Då är det så dags
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson
Ja du Maria, det var länge sedan vi knockade någon anka, flytande eller flygande. På lördagen hade det sånär blivit en orrtupp, men ett antal granar sprang och ställde sig i vägen. Fick nöja mig med en svartorre i glas på kvällen i stället.
Kändes konstigt med en ledig söndag. Jaktsäsongen har varit intensiv (som vanligt), men med det utlovade snöovädret inför söndagen föredrog vi att åka hem redan på lördagen; sommarhjul och blötsnö hör inte ihop. Litet snopet att den första snön kommer så tidigt – var är det utlovade behagligare klimatet? Det är bara skräp med det vi har nu. Nåja, förhoppningsvis kommer mildare väder igen innan det är dags att definitivt hänga upp skylten ”stängt för vinter”, eller ”väck ej den björn som föredrar att sova bort eländet”. Trist att behöva lägga på vinterhjul – men: då är det så dags.
Har haft några dagar till i Träsket, men nu går det riktigt tungt. En vecka med hård blåst, nästan storm, och lövfällningen som bara blir mer intensiv, gör alla fåglar näst intill omöjliga. Även om det inte är något toppår så finns det ändå en del fågel; har sett både tjäder och orre, men den enda orre jag kommit nära, en höna, parkerade jag nästan på; när jag öppnade bildörren stack den på bara ett par meters håll. Jag såg varje detalj i fjäderdräkten. Hade den funnits bara femtio meter bort – där det var troligare med fågel – hade jag kunnat få en chans – av den enkla anledningen att jag då hade hunnit plocka fram bössan och ladda den.
Inga änder, de verkar ha flyttat vidare. Som att det skulle vara så mycket bättre för dem. Skånska vänner hörs ofta tala om hur mycket bättre deras jakt blir när ”Norrlandsänderna” kommer – ur askan i elden kanske man kan säga…
När allt annat fallerar brukar jag helt gå in för järplock, men det går inte heller. Jag vet var ställena är, jag vet att det finns järpar, jag vet att det är rätt gott om dem i år, men de svarar inte och det är bara sällan jag stöter någon. Det här är det mest mystiska av allt, att inte veta var de tar vägen; de måste bara finnas där någonstans. Antagligen är det så att det måste bli litet förvinter, kanske en liten snögruta, kallare, för att de skall börja att på allvar hävda sin rätt till björkdungarna och därmed vinterfoder i form av knopp och hängen. Då blir de tuffare och låter sig lockas, p g a konkurrens om ”lebensraum”.
När inte ens järparna släpper till; vad gör då den erfarna och envisa jägaren – ger upp? Knappast! Han ger sig på hararna. Söker man systematiskt av bäcksnåren, myrkanterna och de stora fälten av enris och slokgranar, finner man till slut sin hare. En sådan liten grå unghare blev det till slut. Att skjuta hare på uppsprång i tät skog är förstås litet annorlunda än att skjuta dem på stubb, men det går. Nu vet jag också var riporna jag sökt så länge har tagit vägen; i den tunga, täta granskogen. Det är inte okänt för mig, men det brukar vara litet senare, sedan de blivit vita, eller nästa vita, men den gamla skrattande tupp jag råkade på visade sig efter skottet att bara ha några få vita dun på den djupt roströda halsen. Fötterna hade hunnit bli så där grymt ludna, som hartassar, och det var också i harens marker jag fick denna slumpfågel.
Harhelgerån
Att skjuta hare på uppsprång anses oerhört lågt i vår landsända. Det korrekta sättet att hantera harar på är att låta dem motioneras av en stövare (”schtövar”) i minst två timmar – vilket motsvarar tiden de måste driva för att få pris på jaktprov – sedan kopplar man hunden och går hem. För att se jägarmässig ut bär man givetvis omkring på bössan i rem på axeln (i den mån man lämnar kaffeelden förstås), men det är med stoppuret man skjuter.
Jag tvekar inte att skjuta hare på legan. Faktiskt kan det ge goda resultat på ripa och hare när de blivit vita och syns väl på barmark under denna korta tid av hösten. De trycker mycket bättre än annars och ett av jägarens mål är att fälla vilt, ett annat att göra det så smärtfritt som möjligt för viltet – eller hur? De inbitna stöverjägarna tycker förstås att det är det lägsta av lågt, men mina harar dör snabbt och ångestfritt och köttkvaliteten blir betydligt bättre i en ostressad hare. Det kallas emellertid för ”osportsligt”, men jag har felskjutit tillräckligt många vilt i mitt liv för att inte kunna förmå mig att kalla mer ”jägarmässiga” skott för ”sportsligare” om det leder till en skadskjutning. Vad har förresten sport med jakt att göra? För att göra jakten mer salongsfähig? Mer acceptabel för en oförstående allmänhet?
Just därför är lockjakten på järpe alltid försvarbar; det är ytterst sällan fågeln gör något annat än faller död ned, antingen från kvist eller där den kommer smygande på marken. Ofta nog kommer de så nära att man får halshugga dem på några meters håll med en koncentrerad hagelkärve inte större än en knytnäve. Osportsligt tycker ni? Nå, gör det då, jag är ju bara en barbarisk allmogejägare från malmfälten, renons på alla finare manér.
Två veckor
Nog blir det mer jakt innan bössan ställs undan för i år, men det finna saker som fäller en skugga över jakten; mindre friska hundar. Den 17:e skall Tezla få sin dom: hur har det gått med ögonen. Det är skillnad på vad en lekman tycker sig se och vad ett proffs faktiskt ser.
Om precis två veckor skall så Nenya befrias från sin ”parasit”, den tumör som sägs vara ofarlig, men som ändå orsakar en del oro. I vardagen är hon precis som vanligt, i fin form som alltid, men ändå vet man om sjukdomen, ändå är man nervös. Så är ju Nenya MIN hund och jag är hennes egen människa. De band som finns mellan oss två finns inte i samma grad med de andra. Det är jag och Nenya mot hela världen.
Skåneresa
Så var det då dags att prova en gång till, ja att verkligen komma iväg vill säga. Sist vi var ned på hösten var 2005 och även om planen dyker upp varje år brukar det sluta med att det inget blir. Det har varit studier, tentor och i senare tid jobb – som i fjol då jag alltid jobbade. I år har frågan gällt om Annelie får ledigt (ordnat idag!), om hundarna är friska (Nenya först och främst som skall opereras fem dagar innan avresa), om vi får till bilen som just dessa veckor väljer att ställa till så än den ena, än den andra förslitningsdetaljen måste bytas (nu senast bromsarna bak och avgassystemet). Så den vanliga frågan: var skall vi bo?
Nå, idag ordnade det sig med boende (med tillhörande jakt) och på måndag opereras bilen, nästkommande måndag Nenya. Alla mer sakkunniga än vi menar att det är inget problem att transportera henne genom hela landet och stygnen har en sakkunnig i Skåneland lovat ta medan vi är där. Vad är då problemet? Inget just nu, men med vår vanliga tur denna prövningarnas höst är vi beredda på nya katastrofer varje dag; man skall inte ropa hej förrän man är över Tolångaån…
