Hundfoto
Text och bild: Stefan HanssonUnder senare tid har jag ägnat litet eftertanke åt detta ädla värv. Ser att det finns en del riktigt duktiga hundfotografer där ute, betydligt mer erfarna än jag: Hasse Sjöblom, Knut Framstad och inte minst Sten Christoffersson. För att nämna några. En av Annelies cockerbilder har på olika vägar smugit sig in på Andy Robinsons sida som administreras av Nick Ridley. Jag tänker att kan en bild finna nåd hos Ridley torde den duga åt vilken webbmaster som helst.
Själv undrar jag oftast om det där egentligen är något för mig. De som är intresserade av ett sådant brett spektrum av arbetsområden, som jag är, brukar bara bli så där i de olika delarna. Bättre på vissa, det medges, men som vikarierande hundfotograf här i huset medan Annelie koncentrerar sig på att träna Cully, har jag insett att det är svårare än man kan tro och hundfoto är så mycket mer än vad som syns. Företrädesvis är det på träningar och på jakt som tillfällen ges att plåta jyckar och jag märker hur mitt intresse just då övergår från att se hundarnas prestationer, till att se dem som intressanta studieobjekt, rörelser, kroppar o s v.
Inte vet jag om ovan nämnda herrar tänker likadant, men det är fint med actionfyllda bilder på hundar som gör saker, apporterar vilt t ex. Hundbilder kan vara roliga – dråpliga t o m – men för mig har en speciell sak kommit att betyda väldigt mycket, nämligen ögon, blickar. Dessa ögonblicksbilder är svåra att få. Det sägs att ögat är själens spegel. Jag tror inte särskilt mycket på idén om en själ hos människor, än mindre hos djur, men den fasta blicken hos en människa eller hund som känner sig trygg i det denna gör, slår mig som fascinerande. En blick säger allt.
Träning i ljuvlig sommarkväll
Det var jag och tre damer, Annelie, Chatarina och Helena som träffades på SSRK’s gamla träningsställe och vattenprovplats ett par mil norr om Umeå. Där låg tjärnen spegelblank och vi jobbade från båt bland näckrosor och gungflyholmar, perfekta förutsättningar för att träna hund under realistiska förhållanden. Det hettar till nu när säsongen kryper allt närmare, alla närvarande kommer att befinna sig i Träsket som gäster ganska snart och alla är lika motiverade för det och övrig jakt eller prov under hösten. Hundarna skall klara litet av varje.
Det var ännu ett tillfälle för mig att vara tacksam för den kamerautrustning vi har; Canon med ett 100-400 millimetersobjektiv med bildstabilisator. Inga billiga grejor, men de har fått jobba ihop till sig själva så att säga och när jag får hyggliga bilder på avstånd av 50-60 meter, känner jag mig tacksam över att jag har dem. Så slipper man manipulera bilderna i datorn i efterhand. Man skulle antagligen kunna stå på huvudet och röka cigarr och spela dragspel samtidigt som man plåtar. Har aldrig provat, men brister i skicklighet kompenseras i rikt mått av förfinad teknik.
Radarparet Helena och Hugo sitter inne med litet mer erfarenhet av denna typ av apportering än Annelie och Cully. Jag misstänker att alla hundarna som var med tyckte att det där med näckrosor var litet läbbigt, men Hugo tog sig de där 50-60 ut till holmarna, dirigerad av sin matte, och fixade det riktigt bra. Än svårare blev det när han gick upp på en holme för att sedan dirigeras vidare till den bredvid, men med mångårig erfarenhet av hundträning fixade Helena även det. Hon är ju trots allt proffs! Jobbar som lärare på hund på Forslundagymnasiet, med räddningshundar och what not! Se för övrigt hennes hemsida X-paws.se som är under uppbyggnad; länk finns från vår sida.
Hos Cully saknas sannerligen inte arbetslust. Tittar man efter noga ser man energin krypa omkring i pälsen, men ivern och hennes relativa ungdom ställer till det litet för henne. Det var långt ut till apporterna och slingrande näckrosor hjälpte till att få henne att tappa modet. Dock fanns ju Helena med, listig som en gammal cockertik, och med hennes idé löste det sig som ingenting. Hon tog båten och kastade dummies närmare och närmare holmen ifråga och sedan klarade även Cully uppgiften med lätthet. Cully är överhuvudtaget en alldeles ovanligt lättsam hund. Nog har vi varit med om ett och annat krångel med apporteringen hos hundar, särskilt när vi gått från dummies till vilt, men det har aldrig bekymrat Cully; in med det bara, så får man beröm!
