Det närmar sig
Text och bild: Stefan HanssonFör alla oss som jagar börjar det kännas litet i avtryckarfingret. Tre veckor kvar och det jobbas på med att få allt i ordning, se till att ge adekvat info till dem som kommer upp, samt forska om jakträtter åt dem som inte har våra möjligheter. Var själv iväg och skaffade årets jaktkort till en av våra marker på ca 4100 ha (400 sek/år), men det skulle kollas om gästers rätt till jakt också. Nåja, här finns ju våra egna ca 8000 ha som gränsar mot de ovan nämnda där vi som fastighetsägare på marken betalar 80 sek/år. Riktigt så billigt jagar inte alla, men det är ändå ett högst överkomligt pris.
Det är naturligtvis så här det skall vara; ALLA som vill skall ha rätt att jaga – och billigt skall det vara. Det finns många miljoner hektar mark i vårt land som ägs av stora skogsbolag, kommuner, staten och inte minst kyrkan som borde lämnas vidare till jakt. Det finns så mycket mark där ingen ändå jagar idag! (Talar då om småviltjakt). Det är riktigt på tok att jakt är affärer som skall gå ihop och man skall tjäna gott på dem som har pengar, medan småfolket skall vara utan. Det talas hela tiden bekymrat om hur svårt det är för unga/nya jägare att få vara med, men det behöver göras något också: jakt är en mänsklig rättighet som inte får hänga på vem du är eller hur mycket pengar du har.
Själva har vi ägnat många år att försöka hjälpa nya jägare en bit på vägen, också etablerade jägare som velat jaga i Norrland med sina spaniels. Det är en period i livet som har varit trevlig och lärorik även för oss, man lär sig så mycket om människor och vad de går för; de flesta har det funkat jättebra med, andra mindre bra. Huvudsaken är att några har fått mer än jägarexamens torftiga lärdomar med litet basträning i skytte och litet om artkännedom och lagar. Missförstå mig rätt; det är inget fel i att kräva jägarexamen, men den gör en inte till jägare, det måste man ha erfarenhet för och det får man bara genom att jaga och för att kunna jaga måste man få tag i en bra mark och kanske också någon som visar en litet under de första åren. Detta kan vi alla hjälpa till med – om viljan finns.
För varje år som går kan det vara så att vi går mot en nedtrappning av våra aktiviteter; man vet aldrig hur jobb och annat kan komma att påverka våra möjligheter till sällskapsjakt, hur länge vi har driv nog. Ändå vet vi vad vi skulle sakna – den glädje vi vant oss vid och som vi just nu ser fram emot när årets gäng snart är här. Det handlar ju inte bara om jakt; där finns också samvaro, glada skratt och god mat o s v.
Några dagar i Träsket
Åkte upp en sväng ensam i veckan. Hade litet att ordna med och eftersom vi inte kom upp under helgen därför att vi var på kalas på lördagen – jo, ni läste rätt! – så var jag bara tvungen dit.
För den intresserade vill jag visa våra alpmartorn som slagit ut nästan helt. De självsår så vi snart har dem överallt och eftersom de tycks uppskatta vår magra, eländiga jord, så växer de så det knakar. Det tar ett par säsonger av helgrön tillväxt innan de börjar blomma, men då tar de skadan igen. Nu hittar vi dem litet varstans runt gården, men en enda blommas frökolv innehåller förstås mängder av frön.
Andra blommor har tagit fart värre, trots en sommar som bjudit på både frost, extrem torka och nu på slutet mer väta än nödvändigt. Väder för ormbunkar, men de växer också värre än vanligt. Man skall nog tänka sig för när man planterar sådana för de förökar sig med en fart som kan bli svår att kontrollera.
Så har vi då bara tre veckor kvar att vänta, men väntan är väl värd det. Säsongen är så kort att vi knappt hinner vara med så den ljuva väntan innan måste också vägas in som en viktig del i det hela. Snart vibrerar huset av liv, för första gången på alla år med cockerdominans, och när alla har rest hem igen dånar tystnaden i öronen. Nog är också det skönt, men det är en skriande kontrast mellan det och ett hus fullt av folk och dryga tiotalet hundar; när Jaktgrupp Norra Västerbotten sammanträder.
