Spanielodyssé från skogsland till odlingsbygd
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonNär vi kommer hem från sommarvärme till kyla kan vi knappt minnas känslan av den upptäckarglädje vi känner när vi åker genom landet; Sverige har mycket att erbjuda i form av natur och människor som ser saker på olika sätt. När vi parkerar framför dörren hemma huttrar vi och inser att nu blir det att bylta på sig igen. Att resa är att leva och den sista kvardröjande manifestationen av den senaste är bortplockandet av de sista fästingarna på hundarna. Baksmällan känns hård när man återinträder i den verkliga världen.
Spaniels överallt
Nå, vi hade trevligt på resan, trots en och annan motgång. Spanielsverige är långt och det är roligt att se hur olika förhållandena är på vägen, hur anpassningsbara hundarna är och hur deras ägare prioriterar användandet av dem.
Vårt första stopp var i Timråskogarna hos gamla vänner. Jens och jag har känt varandra i snart trettio år, först som arbetskamrater på SJ:s godsmagasin i Sundsvall, sedan som vänner och jaktkamrater. Under åren har vi kämpat på med tunga packningar ut till något bävervatten, andra gånger har vi styrt kanot bland isflaken på någon å i jakt på samma vilt. Vi har frusit och spottat snus på iskalla toppjakter både i Västerbotten och i Jämtland – men framförallt har vi genomkorsat skogarna under jakt med spaniel. Framgången har varierat i förhållande till fågeltillgång, men roligt har vi haft, en lång rad av spaniels har kommit och gått och glädjande nog tillkommer nya.
Jens är flexibel i sin syn på jakt. Han uppskattar mycket att jaga med kompisars trädskällare till exempel; ändå har hans val fallit på ännu en ny spanielvalp som han i helgen har hämtat hos Bivråken i Strängnäs. Trots landsändans misstro mot ”såna”, finns ändå en liten men entusiastisk skara som fortsätter år efter år med ”knähundar”.
För vår del ligger tyngdpunkten i jakten på ripa och orre, vilka vi har gott om, men på våra marker finns också många vatten som vissa år ger stora uttag av änder; Jens har mest orre och tjäder att tampas med, men det går bra ändå – spaniels är som sagt anpassningsbara. För oss som prioriterar jakten passar det bra.
I Dalaskogarna
Maria är en nyare bekantskap, en som för några år sedan dök upp i ett mail; numera har vi setts några gånger och lärt känna henne och en litet annorlunda vinkling på spanieljakt. Hennes nuvarande hundstock består av spräcklisarna Skye och kvicksilvret Miss – råttan kallad.
Maria talar sig varm för skogsjakten på tjäder och orre i hennes skogar. När hon för Skye känner vi väl igen oss i hur vi ser på saken, Skye söker vägvinnande och uthålligt på ett sätt som är nödvändigt för skogsspanieln. Ändå kan han anpassa sig till de fasanmarker där Maria går som hundförare och han tävlar med framgång i samma typ av jakt. Maria framhåller också med eftertryck att skogsfågeln trycker bra för hund långt ut i en del av hösten när vi har givit upp jakten med spaniel; här finns tydligen en regional skillnad på hur viltet beter sig.
Vi möter en spanieljägare som står med ena foten i skogslandet och med den andra i odlingslandskapet – båda är nåbara.
I Skåneland
När vi hämtade hem Nenya för snart nio år sedan, rullade en liten Renault in på gården där valparna fanns. Ut studsade en glad liten dam med en jaktspringer och hälsade på norrlänningarna som skulle hämta valp hos Bert. På de ca två timmar som återstod innan vi skulle styra norrut uppstod, som det brukar heta, tycke. Dessa två timmar fick en oanad påverkan på våra liv eftersom Lena slog dörrarna till Skåne vidöppna. För mig, som halvskåning, hade dörrarna stängts i det att mina nära släktingar gick ur tiden, för resten av familjen öppnades en helt ny värld. Under åren som har följt har vi lärt känna många nya vänner och vi har kommit att hålla av människor, natur och jakt i vår sydliga provins.
Många av dem vi träffar både jagar och tävlar med sina hundar. Andra har varit aktiva i provsvängen, men den gemensamma nämnaren tycks vara en nyfikenhet och öppenhet för olika former av jakt. Ser vi till enbart småviltjakten finns en betydligt större andel duktiga småviltjägare i Skåne än i älgfixerade Norrland. Det har genom åren varit mycket intressant att bjuda och bli bjuden på jakt, att studera jakten i två vitt skilda landsändar, att lära känna alla dessa människor. Klart att det finns andra åter som inte ger två ruttna lingon för vanliga jaktintresserade spanielägare från norr, men det är inget att bry sig om. De betyder ändå inget i det stora sammanhanget.
Skånska spaniels har liksom våra en stor variation av vilt att tas med; hare, kanin, änder. Andra fåglar är utbytta från orre och ripa till fasan och rapphöns, men de nordliga fåglarna motsvarar rätt bra de sydliga i beteenden och var de söks. Visst skiljer sig vegetationen åt, men grunddragen liknar varandra.
En rätt vanlig sanning är att skånehundar som ställs ut att jaga i norrländsk skog skall ha vissa anpassningsproblem, snävsökta som de är. Enligt vår uppfattning är det våra vidsökta hundar som hellre får problem i Skåne. Jaktvana norrlandshundar är inte mindre heta för att de vanligen jagar i glesa viltstammar! En del tror att skånehundar å andra sidan tappar intresset i våra glesa stammar, men det är inte sant – spaniels är avlade för jakt. Möjligen kan någon gång skånespanieln visa sig litet konfunderad vid sin första apport av ripa, nosa på den en extra gång innan den plockar upp den – och samma reaktion har vi vid något tillfälle sett hos en av våra hundar vid den första kontakten med fasan. (Tror det var Martin Deeley som betonade vikten av att vänja hundarna vid och uppdatera deras vana med alla vilt).
Allt som allt borde vi kunna samsas fint i jakten vare sig vi bor i Umeå, Sundsvall, Ludvika, Sjöbo, Hörby eller Harlösa. Nyfikenheten, naturintresset och vänskapen finns där, i alla fall hos dem som ser jakten som lika viktig som proven. Ännu är det långt till hösten – sommaren är sannerligen inget man vill vara utan! – men visst ser vi fram emot skogsfågeljakten, men också mot möjligheten att ännu en gång få hytta med bössan mot en fasan på grönan äng!
