Lejonhjärta på nytt korståg i det heliga landet (Träsket).
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonNenya står fortfarande under utredning för en åkomma som är så mysko att veterinären inte hittat några säkra svar på vad det är
Hon får alltså inte jaga. Kanske inte sedan heller, när man kommit fram till vad det är. Hon är till åren, går på sitt 10:e och har gjort sitt med den äran – jobbat hårdare än de flesta spaniels någonsin får. För mig får hon gärna gå i pension, men det tycker knappast hon. Ändå ser hon så pigg och vital ut, men skenet bedrar tydligen.
Desto roligare då att Tezlas ögon så snabbt har förbättrats och hon får jaga igen. Det har hon också gjort, med största nöje! Det blev t o m väl roligt igår då hon behövde en aldrig så liten påminnelse om vem det egentligen är som bestämmer. Misstänker att hon trots det har en alldeles egen idé om vem det är, men hon höll väl god min för husfridens skull…
I en myrkant markerade hunden hårt och upp kom den första orren, en tupp, som fick skottet och kom ned paket. Det var nu det heliga blod kokade över. Nästa fågel gick hon ur hand på och drog iväg på löpan och stötte den utom håll. För det första är hon cocker (kan själv!), för det andra har hon varit i viloläge så länge att vi inte kunnat träna disciplin i jakt under hela sensommaren och hösten; nu var det dags. Det gick förvånansvärt lätt att få ihop henne! Under den närmaste halvtimmen hade hon ännu fyra, fem perfekta stötar, men det var svårare att få något utfall – eller snarare nedfall – eftersom jag som enda skytt alltid stod fel i förhållande till hur fåglarna flög. Stackars Tezla stod där och glodde långt efter fågeln som flytt, stackars mig som stod där och saknade en andra skytt!
Det är så roligt att jaga med vårt lejonhjärta igen. Man blir på gott humör när man ser ivern hos den lilla beskäftiga hunden; öronen fladdrar, svansen flaggar åt alla håll och de korta, stadiga benen trummar på under tretton kilo cocker. När Tezla markerar gäller det att hänga med. Jag vet få hundar som är så säkra markörer som hon. Uppfödare Lena: den kull som Tezla föddes i är en av Fawitos minst kända, men denna lilla silvernos kan du sannerligen vara stolt över!
Hugoligen se bra he gick!
På lördagen jagade Helena med oss, men denna gång hade hon med förstärkning. Malte var inlånad igen, men den här gången var det Hugo, brorsan, som fick glänsa, äntligen återställd efter en skada på ett öga. Med var också halvsyster Gladys, men mest som trainee.
Nästan på en gång sköts tre gräsänder, varav en bjöd på ett besvärligt eftersök med en vindriktning som inte var till någon större hjälp. Hugo som liksom Tezla fått vila så länge redde dock ut det med den äran och nu tyngde tre änder gott i väskan. Som pricken över ”i” gjorde han sedan en klockren stöt på en av de järpar som sköts under helgen – hugoligen se bra he va! Helgen blev riktigt fin med ett par orrar, några änder och några järpar.
Springer eller cocker?
Det är den eviga frågan tycks det. Den tycks också vara lika svår att svara på – beroende på vem man frågar. Frågar man oss måste svaret bli: båda!
Efter bara ett fåtal veckor in på hösten kan vi konstatera att vi aldrig har jagat med så många olika cockrar, alla bra. Här har varit Malte, Hugo, Skye och vårt eget lejonhjärta så nog har rasen fått alla chanser att visa vad den går för. Å andra sidan har vi haft med Rita och Ghillie som sannerligen inte har behövt skämmas för sig. Här på sidan utser vi ingen vinnare, utan passar i stället på att uttrycka vår tacksamhet för att de har funnits där med sina mattar, eller förare. Hösten är långt ifrån slut, så ännu väntar också många nya jakter.
Som tur är för oss är vi lika förtjusta i båda. Hur vårt hundinnehav kommer att se ut genom åren som kommer återstår att se, men det är mer än troligt att där alltid kommer att finnas en skön mix av båda.
