Motig jakt
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonDen här resan var jinxad redan från början; när jag i torsdags skulle köra fram bilen och börja lasta in för att komma iväg i tid, lyste laddningslampan. En sväng till verkstaden visade att generatorn lagt av och man rekommenderade också ett byte av batteri – där flög många fina tusenlappar! Dessutom kom jag iväg så sent så min fina planering för dagen flög lika långt – åt skogen. Som det nu blev fick jag nöja mig med att harva igenom mina andställen. Inte heller det gick som tänkt, vattnen var tomma, men ett par järpar fick kompensera för uteblivna änder. Fredagen inleddes med hällregn och det kändes inte kul att springa omkring i skogen efter en hund och bli genomblöt; det fick bli en stilla järplockarsväng i stället. De har börjat komma bra på lock nu en bit utåt hösten och några blir det ju, i alla fall fler än övrig skogsfågel som nu blir alltmer skärrad i lövfällningen. En hare råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle; när jag på en lockplats ställde mig upp och tog första steget gick den upp och blev kvar.
På lördagen kom Catharina upp och vi jagade med fyra olika hundar. Det hade vi kunnat bespara oss för det blåste hårt och vi förstod att vi hade kunnat ha massor av fågel men ändå inte märkt det eftersom vi inte hörde dem på de långa håll de gick upp. Vid ett tillfälle såg vi orrar som måste ha hört oss och rest på hundra meter och när vi fick ögonen på dem av slump var de redan över trädtopparna, stadda i full flykt. Bara en fågel hade kunnat gå att få, men det var vid ett av de tillfällen då Glada Cockern lät livsglädjen dra iväg med henne…
Alla fåglar verkar nervösa. Vi tog ett snabbsök efter morkullor nedanför husen med Cully eftersom det nu äntligen börjar synas till en och annan kulla, men inte heller det gick så bra; det är ju heller inga lätta skott när de håller till bland storgranar och täta busksnår. Den hårda vinden gjorde också att det var svårt att hinna höra ljudet när de lyfte och på så sätt öka chansen att få iväg ett skott. Det positiva var att Annelie fick chansen att föra hunden riktigt snävt i ett annorlunda sök än skogsfågelsöket som är mycket större. Cully klarade detta galant och det tajta, kvicka söket såg litet ”skånskt” ut. Cully har gjort stora framsteg. Hon har fokus på uppgiften, men samtidigt lugn i sitt sök och hennes lydnad och vilja att snabbt ställa om sökets storlek efter förhållandena, lovar gott.
Natten mot söndag hörde jag hur det knakade i huset av stormen. Jakten blev till ett ”måste” – jag fanns på plats, alltså måste jag prova. Konstigt nog blev det en järpe ändå under den korta stund jag tillät mig vara ute innan det var dags att göra bort det sista av årets potatisplockning. Vi har väl inget jätteland, men det blir ändå mycket att ta allt på en gång. Nu kan jag bli jägare på heltid i alla fall.
Höstbilder
Det är vackert i skogen nu, men samtidigt vemodigt. Vi vet att nu är den inte långt borta – den j-a vintern. Ändå har sommaren räckt länge och i helgen har tempen fortfarande legat på 12-15 grader, synd bara med blåsten. Man kan skjuta illa och det får man ta, det kan vara en säsong med dålig fågeltillgång och den dagliga utdelningen blir därefter men det får man ta med filosofiskt lugn, blåst däremot förstör all jakt. Det är den tristaste av alla naturkrafter och den kunde vi vara utan. Det blir inte många bilder, men så här såg det ut i Träsket i går.
Vad som fattas Nenya
Kanske undrar ni varför någon vill skriva om sin hunds sjukdom. Kanske man heller inte gör det om det gäller en vanlig livmoderinflammation, juvertumörer eller en sönderslagen svans. I det här fallet tycker vi att det kan finnas en mening i det eftersom hela sjukdomsförloppet har varit så mysko, inte bara för oss, utan också för veterinärerna som hört om det, eller varit direkt inblandade i utredningen. Att vi nu ändå nått fram till en diagnos och behandlingsplan kan vi bara tacka vår nya veterinär för. Den hängivna envishet hon uppvisat i det här fallet har givit resultat. För er därute (som förhoppningsvis aldrig råkar ut för det här) berättar vi följande historia – om er hund ändå åker på det. Det här är riktigt obehagligt.
Bakgrund
Någon vecka innan jakten började, gjorde jag som jag gjort hela den veckan; tog ut Nenya på en liten träningstur i kvällningen i den mörka svala skogen ovanför huset. Hon gick som hon brukar, kanonfint; vägvinnande, lydigt och lagom stort – allt var som det brukar vara. Så stannade hon och tittade frågande på mig, ville inte gå vidare (något hon gjort en gång tidigare, men då hände inte det som nu skedde). Hon började ta snedsteg, benen vek sig på henne och hon försökte komma upp, men det gick inte. Den där förra gången hade det stannat vid att jag kopplade henne och gick hem; den här gången föll hon ihop och krampade och skrek. Hon gled in i medvetslöshet. Efter att ha suttit med henne under vad som föreföll vara en oändlighet (i själva verket några minuter), sprang jag ned till huset och skrek på Annelie att ringa jourhavande veterinär. När jag snart återvände började hunden äntligen kvickna till, men var så skärrad att hon högg åt mig och morrade. När hon vaknat helt strax efter sprang hon på ostadiga ben ned till huset, men blev snart som vanligt igen.