Chatarina med welsharna Hunter och Pelle höll sig litet på sidan och hon skickade sina hundar tvärs över hela tjärnen och upp i skogskanten på andra sidan; sådant enkelt tjafs som Annelie och Helena hölls med var för amatörer! Tyvärr skickade hon jyckarna rakt mot den låga kvällssolen och då är det inte lönt att försöka ta några bilder.
Hunter är den bästa av hennes hundar och jag vet att om några veckor kommer Chatarina att tillbringa några dagar på andjakt där hundarna måste prestera på retrievernivå. Att kunna skicka hunden genom täta näckrosbälten 150 meter över vatten och sedan upp i skogen på andra sidan och tillbaka är vardagsmat och nödvändigt. När Hunter kom tillbaka sådär småfnysande med munnen full av dummy, förstår man att hans matte är välkommen på den jakten. Egentligen är det litet ironiskt att dessa jyckar som klassificeras som ”tanthundar” får långt mycket mer jakt varje höst än en del av de prisbelönta provhundar som ägarna knappt vågar jaga med för att de skulle riskera att förstöra dem. Jakthundar skall väl jaga och göra nytta – väl?
För att uttrycka det på Disneyvis: det var en magisk kväll. Varmt och skönt, inte så mycket mygg och solen sken, liksom damerna som hade all anledning att vara nöjda med hundarbetet. Det är hur nyttigt som helst att stå på sidan och se andras hundar jobba, riktigt koncentrera sig på att studera det som händer och det här var nog en av de bästa träningar jag har sett. En liten grupp som hade tid med varandra (jag assisterade litet med båten) och kom med lösningar för att alla skulle ha så mycket ut av det som möjligt. Hunden blir aldrig bättre än sin förare kanske man skulle kunna säga och då måste de här ha varit riktigt bra för oj! vad bra det blev!
Träsket idag och förut
Av Stefan HanssonNär man jagar ser man ofta ute i markerna spår av mänsklig aktivitet; kolbottnar, rester av gamla myrhölador, ”rutmönster” i myrar som indikerar torvbrytning från förr, ännu skönjbara åkertegar i skogen, gamla husgrunder o s v. Fågelvägen, bara ett par mil bort, hittades vid en dikning världens äldsta skida, ca 4700 år gammal. Kanske är det från den tiden linjen med fångstgropar vid vårt favoritfiskevatten, stammar. Här har också brutits järnmalm i mindre omfattning, då, liksom nu, en av landets viktigaste råvaror.
Byn har sett till att sammanställa en bok om Lubboträsk som byn heter. Huvudansvarig är Åke Andersson, uppväxt i byn, nu pensionär. Som moderna ”nybyggare” har vi jagat och fiskat, odlat och gjort annat som hör stuglivet till i ca 20 år. En mycket kort tid i ett perspektiv som sträcker sig flera hundra år bakåt och nog har jag lyssnat på historierna gubbarna har berättat och nog har jag tyckt de har varit spännande, men som utsocknes känner man sig inte helt hemma där. Ändå talar man med folk som har hört talas om denna lilla by – som knappt ens längre förtjänas att kallas by eftersom den idag bara har ett fast boende hushåll – i de mest egendomliga sammanhang. Det bor lubboträskare i Skåne, Stockholm o s v, men värst kanske det var när Annelies fars fru av en slump hade träffat en gammal man som bodde i Ludvika, men var född i Träsket! Detta fick hon veta därför att hon i förbifarten råkat nämna att hon skulle hälsa på oss där under sommaren.
Det första hemmanet i byn tillkom 1539. ”Gården ägdes 1539-1548 av Anders Olsson som 1543 hade 4 spannland åker (0,64 hektar) samt 4 lass äng”, (boken, Ulf Lundström, Skellefteå Museum). Hans son, Mårten Andersson fiskade på 1550-talet i Lubboträsket och Stenträsket där han fick ”2½ spannland gädda och 5 mark mört”.
Det är svårt att föreställa sig hur det var att leva så, svårt att förstå dessa måttenheter, inte heller lätt att förstå och placera tiden i ett sammanhang, men vi kan göra ett försök.
