Parsläpp i Träsket
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonNu är vi mitt i lövfällningen och alla fåglar börjar vara riktigt skärrade. Det vill säga, dem man kommer på överhuvudtaget; på något sätt känns det som om de försvinner till ställen man inte tänker på, eller dit man inte vill gå för att det är så tätt att man ändå inte ser att skjuta. Har också sett stora, fina tjäder- och orrkullar längs vägarna, men vid sök i området har de inte gått att finna. De man hittar reser långt framför en och bara i ett par enstaka fall under de senaste dagarna har vi ens funderat på att prova lyfta bössan på skogsfågel. På lördagen hade vi tillfälle att jaga med hundar i parsläpp, vilket vi gjorde, men alltså med ett nollresultat som följd. Mer om detta strax, men först en resumé vad som hände tidigare under veckan.
Själv åkte jag upp redan på onsdagen då jag med envishet och god erfarenhet av marken fällde ett antal änder och Tezla fick tillfälle att putsa upp sina apporteringsförmågor i fält. Det är så kul att ha en hund med igen och särskilt kul när jag ser Tezla kasta sig över sina uppgifter med sådan entusiasm. Jag hade bara några timmar på mig den här dagen och ett rätt så fint resultat lovade långt mer än det skulle komma att hålla, men som tur är har vi en säsong när det finns gott om änder – som får kompensera för uteblivna skogsfåglar.
Anne Imeland var med mig under de två följande dagarna med sina jätteduktiga hundar, hon blev tvungen att hålla med mig om det där med änderna, ändå fick vi bara en enda till. Det satt inte i att vi inte försökte, vi gjorde långa dagar i skogen. Hundarna hade fått gå hårt och förstärkningen på lördagen med Cully och matte som förare och Malte och Anki, var välkommen. Nu kunde vi växla hundar oftare, men också gå i par i olika konstellationer. Alltid ökar det chanserna något med ett bredare sökfält. Tyvärr hjälpte inte det, fåglarna flög fortfarande på för långa håll, men vi fick i alla fall studera hundar när de förs på bästa sätt.
Cully, Malte, Rita och Ghillie
Nenya och Maja fick ”njuta” av sjukledig vila. Tezla vilade också eftersom hon gått i tre dagar och inte har fullgod kondition ännu. Däremot blev det en lång dag för de övriga.
Alla kombinationer provades och när det gäller vår egen Cully syntes hon passa bäst i par med gammelmoster Rita eftersom de är ungefär jämnsnabba och har ett rörelsemönster som är ungefär lika det också. Litet lustigt var det också att de två är tecknade ganska lika så man fick ibland titta två gånger vilken av dem det var som blixtrade förbi.
Storvuxne cockern Malte och urstarke Ghillie utgjorde power-paret i gänget. De gick så kottar och barr flög vida omkring. Malte är en gammal favorit på våra jakter och förtjänar sin plats varje gång; Ghillie är med hos oss för första säsongen – men vinner i respekt alltmer. Den hunden blir en riktigt bra skogshund och från första dagen, premiären, har hans utveckling gått stadigt framåt. Ritas’ son från ”ett tidigare förhållande”.
Star pups – the next generation
Med hade Anne också de två kvarvarande valparna från Ritas senaste kull – tänk om… Valparna är jättefina och frestande, men för vår del råder totalt köpstopp av en mängd olika anledningar som jag inte ids gå in på, men tänk om. Här fanns också Flea med, så nog var det valp-race på gården alltid! Faktiskt kryllade det av spaniels i helgen, i alla åldrar. Visst är det väl så det skall vara? I den bästa av världar.
Det slår mig…
Vi fick mail från en spanielman i Skåne för en tid sedan. Han hade ett ärende, men berättade också litet om sin jakt. I det här fallet handlade det om duvjakt med ett utfall vi inte ens kan föreställa oss. En god vän i samma landskap hade också varit ute i samma ärende fick vi veta i ett telefonsamtal och även det sällskapet hade fällt mängder av dem. Vi hör från dem som apporterar på jakterna därnere hur deras hundar hunnit hämta in 40-50 änder på en enda jakt. Snart börjar fasanjakterna där mängderna fällt vilt på en enda jakt motsvarar år av fällt vilt för oss. Det slår mig att det är en viss skillnad på förhållandena där och här.
Är det ens fruktbart att göra en jämförelse? På vår skogsmark skjuter vi i allra bästa fall två duvor på en hel säsong, men det går flera år mellan varje gång. För oss är änder en biprodukt av skogsfågelsöket, men också en källa till en liten kvällsjakt på någon timme. I det första fallet någon fågel man kommer på i någon vik eller bäck som man passerar under annan jakt, i det andra fallet ett litet antal åar och vikar man besöker regelbundet på kvällstid som avrundning av dagens redan tröttande och långa jakt. Jag har aldrig skjutit fler än fyra gräsänder på en dag, som mest 15 på en hel säsong, samt ett antal änder av andra arter, som mest ca 15 på en säsong. Gör det vår jakt mindre värd? Tycker inte det; den här jakten är extremt svår. Vår jakt är nästan helt på skygga flyttänder, rastande tillfälligt hos oss. Jakten går nog så ofta ut på att se flocken på långt håll, smyga så nära det går innan man med en rusning tar sig i håll. Elementet av överraskning är avgörande, ibland funkar det, ibland inte. Andra gånger åter stöts de i någon trång bäck i tät skog; man kommer i gott håll, men överhängande träd och buskar gör så gott som alltid skotten svåra ändå. Varje fälld and är värd sin vikt i svett!! Vägen till denna kunskap har heller inte varit rak.
Hur många fasaner går det på en orre? Ja, inte vet jag, men däremot vet jag att även den orren kostar i svett och skjutbanans lärdomar väger lätt här. Skjutbanan ger nödvändig baskunskap i skytte, men det är i skogen man lär sig hur det går till i verkligheten. Där finns inga korrekta fotställningar, anläggningarna blir inte alltid som skjutbanans guru säger att de skall vara och skotten går inte sällan genom den björkkrona som fågeln just försvunnit bakom, just som man hunnit ikapp med kornet. Fågeln faller ändå, men det tar några år innan man lär sig gången.
Betyder det att vi ser ned på den skånska jakten? Nej, varför det, en jämförelse är omöjlig och förhållandena är så olika så det vore löjligt att ens försöka. Däremot tror jag att vi värderar vårt fällda vilt (få som de är) högre än många gör söderut. Överfört till ett jaktprovsperspektiv tycks det i dag vara ett absolut krav hos den som startar att hunden skall få stöta vilt och det skall skjutas över den. Från mitt perspektiv är det konstigt att ett sådant krav finns. När blev det självklart att man alltid får något när man jagar? Var finns realismen i det? Å andra sidan är provets startavgift nästan lika dyr som mina årskort på två sammanhängande marker om totalt ca 12000 hektar…
Att fundera på skillnaderna är intressant och utan onda avsikter eller underliggande meningar i denna text kan jag bara än en gång konstatera att vi får finna oss i olika verkligheter. För oss är två fällda vilt under en lång dag fullt godkänt. Fem är bra. Allt över det är riktigt bra; tvåsiffrigt är något man minns lång tid framåt. Har man så det här som livsstil glömmer man heller inte att värdera varje fällt vilt utifrån vad det representerar; frukten av mycken möda och många år av lärande. Det är inte svårt att bli en duglig skogsjägare, det krävs bara en smula tålamod.