Jourhavande på veterinärstationen i Vännäs varken ville eller kunde svara särskilt utförligt på vad som skett (förstås!), men vi fick en tid två dagar senare. Nu var det ingen idé att åka in, det kunde i värsta fall orsaka ett nytt anfall.
Själv hade jag – på lekmannavis – spekulerat i hjärtfel eller epilepsi. Hundbekanta vittnade om hur hundar fallit ihop på liknande vis p g a uttorkning, blodsockerfall etc. Veterinären hittade inga fel på hjärtat, hon tog blodprover som visade att hunden är frisk och kry, utom på en punkt: hon hade skyhöga blodvärden, bortåt 30% fler röda blodkroppar än de skall ha. Efter vad hon då visste kunde det bero på att Nenyas kropp försöker kompensera för en syrebrist genom att producera fler blodkroppar och att det i så fall kunde ha sin grund i dåligt hjärta, eller en njurtumör. Epilepsi verkade inte troligt eftersom det debuterar i unga år (det ger heller inga fler blodkroppar), hjärtat var bra och blodprover visade att njurarna fungerade lika bra.
Tillsvidare
Ingen åtgärd kunde föreslås, men vi skulle larma om det hände igen. Vi fick prova jaga med henne, men innan vi riktigt hann göra det på allvar, ringdes vi upp i skogen, på en lördag, under jakt med annan hund, och fick veta att nya uppgifter tvingade fram ett totalt jaktförbud med Nenya. Veterinären hade hittat en artikel som beskrev ett exakt liknande fall som vårt! En eloge till henne som inte kunde släppa fallet utan envist sökte vidare efter en lösning! En kringresande veterinär skulle komma till kliniken och ultraljuda patienter och vi fick en tid.
Vad ultraljudet visade
Nenya har verkligen ett starkt och friskt hjärta. Hennes njurar har fullgod funktion, men tyvärr har hon också en tumör, stor som en valnöt, i mjälten. Det är ingen fara menade veterinären som ultraljudade, mjälten går att ta bort och den behövs inte – det hade varit värre om tumören suttit i en njure. Jag frågade särskilt om han sett några metastaser, men det finns inga.
Så nu skall Nenya snart opereras och behandlande veterinär menar att hon kommer att bli helt frisk och blodvärdena kommer att återgå till det normala. I övrigt är jycken nämligen oförskämt väl bibehållen för sin relativa ålder. Den här jaktsäsongen faller bort, men jag får ha kvar min kära hund. Vem vet, det kommer en ny säsong nästa år och om inget nytt tillstött, kanske hon hänger med den också.
Ett råd i all välmening
Om din hund faller ihop och krampar – och du inte kan förklara det med uttorkning eller blodsockerfall – uppsök veterinär och få hunden riktigt undersökt! Det Nenya råkat ut för har nästan ingen hört talas om och vi är som sagt oändligt tacksamma för vår veterinärs insats. I det här fallet råkar det vara samma veterinär som tog emot vårt allra första samtal på jourtelefonen och vi vill att hon skall slutföra det hon påbörjat, vilket hon har accepterat. Absolut vila är nödvändig fram till operation eftersom det finns en risk för att tumören kan brista då hunden förblöder.
Nöj dig inte med den blaserade veterinärens: ”Det går nog över”. Livet är för kort för att ha dåliga hundar sägs det, men man kan också säga: ett hundliv är nog kort ändå, ta hand om din jycke – den tid ni har tillsammans.
Om nyttan av att dela med sig av sina erfarenheter
Vi vet att det därute finns ett antal personer som har följt med vår privata rapportering om Nenya, både lekmän och veterinärbekanta. Vi vet också att de menat väl med alla råd och professionella, kunskapsbaserade rekommendationer, vi tackar för det. Vi tror att genom att relatera vad vi råkat ut för kan vi bidra till kollektivets nytta. Någon kanske någonstans vid något givet tillfälle kan ha nytta av att ha läst dessa rader. Tro oss när vi säger det: det här är så obehagligt att man helst slipper råka ut för det. Om du ändå gör det är vår förhoppning att vårt vittnesmål om våra erfarenheter, kan göra någon nytta.
Kort om Tezlas hälsa
Hennes ögon har blivit allt bättre. Hon svarar på behandlingen, helt återställd är hon inte, men den behandlande veterinären har också förvarnat om att det kommer att ta tid. Hon har också varit helt tydlig med att hon varit tveksam till om det skulle gå att göra något, men det har det alltså ändå gjort. Det är så roligt när man slår upp bakluckan på bilen och tre par friska ögon glor förhoppningsfullt på en: ”är det min tur nu”!? Kunde bara veterinär göra något åt Tezlas ständiga strävan efter Cockerns Demokratiska Rättigheter i Skogen, vore det ännu bättre, men jag är rädd att hela det ansvaret faller tillbaka på föraren, det vill säga på mig. Kanske får jag anledning att återkomma till det längre fram…