Mindre än 20 år innan (1521) gick det första Vasaloppet och samma år förintade Cortéz aztekriket. I samtidens England var Henrik VIII i full färd med att plåga sina hustrur och min första kända släkting var på god väg att bli präst. Han mottog sitt ämbete av Gustav Vasa och tillträdde det i Tuna socken, Sundsvall. Ovan nämnda kungar var i färd med att genomföra reformationen. Renässansen tog över, men det är tveksamt om man märkte det i Träsket…
Det här är länge sedan, men när man lär känna sina förfäder i bevarade dokument från tiden, som jag har varit lycklig nog att få uppleva, är det till en viss hjälp. Att få läsa om hur de levde i sin vardag, hur de var. Jag hade präster i släkten under 260 år och de hade fullt upp minsann! Där fanns rufflare, suputer och en och annan partisan; en blev utkörd ur sin egen kyrka för att han langat hembränt, i kyrkan. En annan var inblandad i kriget mot danskarna i Jämtland, samme man som agerade roddare åt Karl IX vid ett besök i Revsund, Jämtland. Ytterligare en annan var präst i Kvikkjokk och var en av dem som tog hand om Linné på hans lappländska resa. (Det finns en tavla av Linné på konsthistoriska, klädd i samiska kläder och i bältet hänger kniv och kåsa som han fick av min släkting). Linné själv var dock inte så imponerad av honom som han skrev om som ”kujonerad af sin maka och som sökte tröst i flaskan”. Han måste ha varit en man med bekymmer; till varje pris försökte han komma bort från Kvikkjokk och i ett försök att få det sände han som gåva en järvunge till kung Fredrik I. Vi vet nu att den gode prästen slutade sina dagar i Kvikkjokk – vad som hände med järven vet ingen…
Nå, det här sista var en utvikning, men med en viss avsikt. Att veta sådant gör att man kan ”ta på” sin historia som annars mest består av högtravande krönikor av kungar och stormän, tavlor målade på idealiserande vis, avsedda att smickra inte skildra verkligheten. Också från Träsket finns berättelser om vardagsmänniskans öden.
Mordet 1804
Bonden Nils Nilsson försvann 31 maj och återfanns först 14 dagar senare drunknad i Örträsket med skador på händer, huvud och ena kroppssidan och genast misstänktes mord. I sitt äktenskap hade Nilsson problem med sin fru som skall ha varit ”en stolt och vacker kvinna” och hon och hennes älskare, drängen Per Eriksson, blev ställda inför Urtima Ting i Burträsk. De nekade, någon bevisning fanns inte, men de dömdes båda till 20 års fängelse. Dessutom dömdes de för ”enkelt horsbrott, första resan”, till böter på 40 daler silvermynt och att i sakristian, Burträsk kyrka, ”hemligen avlösas”.
Efter 20 år på spinnhuset, Långholmen, Stockholm återvände frun till byn. Älskaren fördes först till fängelset i Piteå, men flyttades senare till Sveaborgs fästning för att av präster förmås erkänna sanningen. 1809 finns inte mer att läsa om hans öde. Ryssarna intog Sveaborg 1808 och möjligen försvann han då. Jag har kortat ned storyn, men den visar ändå att redan då var byns invånare ute och rörde på sig i den stora världen!
Malmbrytning vid Lubboträsk
1787 övertog Robertsfors AB gruvan i Bygdsiljum som brukats av och till sedan 1600-talet. Man fick dock problem eftersom man fick stoppa arbetet p g a spökerier; man fick helt enkelt inte folk att jobba där! Alternativ söktes och ett fanns vid Bruksberget, Lubboträsk; där finns rester av både ett dagbrott och ett gruvhål. Det sägs att där fanns en kvinna som körde malm till Ekträsk med en oxe som var så istadig att det behövdes två man för att ”få igång den”! På vintern forslades malmen vidare från Ekträsk till bruket i Robertsfors med hjälp av renar.
En ny syn
Precis som med min nya syn på mina egna släktingar, har denna bok givit mig en ny syn på byn där vi har vårt hus; bygden har blivit levande på ett annat vis och min förståelse för byns rätt så (precis som med oxen) istadiga attityd, har ökat. Visst, vi kommer alltid att vara ”de nya utsocknes” i en by där en jakthund är en gråhund eller jämte, en småvilthund en stövare och allt småvilt skall vara så nära älgen i storlek som möjligt (hare och tjädertupp), men vad gör det om hundra år? Om det nu inte i den tidens byabok kommer att finnas en mytologisk historia om dessa märkliga människor som införde raser till byn som egentligen skulle jaga enligt brittiska traditioner.
Nå, kanske även den renässansen kommer att gå dem förbi, men ändå finns här en naturlig och historisk koppling; säkert återfanns spaniels även i Henrik VIII:s hundstallar, precis som i det moderna Träsket. Som alla vet har den funnits länge; även Shakespeare nämner den i Macbeth (1605) som ”the hunter” (akt 3, scene 1) – tänk vad fascinerande historiens irrgångar ändå är!
