Träsklägret
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonSå var det gjort: årets upplaga av premiären är över. Underbart är kort kanske man skulle kunna säga. Roligt hade vi som vanligt; jakten är evig, det är bara gästerna som växlar. Inte bara var det litet nyare bekantskaper; olika människor avlöste varandra hela tiden, flest första veckan, mot slutet var vi betydligt färre som sprang omkring och gjorde livet surt för diverse myrkantsinnevånare såsom orrar och ripor. Efter tio dagar i skogen var det nästan så det var skönt att ställa undan stövlar och bössa några dagar, men till nästa helg skall vi på’t igen. Dock med färre deltagare: lägerveckan är definitivt över.
Det blev en märklig premiär. Våra äldre hundar var sjukskrivna, vår yngsta är långt ifrån färdig. Andra hundar var antingen lätt skadade eller nyligen fria från årets valpar, eller – såsom vår yngsta – också litet åt det oerfarna hållet. Första dagarna uppvisade en mycket svag fågeltillgång; nog fälldes det några, men varje fågel betalades dyrt i svett och möda. Däremot lossnade det litet i ingången till den andra veckan då vi hade dagar som blev rätt hyggliga. Det visar inte att det är något toppår, men vi känner en viss optimism inför fortsättningen och det ger hopp om uppgång till nästa säsong.
En annan ovanlighet var den stora representationen av cockrar. Mamma X var väl inte i bästa form efter sommarens valpning, men Malte gjorde som vanligt en mycket god insats. Tyvärr var brorsan Hugo sjukskriven och fick stanna hemma. Vi hoppas få se honom längre fram i höst. (Hoppas vår egen Tezla kan göra comeback också).
Skye fick ett elddop med långa vattenapporter på sjöfågel, fina stötar på både orre och tjäder. I parsläpp med vår oerfarna Cully sköts också ripa som han apporterade fint. Hade kanske inte varit nödvändigt, men det var för säkerhets skull. Nåja, träning på både det ena och det andra fick han. Han är ännu en god representant för sin ras och för jaktspanieln som sakta men säkert vinner mark även på våra nordliga breddgrader. Som bekant är spaniels väl värda sin uppmärksamhet även i skog.
Springern Rita var årets andra nystartade valptik och gjorde, tror jag, en oväntat uthållig jakt. Den snyggaste stöten gjorde sonen Ghillie, en ripa som stöttes alldeles bredvid mig. Så nära faktiskt att jag fick släppa ut den en bra bit innan jag vågade skjuta, dels för att den lättade så flackt, dels för att inte trasa sönder den. Själva stöten, på ”noshåll”, sitter ännu på min näthinna, liksom hundens lediga språng i dvärgbjörken när han kom in med den.
Stackars Nenya fick efter inrådan från veterinär på klinik och på jakt stå över. Problemet är att vi inte vet riktigt vad som fattas henne, men hur det blir med resten av hösten återstår att se. Med Cully är det bara en sak som gäller: jobba på. Hon har gjort stora framsteg hittills och vi tycker hon visar gott gry.
Hur gick det då?
Jo, efter den tröga inledningen bättrade vi oss och det fälldes ett antal sjöfåglar, en tjäder, några orrar, ett par ripor och en järpe – därmed var alla skogsfåglarna representerade i knippan. Som pricken över ”i” blev där också en morkulla. Inte helt som det brukar, men med ytterligare ett tiotal vilt (på så många bössor) hade det varit helt OK. Några bilder livar upp minnet av en av de bättre spanielträffar vi haft i ”Centralen” genom åren.
In futurum
Jaktplaner är föreslagna om både nästa år och året efter det. Planer har en tendens att stäckas av och till, men något kommer det säkert att bli. Nya intressenter har också en tendens att dyka upp. Vi undrar ofta varför, men kanske är det bara så att kaka söker maka; att vi trots allt är många som ser saker på samma sätt och därför väljer att träffas på detta vis. Det handlar inte bara om jakt utan också om social samvaro, om skratt och hundprat – en och annan fräckis och vi nockar också gärna en anka framåt kvällen. Faktiskt är det mesta möjligt när spanielfolket träffas. Vi är bara så lyckligt lottade att få vara med om det. Just i denna tid när spanieljakten genomgår en spännande utveckling som drar den allt längre norrut.
