Närproducerat
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonVägen upp till Träsket går långa sträckor parallellt med Norra Stambanan. Vi har åkt den tusen gånger, jag själv ytterligare många gånger – faktiskt PÅ själva banan också, både som resenär och som arbetande. Jobbade som ung på bäddningen och åkte ofta mellan Vännäs och Boden, Vns-Bdn på SJ-språk.
För bara ett par decennier sedan fanns det fler som hade sin bärgning från järnvägen. Faktiskt bodde det anställda i samhällen och även byar som redan då förde en tynande tillvaro, men det är klart att några SJ-anställda gjorde ju sitt för att hålla uppe invånarantalen. Går vi tillbaka till 70 och 80-talen så körde där omkring folk i orangemålade tjänstebilar från Vännäs, där farsan var placerad, och skötte underhåll och anläggning. Det gällde både banavdelningen, signal och el – som farsan tillhörde. Nu är det mest entreprenörer som gör de större anläggningsjobben, inte sällan utländska företag som inte ens hämtar sin arbetskraft från Sverige – Botniabanan är ett bra exempel på det.
Här går inga bussar, tågen slutade stanna på 60-talet. Nu har man börjat riva de gamla stationshusen längs stambanan. I Yttersjön – på vägen upp – är stationshuset helt borta. Banvaktarstugor är rivna eller sålda till fritidsfolk, några är flyttade till andra platser med attraktivare lägen. Bygden dör, men fritidsfolket ger den konstgjord andning, i alla fall så länge man har råd med allt dyrare bensin för att åka dit.
Våra folkvalda talar gärna om hur mycket bättre vårt land har blivit att leva i; själv vill jag nog ifrågasätta det. I den tid jag beskriver ovan hade folk jobb, var positivare, mindre stressade och man blev lämnad i fred. Inga miljötalibaner agiterade mot jakt och annat, att köra bil var inte ett ”brott”. Det känns som om det viktigaste är att lägga sig i allt man inte har att göra med, jakten t ex, och det görs av dem som aldrig har sett en skog från insidan. Ja, nog är det allt litet underligt, särskilt som det inte handlar om bevarande av det vilda, utan om hederlig gammal unken moralism anpassad till den moderna miljöreligionen.
När vi åker genom stora, obebodda skogar funderar man verkligen på att uttag från naturen ens kan ifrågasättas; älgjakten är en institution, finslipad sedan generationer. Några av oss jagar också småviltjakt där. De som skriker högst har aldrig ens sett dessa skogar och lär aldrig göra det heller. De är äkta stadsbor, de som aldrig vågar sig utanför staden.
Alltmer talas det från högsta politiska instans om vikten av att äta närproducerad mat, något som är självklart för många, många människor i skogslänen; det liv vi alltid fört har blivit modernt. Ändå finns det en motsägelse här; det går inte att äta kött från skogen om man inte dödar djuret först och det tycks vara själva dödandet som utgör det stora moraliska dilemmat; ”om inga djur dör i skogen påminns jag inte om min egen hädanfärd”. Nå, ”vi skola alla…” och skogsfågeln lär knappast bry sig om den dör för ett hagelskott eller i klorna på höken eller i rävens käftar – resultatet är detsamma. Den dör verkligen, det är inte ”bara på TV”. Det hävdas att den moderna människan inte skall jaga, att vi står över det, samtidigt som djuren är helt jämlika med oss. Logiken haltar här; i det ena fallet är vi överlägsna, i det andra – till sin effekt – underlägsna eftersom vi inte längre skulle ha samma rätt som djuren att jaga. Jämlikhet skall väl fungera åt båda hållen? Förnuft tycks fungera bättre än känsla.
Att jaga och fiska är att bevara sin mänsklighet; att behålla sin plats i systemet s a s. Vi skall bejaka vår plats i det – eller i alla fall respektera dem som gör det. Visserligen är vi som jägare amatörer när vi jämför oss med höken och räven, men att ändå kunna fälla ett antal byten, ta några fiskar, visar att vi inte kommit alltför långt bort från allas vårt ursprung. För många handlar det också om att odla potatis, plocka bär och svamp – själva fyller vi ett par frysar med ”ekologisk” mat varje år. Det är inte ”fult”, ”bonnigt” eller omodernt, det är ett sätt att leva som skapar harmoni hos utövarna, men tydligen ångest hos dem som fjärmat sig från det. Jag träffade häromdagen en sådan stadsbo som erkände sin avsky för att se döda djur, sitt fysiska illamående vid tanken av att hålla i ett – men han såg fram emot nästa viltmiddag, för äta döda djur klarade han! Hur logiskt är det…?
Det samhälle som så betonar vikten av att leva ”ekologiskt” (vilket i sig är ett underligt ordval) har inte särskilt bett oss om att göra det; det har vi gjort i alla tider. Bra somrar fryser vi fisk för vintern som gör att vi tär mindre på ansträngda fiskbestånd i haven, vi gynnar inte en alltmer ifrågasatt kassodlingsindustri. När vi äter vilt från skogen gynnar vi inte fullt ut ett annars så ifrågasatt jordbruk och likaså köttindustri. Större delen av året äter vi närproducerad potatis, inga lastbilar transporterar fler potatisar än nödvändigt från Holland till oss, inte heller bär eller svamp. Var är då problemet? Inte ens koldioxidutsläppen från vår bil till och ifrån Träsket torde vara ett problem i ett gigantiskt barrskogsbälte som lever på att ta upp det och omvandla det till syre – fotosyntesen ni vet.
Vi har satt vår potatis, förhoppningsvis inte den sista. Den här veckan är vi uppe i Träsket för att njuta litet av den korta sommaren, träna hundar och vara familj. Med litet tur kommer abborren igång. Vi har haft ett par makalösa midsommaraftnar genom åren – en klassisk fiskedag – men vi hoppas självklart att det skall gå lika bra jämt. Amatörer firar midsommar med sill, vi gör det med rökt abborre – om vi bara får några. Vi går och fiskar!!
Trevlig midsommar!
