Veckans ord
På väg genom sommaren
Av Stefan HanssonLäser om att det har regnat kopiöst söderut, att t ex Riksväg 50 har skadats av höga flöden, den väg vi så ofta tar när vi åker söderut. I en väderleksrapport nämndes särskilt Klenshyttan där vägen skall ha varit avstängd p g a allt regn. I den trakten bor ju en inte helt obekant spanielfantast…
Vi fick vårt välsignade regn åt pären, alldeles lagom faktiskt. Då och då kommer en dag med litet regn, det är mulet ibland, soligt ibland. Folk klagar, men så här är ju sommaren; det kan inte vara soligt och tropiskt varmt hela tiden. Faktiskt är det varmt, trots att det mulnar på ibland och det känns som att juli har varit bra så här långt, långt bättre än juni. Tid att känna leda kan vi göra när snöstormarna ylar kring knutarna igen.
Förra helgen gick åt till arbete; vi rensade bort vad som kändes som en kubikmeter ogräs ur potatislandet. Kupade potatisen gjorde vi också, äntligen! Ogräsets okontrollerade tillväxt berodde på att den långvariga torkan innan hade hindrat oss från att göra klart, vi hade inte vågat helt enkelt. Nu såg det snyggt ut igen och potatisen tycks arta sig som vanligt.
Medan vi höll på med landet for järpkullen omkring bakom ryggarna på oss. Det går fort nu. Ungfåglarna gick inte att skilja åt från hönan när de flög omkring mellan träden, så stora är de. Har egentligen för liten koll på hur det ser ut med föryngringen av fågel, men de kullar vi har sett verkar väl utväxta redan. Återstår förstås att se hur många de är.
Litet tid veks åt konditionsträning av hundar. De bygger bäst fysik när de får springa själva och längs grusvägarna rörs hela tiden folk så något känsligt vilt finns inte där. Som vi har sett klarar det sig väl undan om så vore. Spaniels motionerar sig själva när de hela tiden sick-sackar över vägen, hoppar över diken, springer över stubbar och klättrar omkring på de där stora, alltid så spännande stenarna som grävts ur dikena. Man blir glad av att se dem; Cully som unghundsentusiastiskt flänger omkring, Nenya som vägvinnande på typiskt rutinerat skogsspanielvis söker av vägens närområde – Tezla som tassar omkring på sitt särskilda sätt. Det går inte lika fort som när springrarna drar fram, men korta stadiga ben på en fjäderlätt kropp bär henne precis lika långt. Genom sommaren, på väg mot höst och jakt.
Träning också i veckan
Vår lilla grupp håller stilen; några kommer varje gång, andra dyker upp ena gången, men inte den nästa. Känns sunt tycker vi; det finns faktiskt annat att göra än att träna hund och det är kanske det här som gör våra träningstillfällen så värdefulla. När de kommer är de glada och motiverade och de är inte där för att de skall ha valuta för en till JIS eller SSRK inbetald kursavgift. Det finns heller inga ledare eller speciella gurus som bestämmer allt utan här föreslås och utförs enligt deltagares önskemål. Den här gången handlade det mycket om linjetag och diskuterande runt apporteringens möjligheter och problem. Annat syftade till att lära unga hundar att stilla sig när andra arbetade – nödvändigt för både jägaren och provaren.
Genom våren och sommaren har det handlat mycket om hundar, alldeles osedvanligt mycket faktiskt. För mig personligen som har haft ett jättekonstigt jobb från i höstas och fram till i april och som under så lång tid helt enkelt inte orkat ha ett umgänge, har det känts som att återvända till livet. Hundar förs av människor och umgänget och bytandet av åsikter och funderingar är f-n så mycket mer stimulerande än att köra bil nattetid och sova bort dagen!
