Träsket
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonSå var det då dags; första resan upp till stugan. Så sakta har vi vant oss vid ett liv utan snö – här i Umeå finns bara några skitiga rester kvar i dikena på skuggsidorna – i Träsket desto mer. Vi fick faktiskt skotta oss in på uppfarten när vi kom upp i fredags, på gården låg uppemot en halvmeter snö. Riktigt så illa brukar det inte vara, det är sent i år. Så har det nog varit en ovanligt hård vinter där uppe, många knäckta trän såg vi, bland annat den stora tallen på gårdens översida som hade hela sin topp liggande i snön. Andra trän hade förstås blåst omkull. Vi har inte missat mycket som har väntat med premiärhelgen.
Att träna hund i skogen var nästan ogörligt på grund av djup snö. En del isar i grunda tjärnar var svarta eller på väg att tina bort, andra var rena vinterisar som säkert höll att gå ut och pimpla på. Ändå kom värmen på riktigt de här dagarna så det tog rejält på både snö och is, kanske är båda delarna borta nästa helg.
Om att starta upp livsfunktioner i ett gammalt hus
Det är lika spännande varje år; kommer vi att göra några obehagliga upptäckter? Huset är snett och vint, men taket håller tätt, målningen håller ännu och fönstren – original sedan 1941 – är välskötta och helt utan röta; det vi främst oroar oss för är att något skall ha frusit sönder. Den oron har vi upplevt varje av de senaste 20 åren, men som vanligt hade inget hänt.
Det är fantastiskt att bara stoppa in kontakten till vattenpumpen under bänken, slå igång varmvattenberedaren – och så är vi igång med den nya säsongen. För några år sedan beslutade riksdagen i all sin visdom att vi inte skulle ha kvar vårt analoga TV-nät och alla har tvingats ordna på andra sätt för att ha kontakt med yttervärlden. Vi har Viasat, har tidigare haft ett klater med att få in signalen, men också det gick oväntat lätt. Nu har vi kanaler från alla världens hörn, fler än hemma i stan.
Än lever gamlingen. Livsfunktionerna är litet långsamma, men pålitliga. Vårt kära gamla hus som sett så många gäster genom åren, sett så många hundar komma och gå, sett så mycket glädje, står ännu kvar. Även om ingen har varit fast boende på adressen sedan 1957, så andas patienten fortfarande även om golven lutar åt alla håll och det knappt går att hänga en tavla rakt. På den säkert mer än 50 år gamla spisen lagas fortfarande mat åt många gäster – där kan man snacka om ”slow food kultur”! Det tar tid för denna alla elspisars urmoder att få upp ångan, men än lever i den en gnista av liv. Ugnen är banne mig bättre, värmer jämnare, än betydligt mer sentida kollegers! Vi älskar vårt gamla hus i den stora skogen och sannerligen säger jag eder: även den mest stressade människan i världen tvingas att coola ned sig där, något annat är inte möjligt.
Naturens gång
Naturen är i allt väsentligt opåverkbar även om en kör av lätt hysteriska röster påstår något annat. April påstås ha varit varmare än någonsin förr, men det märks då inte i Träsket. Det är inte många fåglar som har anlänt ännu; i de vakar som gått upp i åars in- eller utlopp kajkar enstaka knipor omkring, ett par gräsänder och krickor här och där, men det verkar som att de stora massorna ännu väntar ute vid kusten. Några tranor har vi också sett, ett par morkullor på en snöfläck och i skogen tjoar ringduvor och spelar orrar. De alltid närvarande järparna visslar överallt runt gården. Det vi väntar på är de stora flyttsträcken; det är det vi lever för den här tiden. Vi överraskade faktiskt en restrött, nyanländ viggflock på nära håll. Det var riktigt kul eftersom förrådet av viggbilder är litet tunt.
Det är en fantastisk tid nu; i vinden sveper doften av nyvårad furuskog över oss och djuren börjar visa sig offentligt igen. Under lång tid, med det arbete jag tills nyligen hade, har jag själv känt mig litet undangömd och denna barnfria helg i skogen har varit en lisa för oss med långa kvällsturer i spaning efter skogens alla vilda djur. Den rätta tiden har inte riktigt infunnit sig, det är ännu för vintrigt, men vi är på väg, vi är på väg.
För så är det ju; markerna är inte i första hand till för att våra hundar skall ha något att springa på när de jagar. De rörliga delarna av naturen är heller inte i första hand till för att skjutas på, i alla fall inte den här årstiden. Det hinner vi tids nog och det är ju precis det som är så bra med den; vi kan jaga upplevelser, skjuta med kameran och bli – som det brukar framställas – ett med naturen. Det är visserligen en av de fånigare klyschorna, men handen på hjärtat: är det ändå inte ditåt vi strävar, så ofta vi kan – mot skogen?
Oooah! Mot Lubboträskskogen!
