Apropå förra veckan
Då skrev jag om JIS och jakt; tänkte
jag skulle berätta hur vår jakt är därför att det så ofta dyker upp i
samtal med andra jägare. Synen på vad som är jaktlig kvalitet tycks
variera, det kan t ex handla om preferenser och geografisk placering.
I verkligheten handlar det förstås
om kulturskillnader, inte om vem som är mer jägare, eller mindre. Det
handlar också om olika sorters vilt, om storlek på jaktmark; för
skåningen är 100 ha en stor mark, för oss är 10 000 ha helt normalt.
Kostnaden skall vi inte ens tala om. Med tanke på skillnaden i storlek
på mark, är kanske största skillnaden jaktligt beroende av hur mycket vi
svettas på en dag. För oss handlar jakt om hårt arbete och ständig
fokusering.
Jakt på vårt sätt
”Vad sköt du på?” Frågan ställdes en
gång av en skånsk jaktgäst som inte hann vara med på vad som hände: ”En
orrtupp – den ligger där borta”, svarade jag. Vår gäst stirrade stumt
tillbaka på mig. Senare beskrev gästen det hela så här.
”Vi gick längs vägen för att kolla
efter änder i ån, pratade som vanligt och rätt som det var tvärstannade
han och sköt rätt in i skogen! Jag hade inget hört och tätt som fan var
det. Då var det en orre som flugit upp. Jag fattade ingenting”.
Låt mig bara säga att så här är
många av oss som är uppväxta med den småviltjakt vi har, vi bara är
sådana. Vi sysslar med jakt och promenaden längs skogsvägen är per
definition jakt om man bär på en bössa. Sinnena vilar aldrig, får inte
vila för då missar man den där slumpchansen. Det enda jag hann se av
fågeln under bråkdelen av en sekund var ett vingfladder bland täta
grankvistar, men det räcker om man först fått chansen att lokalisera
ljudet av uppfloget. Visst var det en gratisbonus att få en sådan fågel,
men det blir några varje år på det sättet. Vi hade förstås vid ett annat
tillfälle en skånsk gäst som radade upp en lång serie av lyckade skott
som var lika krångliga som det ovan beskrivna. Han överglänste lokala
förmågor med lätthet, så visst finns det jägare som går att placera var
som helst.
Två dagar in på premiärveckan
börjar hundarna krokna fast man varit så försiktig med dem man kunnat,
men hundar slits, de vägrar förstås medge det; vi måste ta beslutet om
vila. De mår bättre då och kan jaga en annan dag.
Själv börjar man vara trött av
tidiga uppstigningar, långa dagar i skogen och långa kvällar med
jaktprat och god mat. Ögonen svider, skinnet runt dem känns avskavt
efter att man gnuggat svetten ur dem under hårda jaktpass. Kanske värker
det under någon hålfot eller i någon tå som fått balansera tyngden av
gubbe och bössa i myr och moras. Har fågeltillgången varit god har man
vid det här laget utvecklat en rekylorsakad blånad på axeln. Kanske det
där sista hastiga skottet gjort att en dåligt anlagd kolv har kysst
axeln extra hårt och samtidigt stukat till långfingret med varbygeln.
Lerduvebanans drömscenario om korrekta anläggningar och fotställningar
gäller långt ifrån alltid där ute i verkligheten. Huvudsaken var ju ändå
att jag fick den där fågeln. Lägger vi av nu? I helvete heller – vi är
här för att jaga!
Hundarna får vila. Själva återgår
vi till ursprungets trampjakt, inte lika effektiv, men oundviklig i
tider av hundbrist. Hunden är ett hjälpmedel, inte orsaken till att vi
jagar. (Behövs en eftersökshund har vi fulla bilen, det är bara att
hämta). Det brukar bli ett par mil, eller drygt det varje dag och när
hundarna kvicknat till igen, likafullt rätt långa pass och då skall man
ändå göra sista kvällsrycket för att kanske hitta någon and i å eller
tjärn. Den femte dagen värker det litet överallt i kroppen när man skall
starta dagens jakt.
Sådan värk går dock över när man
fått mjuka upp kroppen någon timme i skogen. Den sjunde dagen har man
slitit till sig så man lätt skulle kunna hålla på en vecka till; och
tänk det kan vi ju detta år! Älgjakten börjar så långt ut i september
att vi får en bonusvecka!
Helt normalt
Verkar det här konstigt? Njae, vi
kallar oss nog för helt vanliga, normala jägare – utifrån vår horisont.
Ännu lever här kvar människor som inte ser jakten som en
fritidssysselsättning vilken som helst, utan som en livsstil; jakten är
ett livsvillkor. De som har samma ursprung som jag tycker absolut inte
att det är något märkvärdigt. Naturligtvis är det inte det heller. Sådan
är kulturen.
Den kulturen har lärt oss att
säsongen är så kort att inget är viktigare än jakten just då. Vi har, i
bästa fall, fyra-fem veckor av bästa möjliga jakt, lika många av allt
sämre jakt eftersom hösten lider och viltet blir allt skyggare; skulle
vi då offra tid på annat oviktigt? Naa si, aldri!
Apropå jakt
Så här kan man sitta och reflektera
över hur man ser på sin jakt, men också få instinkterna att vakna; oj,
det är visst bara sex veckor kvar nu. Dags att vakna till! Vart tog det
senaste året vägen? Det är hög tid att börja förberedelserna INFÖR.
Jag ser tillbaka på 33 år av
bössbärande, föregångna av ytterligare 10 som medföljande och lärling –
började springa med farsan på fjället i femårsåldern. Åren vill på att
flyta ihop och minnena är så många att det bara är att ösa ur förrådet
för att inse att jag nog har haft det väldigt bra. Jag har aldrig
tillåtit några begränsningar av min jakt av min ”civila” omgivning.
Annelie som kom in i bilden ’86, var från Mellansverige och helt utan
kopplingar till jakten, uppslukades snart av samma intresse, inte minst
för hundarna. Tänk vad många det finns som har partners som blir
stortokiga bara jägaren tittar åt en bössa när partnern har planerat
något annat! Det skulle jag aldrig klara, men har som sagt inte behövt –
tack frun!
Jag har alltid fört journal över
mitt jagande och nu finner jag att fjolåret var en katastrof, på grund
av flera samverkande faktorer. Ett sådant dåligt jaktår hade jag inte
haft sedan ’87 – det fanns år i min klantiga jägarungdom som var bättre.
Nu lockar skogen, det känns som att
börja om från början. Litet så blir det också; min ungdomskompis och
jaktkollega från Timrå kommer upp. Han var vår första gäst när vi just
köpt stugan för snart 20 år sedan. Vi delar många minnen därifrån. Några
lokala förmågor hoppas vi tittar in då och då. Det är inte helt
uteslutet att en gammal god vän från allra längst bortifrån kommer, men
som det ser ut nu blir den mest långväga gästen Rosen från Ludvika.
Nedräkningen har börjat. Om allt
går väl samlas ett bra gäng med gamla och litet nyare vänner. Vem påstår
något annat än att jakten förbrödrar?
Apropå spaniel
Fick just veta att ännu en
jaktspringer är tingad till Kiruna. Det gläder mig som kommer från de
trakterna. Har alltid ansett att en spaniel som får jaga i de närmast
ogenomträngliga risen längs fjällsidorna, måste vara perfekt för
ändamålet. Vem vet: om några år kanske spanielrasernas framtid finns i
fjällen. Hos dem som förstår att uppskatta jaktlig kompetens hos sin
hund; sådana som förstår vad en jakthund egentligen är till för. Heja
Kiruna!