Smolk i bägaren
Den senaste tiden har folk berättat om saker de råkat ut för, hört om i spanielsammanhang, både genom kanaler långt bortifrån men också från dem på närmare håll. Spanielwannabes som vräker ur sig oförskämdheter till folk som jag inte ens har fantasi att komma på. Någon hade råkat ut för en kursledare som öppet hade skrattat åt ”oss här uppe som inte begrep bättre än att hålla på med spaniels”. Någon annan inom spanielsportens högadel talar om jakten här uppe som något som förstör hundar; de får söka för stort. Tänk om någon klagade på norrländsk vorstehjakt? Jag tror inte någon skulle våga det, men inom den rasen talar man heller inte om ”klassisk tysk vorstehjakt…” Å andra sidan jagar ju folk med dem...
Visst skulle vi föraktfullt kunna avfärda dessa och gå vidare, inte ens låtsas se dem, men problemet är av större dimensioner än så; det handlar om att jägarna inga jakthundar skall ha för de förstör dem bara! Man avfärdar en hel landsändes, en jaktkulturs, sätt att använda hundarna. Deras mening är att de skall föras enligt ett annat lands metodik – fast det inte går. Det vore helt absurt att ha hundarna runt fötterna bara för att det skall ”gå rätt till” än att faktiskt fälla fågel. Vi leker inte jakt, vi jagar på riktigt.
Om sörlänningar anser att vi inte vet vad vi sysslar med, vi som är uppväxta med den norrländska jakten, och i vår gränslösa norrländska stupiditet trots allt fortsätter i våra fåfänga försök att jaga med spaniel – trots att betydligt klokare spanielsnobbar söderifrån vet bättre – måste den logiska slutsatsen bli att jakthundar inte är till för jägare. Det placerar våra belackare i samma fack som utställningstanterna. (Fast utställningstanterna låtsas inte främja jakt). Det visar också på en beklaglig brist på tilltro till den egna rasen när man tror sig veta att den inte fungerar i hela landet; på vilket vis är då de värdigare spanielägare än jägarna?
Det finns en liten tongivande kader som sprider desinformation till varje pris. Desinformation betyder att man förvränger sanningen, avleder uppmärksamheten från det man inte vill att folk skall se, eller rent ut luras. De får jägarna att välja andra raser än spaniels – alltså: jägarna får förstöra andra raser, men inte våra.
Varför sänker jag mig till den här nivån genom att ens låtsas om saken? Jo, vi har kontakter överallt, vi hör en massa trams och dumheter hela tiden och det där smolket får ibland bägaren att rinna över. Det retar mig också att jag betalat in till ett medlemskap i en klubb där jag som tack får oförskämdheter av sportfånar. Oförskämt hur? Därför att i antagandet ”förstöra” ryms meningen att vi inte vet vad vi gör, men också att vi skall akta oss för att ändra på det allmänt vedertagna. Att sedan spanielsnobbar är snorkiga mot folk vi tycker om, stärker knappast tilltron för den organiserade spanielverksamheten.
Jägarnas pengar luktar inte sedan de hamnat i klubbkassan, då passar det nog. Inte för att så många jägare betalar in sig där – ännu färre om jag får råda. Jag kommer hädanefter att avråda folk från att slösa pengar på detta. Kanske vore det bra för klubbverksamheten om man silade snacket litet och faktiskt lär sig respektera andra sätt, andra jaktliga nödvändigheter och fattar att den stora massan av jägare skiter fullständigt i vad som anses ”politically correct” när det inte passar den egna svenska jaktliga verkligheten.
I helgen
Har vi fortsatt att systematiskt förstöra våra hundar på vårt primitiva norrländska vis. Två av dem är litet till åren och vi har vissa funderingar om krämpor, men så handlar också deras träning mer om att bygga muskler och kondition. Spänningen stiger inför Cullys första riktiga säsong, men hittills ser det bra ut – trots att experterna redan har dömt ut henne eftersom hon jagar i Norrland. Nåja, vi får njuta av jakten, livet och tystnaden tillsammans med våra jyckar. Vi slipper i alla fall kliande tweed, prestationsångest och intriger och bjäbbandet från sura konkurrenter i spanielfestivalen. (Vann rätt hund?) I skogen finns inga vinnare, bara kunskap, jaktlig erfarenhet och funktion. Berömda lär vi inte bli, men det kan vara lika bra – pokaler samlar bara damm.