Värmebölja
Text och bild: Stefan HanssonPå vägen upp till Träsket kunde vi inte undgå att se en och annan miniglaciär i form av uppskottade snödrivor som blivit kvar efter vintern. På skuggiga ställen eller ned mot bäckar där det är populärt att lägga av snön. Annars har det sannerligen inte varit risk för isbildning; vi låg som varmast på ca 26 grader i skuggan. Dock minns vi med avsmak just en pingsthelg, i sista dagarna av maj, då sommaren var lika långt kommen som nu när vi vaknade och fann grannskapet under en vit glasyr av ca femton centimeter nysnö.
Det är inte klokt vad allt växer – inte bara vår gräsliga gräsmatta – utan allt har skjutit fart; i en rabatt pingstliljor – som sig bör en sådan helg – och gullvivor. Även alpmartorn, astilbe, stormhatt och hässelklocka drar iväg mot ljuset. I dikena frodas lupinerna och de börjar säkert också att blomma snart. Våra alldeles speciella gårdsaccessoarer, våra skånska ekar, har brustit ut och börjat grönska. Aldrig har det hänt så tidigt. Sommaren är här.
Så satte vi potatis. Redan klockan 9 på lördagen kom Torsten med traktorn och fräste och drog upp fåror, men det var litet blött så vi väntade med att sätta till på söndagen. Vi konstaterar att årets räkning för de 200-250 kg vi brukar få ut, löd på 170 kr för gödsel och diesel till Torsten för att han kör. Då klarar vi oss fram till våren och det som blir över går tillbaka i jorden som sättpotatis.
Det här med potatisen är en favorit i repris som har gått i många år nu. Vi vill ha det så, men det finns säkert de vars kontakter med denna alla nyttoväxters basknöl, inskränker sig till ”förädlade” produkter från Estrella och O. L .W. Tråkigt tycker vi som använder potatis på alla möjliga vis. Den är precis som viltet, fisken, bären och svampen närproducerad och väl värd att lägga tre dagar på varje sommar innan det är dags att ta upp den på hösten. Vi sätter, kupar och rensar ogräs – i övrigt klarar den sig själv.
Det här är kanske den bästa tiden på året. Inga knott och mygg (fästingar finns inte!) och all grönskan är som allra finast. Knaspatrullen svansar självupptaget omkring och sticker nosarna i allt, antingen de har där att göra eller inte. Det är snudd på djurplågeri att ha hundarna ute de år då knotten verkligen går till på allvar.
Nu är de tyngsta arbetsinsatserna gjorda, rabatter (sådana de nu är) och potatisen. Nu stundar roligare saker som att fiska och vara ute och ströva. Däremot har vi ställt in skogsarbetet med hundarna; det är föryngringstider nu. Det går att börja vattenträna och sådant snart. I alla fall om värmen fortsätter så här. Mycket skall hinnas innan jakten börjar.
Annars då?
Jodå, ganska bra, om man nu bortser från brännskador av solen efter denna helg och ömmande axlar efter potatissättning och nedkämpning av landets bångstyrigaste gräsmatta. Visst ja, jag kämpar på med den Borrelia som så där en dryg månad efter skåneäventyret behagade blossa upp och just nu misspryder min annars så snygga mage. En stor, ilsket röd böld med en ring runt. Nåja, sjuk har jag väl inte varit. Litet trött och frusen och litet värk i kroppen och egentligen har jag nog känt mig mer vissen av stora doser penicillin. Kan inte låta bli att ironisera över det hela; mitt livs första fästingbett och det fanns det skit i. Är inte det bingo så säg?
Jag skrev tidigare att den där resan var jinxad från början och den tycks vara det också långt efter slutet, men det visade sig att vår gräsandincident inte var unik. En bekant körde nyligen på en som slet ena backspegeln av bilen. Vad är det för fel med gräsänderna nu för tiden!? Det hände bara en liten bit bort ifrån där vi bor, så med vår tur är det väl bäst vi passar oss; vem vet, det kan finnas någon fler kamikazeand kvar…
