Kall försommar
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonDagligen hör vi politiker som lovar oss ett bättre klimat, varmare och behagligare. Vi hade en kall vinter, en kall ”vår” och en nu kall försommar. En och annan febertopp har vi haft, men inte mer än vanligt och allt är sig i allt väsentligt likt. I helgen hade vi en riktigt elak nattfrost (järnnätterna slipper man inte undan), och dagtid var det så kallt att allt växande stannat. Det är klart: politiker lovar och lovar men vem har någonsin märkt att de vet vad de talar om.
Litet mot bättre vetande provade vi fiska litet i helgen; det är ett par veckor för tidigt, men vi var farligt sugna och årets första rökta abborrar är något att längta till. För att inte tala om örtkryddade grillade. Som vanligt när man är för tidigt ute var det enda som tog en gädda – i en sjö där det egentligen knappt finns några – men den slet sig och det var detsamma. Gädda går ju inte att äta och det var egentligen mest förargligt att mista ett bete.
Arkivbilder
Det börjar blomma litet på myren. Några blyga rosling och doftande skvattram växte vid stranden. Hjortronblommen var på väg att slå ut och nu är det bara att hoppas att det inte blir så kallt så de fryser, så att det finns några insekter som kan pollinera och att ingen hagelskur slår sönder blommorna. Det är så mycket som skall stämma för att det skall bli något guld att skörda från myren längre utåt sommaren och dessa bär vill man nog helst inte vara utan.
Nästa helg åker vi upp för en hel veckas vistelse. Francisco har varit hemma i stan nu flera helger, men då kommer förhoppningsvis fisket igång och då vill han vara med. Det är så skönt med en tonåring som kan stanna hemma och rå sig själv, laga mat åt sig själv o s v. Hur väl man än tror och hoppas man har uppfostrat dem till att klara sig själva, återstår ändå att våga släppa taget, om än temporärt. Snart nog drar han hemifrån i alla fall och det är bra med träning. Bäst av allt den här helgen var att han åtagit sig att laga middag när vi kom hem. En riktigt god jambalaya minsann – det finns hopp om sonen!
När vi kom hem strömmade musiken ut genom dörren och sonen höll på med middagsförberedelserna. Hans musik kan intas helt utan bedövning även av oss när den spänner över det mesta från tidigt 70-tal till det allra senaste, utan att för den skull avfalla till de allra värsta avarterna i något rebelliskt ungdomsmystiskt syfte. När vi sitter i ”orangeriet” (vår inglasade altan…) och äter middag som hela familjen hjälpts åt med, stilla småpratande, går det inte att förneka att vi har det ganska bra. Känns som om vi gör något rätt i alla fall.
Sommar, jaktplanering och litet hundsnack
Vad har sommar och jakt varandra att göra? Jo, det ena leder till det andra. Med åren märker en del av oss att sommaren blir allt viktigare för oss, den står inte bara för den föryngring av viltstammarna som vår jakt är beroende av, den alltför korta ljusa delen av året är den tid vi lever för. Ändå vill vi förstås ha jakten och det händer trots allt att planer går i lås.
Förslag är lagda, en del är spikat både med kompisar på orten, förorten och på ett mer nationellt plan – låter fint vad!? En del med ett stort uppdämt behov p g a tidigare nödvändiga andra prioriteringar, är ivrigare än andra och som tur är ser den här säsongen bättre ut än på länge i det att starten av älgjakten ligger så långt fram i tiden. Här börjar älgjakten första måndagen i september och den infaller den 7:e. Mer tid för oss småviltjägare att jaga och mer tid för tant Asta att plocka bär innan vi alla blir utkastade ur skogen för att ”de heliga korna” skall fällas. Ju mer man hinner jaga under den tidigaste delen av säsongen desto bättre. Fåglarna trycker bättre och en veckas total avstängning av marken för älgjakt är lika otidsenlig som egoistisk. Älg kan jagas i månader; den tiden har inte vi, men det bryr väl inte älgjägarna sig om.
En fjällresa till mina gamla hemtrakter är också planerad, men den är förstås knepigare att administrera. Det är många år sedan jag var dit senast, har liksom funnit mig tillrätta i skogen, men visst, det är ju vackert i mina fjäll och en massiv spanielattack kan det väl vara värt. Fick förresten just veta att någon där uppe i mina fjäll har beställt en springervalp som ersättning för den gamla som inte längre hänger med. Förnuftigt tycker jag och pekar samtidigt på vilken stor marknad den delen av landet är för den som föder upp dessa ädla djur. Där uppe finns många jägare!
Hundsnack
När vi inte jagar eller planerar jakt, vad gör vi då? Jo, vi snackar hund! Känner någon igen sig? Kunde väl tänka mig det…
Till vår förvåning insåg vi för en tid sedan att nästan hela vårt umgänge består av ägare till spaniels. Vi känner rätt många och det är närmast en bedrift i en landsända som vår där det går försvinnande få spaniels per capita. Är inte detta märkligt, så säg.
Som att inte det räckte så mejlar och messar vi med spanielfolk över hela landet – när vi inte talar med dem på telefon förstås. Det känns faktiskt litet som att framsteg har gjorts, det kommuniceras långt mer nu än för bara några år sedan, en del aktörer har börjat synas mer och de är jämnare spridda över landet. Det finns förstås en del orosmoln, en ny publik har fått upp ögonen för våra raser, en publik som inte prioriterar jakt/provverksamhet och som på sikt säkert inte är bra för raserna. Därför upprepar jag, med en dåres envishet: se till att öppna alla jägares ögon för raserna. Så bevaras jaktanlag och rasernas framtid; för dem som ömmar mest för provverksamheten: det är ur den gruppen nya jaktprovsintresserade som har något att bidra med, skall vaskas fram. Här kan alla vi redan frälsta bidra genom att vara generösa och ta med nyfikna ut på fält eller i skog under devisen: Prova en spaniel!
Besök
I veckan hade vi en sådan snacksalig dag. Jag drack kaffe och pratade hund med Andreas ute hos honom och fick mig också en titt på hans hunds framsteg. Den går riktigt fint, ett litet svart streck som drar fram i buskarna, men med god ordning utan tvekan.
På kvällen åkte vi ut till Anne Imeland och – just det, pratade litet till. Hennes dräktiga tik, Rita, (Jaktviljans Cayenne) började se så där matronelik ut och nedkomsten är inte långt borta. (För den som är intresserad, se annons på vår valpsida).
Vi önskar Anne lycka till och hoppas att i alla fall några valpar skall hamna i närheten. Hursomhelst får vi säkert anledning att återkomma i ärendet.
