara några få veckor sedan jyckarna såg ut som haltande räkor när vi var ute, krumma i ryggarna med svansarna mellan benen, hoppande i bästa fall på tre ben; springrarna alltså, inte Tezla som är ett litet, lurvigt och tämligen okänsligt djur och tål kyla på ett helt annat sätt. Hon har i stället ett annat problem nu när solen gnistrar på snön. Hon kisar och det rinner ur hennes ögon, hon är ljuskänslig. Det kan märkas även riktigt solstarka sommardagar, men den här tiden är värst för henne – finns det solglasögon för cocker spaniel? Bortsett från ljuskänsligheten; hur cool skulle hon inte se ut?
Vår flock är annars ojämn nu. Skillnad i ålder på hundarna gör att de efter en så här lång vinter också ger en stor skillnad rent kroppsligt. Nenya har blivit bekväm av sig med åren och travar mest omkring och ser värdig ut; det är svårt att undvika att en sådan hund blir en aning korpulent på senvintern – det är ju inte jakt, varför då engagera sig? Tezla är däremot i god form. Hon nedlåter sig att härja med Cully och de två motionerar varandra, så till den grad att Cully ser ut som ett snöre. Det är inte lätt när man måste hitta på saker för att hålla en gammal hund i trim och en ung som behöver mer hull. Det blir lättare när man kan gå obehindrat i skogen, när snön försvinner.
Än är det för tidigt att dödförklara vintern. Än kan det komma riktiga snöstormar, men den värsta risken för det är över i slutet av april. Visst, vi har varit med om det ännu de sista dagarna av maj, till pingst, men alltför vanligt är det inte. När vi till påsk styr söderut på vår skåneresa får det gärna låta bli att snöa för då har vi bytt till sommarhjul på bilen. Normalt sett är det på tok för tidigt, vi brukar vänta ytterligare ett par veckor för säkerhets skull, men vi kan ju inte bullra på med dubbdäck genom hela landet.
Snart så
Det är nu inte fullt tre veckor tills det bär av. Vi putsar på detaljer för nerresan, men till vår oförställda förvåning verkar det fortfarande som om vi skall komma iväg denna gång. Vi ser tillbaka på en rad tillfällen när vi har fått backa ur mer eller mindre i sista stund och för varje sådant misslyckande känns Landet av Mjölk och Honung alltmer oåtkomligt. Mailtrafiken in och ut ur huset är för närvarande tung. Vi konstaterar att våra sydliga vänner är upptagna med att greja med blommor och trädgårdar, spanielaktiviteterna har dragit igång. Nog är det skillnad alltid.
Boende
Vi hittade en annons på nätet om en fin liten stuga utanför Tomelilla. Vi vill ha just en fin stuga, men helst då med ett fint pris, en svår kombination kan tyckas. Det här blev en lyckad deal på ett litet korsvirkestorp, visserligen en liten bit längre från händelsernas centrum än önskvärt, men det ordnar sig.
Det lustiga var att telefonnumret att ringa var till andra sidan älven, andra sidan Umeå. (Varför gå över ån efter vatten)? Ägaren har ca en mil närmare till Tomelilla än vi har. Än lustigare var att farbrorn som svarade visade sig vara en gammal pensionerad lärare från Östra Gymnasiet som arbetade där när vi var elever någon gång i slutet av 70-talet; men det vete f-n om inte han mindes den tiden och människorna bättre än vi själva gör. Som att det inte räckte visade det sig att han – precis som jag – är halvskåning men på fädernet, ganska lustigt det också. Stället är ett gammalt soldattorp som nu går i släkten i fjärde generation, nu ägd av mannens son, så det var dit jag skulle vända mig.
Jodå, det skulle gå utmärkt att hyra – till lågsäsongspris dessutom. Alldeles nyrenoverat skulle det vara också; vi skall mötas på plats den 12:e och då slår han just i sista spiken innan de drar norrut. Han använder tydligen bara huset under höst och vår för att förlänga golfsäsongen, den är ju inte så lång i Umeå…
Så kan det gå om man jobbar på det. Innan vi vet ordet av är det dags att köra; skall bli kul att se något annat. Här har vi äntligen fått dagar av rejäl dagsmeja – inte så det syns på snön än, men det rasar gammal snö av taken och droppar för fullt i så hög värme som +10. Det finns hopp, men det kan nog vara bra att vi åker ner och fixar med hem litet riktig vårvärme; vi kan behöva litet hjälp med det i vår vrå av världen.