Så var det dags igen
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonOm precis fyra månader är det julafton. För skogsfågeljägaren är det idag da’n före da’n, vår egen julafton, dagen då alla förväntansfullt ger sig ut i skogen att jaga. Givetvis hoppas vi också att det skall se ut så här efter några dagar:
eller hur?
Problemet är bara att det vanligen inte är fullt så enkelt. De goda åren följs oftast av ett antal mindre bra, men det är förstås litet av charmen med skogsfågeljakten, den är aldrig förutsägbar och den glädje man känner de år då fågeln går till, skulle inte vara riktigt densamma om det alltid bara var att gå ut och hämta så mycket man vill ha.
Redan i eftermiddag börjar folk strömma till; Jens från Timrå, Helena från Hörnefors, Anne och Niklas från Vännäs, litet senare under veckan Catharina, vår lokala förmåga, men också Rosen från Ludvika som inga avstånd Skye när det kommer till jakt och gör hon inga MISStag på vägen upp kommer hon lagom till middagen på fredag.
Andra kommer vi förstås att sakna; Thomas’ mäktiga skånska segerbröl när tjädertupparna falla till marken såsom mogna frukter, Lena som inte får se den tredje generationen av Fawitohundar debutera i Träskets marker. Vi skall tänka på dig Lena när Cully tassar fram i sin mormors och mors löpor bland orrar och ripor. Så får vi ses bland skånska fasaner och kaniner längre fram i höst i stället.
Läget just nu
Jakten är förstås det vi väntar på med spänning varje år den här tiden, men det är samtidigt med litet av vemod; jakten indikerar slutet på den sommar vi alltid tycker är försvinnande kort. Samtidigt betyder aningen av höst i luften att reslusten vaknar till på allvar och vi hoppas verkligen att vår tänkta Skåneresa äntligen blir av denna höst och inte p g a nödvändigheter blir inställd som vanligt.
Vi har också blivit påminda om att vi står inför ett generationsskifte; våra åldrande hundar uppvisar en del krämpor som kanske kommer att leda till att de får mindre tid i skogen än vi har blivit vana vid. Klart de skall få vara med, men vi kommer att få känna oss fram litet och se hur det går. Det är dags för Cully nu. Hon skall ju också avlösa de gamla – planeringen är ju sådan. Å andra sidan skall det gå rätt till när vi jagar in henne så där står vi med hundar vi måste hålla litet koll på, samtidigt som vi får disciplinera oss när vi jagar med unghunden. Vi har varit i exakt den här situationen förr, för ca 10 år sedan; det är bara det att den här gången står vi mycket bättre rustade – vi har ju Cully den här gången.
Så väl mött vänner; frysarna är fyllda, potatisen växer vilt i landet, sängarna står redo – i morgon smäller det. Hur det kommer att gå får de närmaste dagarna avgöra, men nog kommer vi att prova alltid! Det var en sak det!
