Träningsgrupp Södra Västerbotten på nya äventyr
Text och bild: Stefan HanssonDenna gång var det Hamptjärnstugan som gällde. Det var lika varmt ännu så vattenträning – denna gång bland näckrosor och dy – passade bra. Det var kanske några fler som kom i onsdags, men nog anas en viss semesterkänsla; folk har annat att göra än att åka på träning så här mitt i sommaren.
Vi väljer som vanligt att inte diskutera i detalj vad som hände utan låter bilderna tala i stället. Nästa gång är det Hörnefors som gäller igen. Alla bor inte i själva Umeå och rättvisast är om några inte behöver åka lika långt varje gång. Dessutom har vi tillgång till jaktkanot i Hörnefors och det är ju ett ovanligt starkt argument.
Morgonstund i potatislandet
Jag hade gått och lurat på om inte groparna i potatislandet var efter järpkullen vi har vid gården. Att de hade legat där och balat sig i en jord som nog består mer av sand och grus, vilket passar dem bra. Snustorrt är det också eftersom det alltmer efterlängtade regnet tycks utebli – vi behöver det sannerligen om något skall växa. Vi har inte ens vågat kupa potatisen.
Det visade sig på söndag morgon att jag hade haft rätt – det brukar jag ju ha –, den bruna klump jag såg var hönan som låg i bortre kanten av landet och skruvade sig i jorden så dammet rök. Snart började kycklingar komma trampande över gräset för att vara med.
Alla kom dock inte. Jag stötte dem senare bakom lagården då de flög som bara den och var då omöjliga att räkna; då, i landet, var de bara tre med ut. Det är bara så förvånande vad de hade vuxit på bara ett par veckor! Sist vi såg dem var de inte så mycket större än humlor – nu gott och väl som vaktlar. I själva verket såg de litet ut som vaktlar också. Både kycklingar och höna smälte förunderligt väl in med jordens färger, snacka om kamouflage. De stannade en bra stund, men till slut tyckte nog hönan att det smattrade väl mycket från kameraslutaren uppifrån sovrumsfönstret så hon smög runt en sväng och blängde uppåt mig, innan hon flög upp och satte sig i en tall där hon försvann helt. Kycklingarna travade i god ordning in i gräskanten och försvann även de.
Det kanske inte är så konstigt att det har varit svårt att få Tezla att komma in. Så fort hon får komma ut börjar hon spåra runt på gården, helt förtrollad av någon vittring. Vi har tagit för givet att det har varit trastarna eller möjligen ringduvorna, men nu såg vi ju hur järparna ogenerat gick på gräset. När de låg i landet och balade sig noppade de av ogräset – främst våtarven – och det kan väl tänkas att de äter saker även i gräsmattan. Vanliga höns gör ju det. Därmed ingen parallell dragen till höns, men vi har ofta olika sorters skogsfågel runt tomten, även morkulla förstås. Det tycks som om vårt hus i skogen är synnerligen välplacerat.
Jägare eller inte
På JIS-forum slängde ordförande Sundgren ut frågan om det inte finns några jägare i JIS. Ett antal svar kom in, något litet indignerat antydande att sin jakt skyltar man inte med – av olika skäl, men visst såg de sig som jägare. Frågan skulle dock tjäna på att brytas ned till flera. Vad är jakt? Finns det de som är mer jägare än andra, beroende på vem man är, var man bor och hur man jagar? Finns det några ideal att leva upp till för att kvalificera sig? Skall man lyfta fram jakten, låta den synas? Är det ens meningsfullt att ställa frågan? Själv upplever jag att vi lever i en tid när den enklaste av frågor blir jättesvår att svara på, ibland för att vi inte förväntas vara öppna med det vi gör, ibland för att man inte kan låta folk hållas med sitt för att det skall petas i allt och ifrågasättande döms som kätteri. Kanske är det för mycket Jante…
Självklart finns det många riktigt duktiga jägare i spanielleden. Däremot syns väldigt få av; de utför, så att säga, sin gärning i det tysta. Jag har själv jagat med ett flertal, varav många återfinns i den allra sydligaste delen av landet. Deras jakt både liknar och skiljer sig från den vi är vana vid i skogen, men där skillnaderna syns mest är i själva förandet av hunden. Brinnande jaktlust och gedigen erfarenhet av jakt, är lika stor på båda håll; jag påstår att det är det som är det viktigaste; utan dessa kan man aldrig göra sin hund full rättvisa. Var man än bor, eller när man en tid jagar som gäst.
