I våra skogar
Text och bild: Stefan HanssonI våra skogar ligger snön länge, så försvinner den och så är det sommar. Vill man se våren skall man vara på plats just den korta stund den visar sig – om det nu finns någon vår att tala om. Vi hann då inte med den; det stod gårdsskötsel på schemat denna helg, vi skulle rensa rabatter och kratta löv. I rabatterna spirade redan allt ogräs, det tog längre tid än det borde ha gjort, löven var svåra att kratta eftersom gräset redan vuxit upp. Egentligen borde jag ha klippt det, men det hanns inte med.
När man går en sväng på kvällen i skogen så här på försommaren ser man ibland skogen för vad den är, som man aldrig gör annars, och minnen tränger sig på. Den gamla skogen ser ut som den alltid har gjort, i våra trakter blir inte tallar och granar högre när de nått en viss ålder, de blir bara grövre och det märks inte så väl. Däremot insåg jag med en viss förvåning att den skog som var nyplanterad för inte så länge sedan nu är halvvuxen ungskog – var tog åren vägen?! Inte så jag känner oro inför frågan – jag blir rikt kompenserad i form av erfarenhet och minnen eftersom åren går – men jag inser att jag strövat i dessa skogar i snart fyra decennier. Det är ju ett halvt liv. Den gamla skogen märker inte det, för den är knappa 40 år inget att oroa sig för, utom möjligen en allt mer förestående avverkning. Det sistnämnda kan faktiskt få mig att känna en viss sorg; här finns som sagt många minnen.
Jag älskar våra skogar. Det var här jag lärde mig till jägare, fällde mina första vilt. Summan av fällda vilt har för länge sedan passerat fyrsiffriga tal, men det är de där första åren som sitter inetsade i minnet, då när man var ung och grön – nybörjare.
Mitt första vilt var en tjädertupp som föll stendöd i ett skott avlossat av en femtonåring vars skicklighet som skytt oändligt många gånger överträffades av en obändig entusiasm. Det verkade så enkelt i den stunden, men fortsättningen skulle bjuda mig på prövningar som det tog några år att komma tillrätta med.
Jag håller det för mycket sannolikt att jag var den förste som släppte en spaniel i denna skog. Dryga tiotalet år efter min debuttjäder fällde jag, på nästan exakt samma plats, min allra första fågel över min allra första spaniel. Också den en tjäder, men denna gång en höna, då så sent utåt hösten att spanielsäsongen egentligen redan längesedan var över. För att vara exakt, den 12 november 1987.
Snart blev det ännu en springer, som var nästan lika bra, under många år jagade vi med denna vår första generation av hundar. Nu har vi snart avverkat ännu en och har startat på ytterligare en ny, Cully. Ännu viskar våra skogar om arrogansen i att tro att spaniels passar som skogfågelhundar.
Inte så erfaren, men entusiastisk!
All tid ägnades ändå inte åt arbete, här tränades hund också. De gamla för att få kondition, den nya generationen i mer pedagogiskt syfte; tänk vad den hunden går! Utan tvekan är hon den av alla våra hundar som har verkat allra mest lovande, än så länge är väl bäst att tillägga. Det är ju lättare att göra misstag än att göra rätt varje gång.
Cully lyder varje signal omedelbart, vänder på pipa – även om vi ibland funderar på hur hon hinner få med bakändan – stoppar i farten varje gång, och hon går så kottarna flyger. Det är sällan pipan ens behövs, allt ser bra ut; som vanligt är det fastheten i äkta flog som är ett frågetecken. I vår del av landet är möjligheterna att träna regelbundet på flygvilt små. Nu fanns det gott om vittring efter mängder av järpar som satt och visslade överallt, det höll henne igång, men dessa fåglar stöts nästan aldrig ens under hösten från marken utan de stannar i träden. Vi får hoppas på sensommarens kullar för att slipa vidare på vår lilla juvel.
Nyfiken som få
När vi jobbar på gården är hundarna med ute förstås. Nenya strosar blaserat omkring och ser uttråkad ut, Tezla får ibland ett ”cockerryck” när hon med svansen i knorr, grymtande som en liten gris springer helt tygellöst varv efter varv runt huset. Cully har ingen aning om varför men tycker det ser jättekul ut och följer med, allt är bara så spännande! Jaga mygg till exempel. Spännande är det också att gräva i rabatter tillsammans med matte; hon är nyfiken på allt. Ackonfnasarna runt gården är däremot säkert litet oroade – för Cully älskar att gnaga på kottar. Det är ju inte fullt lika kul tycker vi, men hon får i alla fall en frisk, kåddoftande andedräkt!