Jag har mina skäl för att tro mig förstå varför han ställer frågan. Jag har mina skäl för att förstå från vilken plattform han ställer den; jag har själv varit med om att gjuta den. Jag har goda skäl för att tillsammans med Andreas – och andra – vid behov riva upp betongen och gjuta om, eller i varje fall vidta vissa justeringar av dess utformning. Det gör Jägaren: gammal erfarenhet måste utsättas för ständig omprövning, anpassas till nya lärdomar. Antagligen finner vi att gamla sanningar håller längst, men! ”Den fåfäng gå, litet lärer!”
Jaktmetodik
En typ av den moderna spanielmänniskan är den som skaffar sig en spaniel för att gå på prov. Hela tiden strikt arrangerade, under ledning av en domare, på marker där det råder så gott som idiotsäker fågeltillgång. Vår jaktprovare deltar inte i jakter – eller äger en bössa. Detta är, mina vänner, den exakta definitionen av en hundsportare. Det undandrar sig min vetskap huruvida dessa vanligen kallar sig jägare eller inte, men jag gör det inte.
En annan typ är den som både provar och jagar. Hon/han är generellt sett en mycket duglig hundtränare och för sin hund enligt strikta ”brittiska traditioner”. Där nästan alla dessa bor, Mellan- och Sydsverige, finns goda stammar av fältvilt där dessa traditioner fungerar bra, men när samma spanielmänniska kommer hit upp och för sin hund lika hårdnackat enligt gällande tradition, uppstår problem. Definitionen av en jägare är att denna fäller vilt och den hund som förs enligt den snävsökta brittiska läran, lär heller inte få mycket vilt för bössan. Till det är vårt vilt för annorlunda och vanligen för sparsamt förekommande.
Omvänt kan någon som jagar på våra villkor aldrig bli riktigt framgångsrik på jaktprov (i alla fall inte i Norrland där jaktprov inte förekommer) och inte enligt gällande brittiska preferenser. Dessutom får norrländska hundar, vana vid ett vidare sök, vana vid att föraren låter dem visa, genom att markera var fågel finns, problem i Fasanaland. Nog vore vi bra dumma om vi valde att föra hunden, i stället för att jaga med den (fortfarande under lydnad, men av annat slag) och på så sätt kanske få den stöt vi vill ha. Därmed inte sagt att vi gillar att den går ur hand på löpor. Våra hundar jagar på ett ”antibrittiskt” sätt, men det är den frihet de måste tillåtas som gör att vi fäller fågel över dem. Jakten är ingen lydnadsuppvisning.
Skall vi då skämmas för att vi ”bara” fäller vilt? Skall vi – som en av dem som svarade på Andreas fråga – dölja (hyckla) att vi gör det för att inte dra på oss jaktmotståndarnas blickar? Självklart inte; i samtal med sådana jaktkritiker visar det sig att de kämpar mot ”sporten” i jakten, hushållsjakt ser de som fullt värdigt en modern människa. Deras skäl må vara obestämda – luddiga – men den stora faran består i att spaniels förknippas med sport.
Det går inte att jaga med spaniel i Norrland!
Jag citerar en av de riktigt namnkunniga spanielprofilerna i Sverige från den gången jag ringde dit för att fråga om valp. Av denna glatt skrockande skåning fick jag veta vad som gäller i den norrländska jakten. Han bedömde säkerligen inte mig som en riktig jägare! Baserat på mitt val av hund! En märklig inställning till ens egen ras’ förmågor…
Det visade sig sedan att ingen av de skånska uppfödarna hade sålt så många valpar till Norrland som han. Själva hade vi haft våra ”halvjaktspaniels” i 13 år, jagat med dem i tusentals timmar, skjutit säckvis med vilt över dem; ändå visste han bättre vad som gällde än vi. Hans åsikter var sannerligen gjutna i betong som redan vittrat i många år. Kanske dömde han från en jaktprovshorisont, då jag är mer benägen att ge honom rätt, i alla fall prov enligt brittiska principer. Här är själva grunden; vi är många som kan kalla oss jägare, men på olika villkor! Det får bara inte vara så att jaktprovsmodellen får stå som definition överallt, i alla sammanhang. Man kan fråga sig om modellen är rätt när den inte fungerar i hela Sverige.
Så har då också jag givit ett svar, kanske inte det svar som gillas och därför är det bäst att tala om det på egen hemsida så inga bland de riktiga JIS:arna skall behöva känna sig illa berörda. Jag menar att det inte finns några rätt eller fel, bara anpassning efter rådande förhållanden, men jag menar också att JIS skulle må bra av en tydligare jägarprofil. Skall vi på grund av Jante-lagen eller jaktmotståndarna ”gömma vårt ljus under ena skäppo”, lär snart ingen tro att en spaniel kan bli något annat än ett sportredskap. Jägarna därute blir svårare att attrahera. JIS vill väl vara en jakthundsklubb, där jägare samlas – hoppas jag?
