Veckans ord
En skön juvel
Av Stefan HanssonSom tonåring läste jag Sagan om Ringen och blev fast. Hela trilogin slukades på några korta dagar, var så omöjlig att släppa ifrån sig så den fick följa med till skolan också. Jag gick i gymnasiet och det var en veckas lektioner som jag nog inte var närvarande på mer än rent lekamligen, i anden befann jag mig i en helt annan värld. Ja, jag är ett Tolkien-fan och har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag läst trilogin och alla andra böcker som hör till. Filmerna som äntligen kom, torde ha tillfredställt allas vår längtan med råge; är man ett fan förstår man det. För mig avspeglar det sig t o m i hundarnas namn.
Kanske finns det någon därute som har lagt märke till det, men Nenya kommer därifrån, det är den ring som Galadriel bär, den vita adamantringen. Vår första hund lystrade till namnet Narya som är den rubinring Gandalf bär. En ännu ofödd springer spaniel kommer att någon gång i framtiden få namn av den tredje Stora Ringen.
Nenya heter i stamtavlan Snövit; Narya hette Snow White, två hundar med sagonamn, dubbla sådana t o m. Även andra likheter finns; dugligheten som stöthundar och en riktigt, riktigt bra eftersöksförmåga. Dessa båda sagohundar är och var alltid varit mina, riktiga hussehundar, den senaste är den nuvarande generationens sköna juvel.
Nenya är en sådan hund som proffsen skulle ha ratat redan i hennes ungdom. Hon var en riktig odåga, tjurskallig, samtidigt full av ängslor och i alla situationer som krävde stadigt sittande lyckades hon på något vis förflytta sig på rumphåren – fortfarande sittande. Som ung höll hon på att krypa ur skinnet när hon skulle hämta in gräsänder, hu! så räliga de var! När hon stod öga mot öga med sin första fasan i en stor grästuva av en sort vi inte har, gjorde hon först upprepade skenanfall – en sådan hade hon aldrig sett förut! – innan hon vågade stöta den. När den sedan föll skammad försökte hon först valla den som ett får innan hon tyckte det räckte och kom in med den. Efter den har hon aldrig haft problem med fasaner och alla de övriga idéerna hon hade har hon kommit över. Hon har alltid haft ett bra sök, alltid varit lydig i rörelse, men sitta still länge har aldrig varit hennes melodi. Än idag skulle hon vara fast om jag krävde det, men hej! – vem bryr sig? Hon går på sitt tionde och skulle jag få en säsong till med henne i skogen har då inte jag tänkt vara mer ”byråkratisk” med henne än nödvändigt. Jag är ju bara jägare så jag kan se förbi ångesten med litet olydnad hos en kär gammal hund.
Numera är Nenya där jag är. Hon gör inte mycket väsen av sig, men jag känner alltid hennes närvaro i allt jag gör. Hennes beroende av husse är absolut, men diskret. Proffsen må förfasa sig, men ofta nog ligger hon hoprullad till en liten 16 kilos boll på min mage när jag ligger i soffan och tittar på TV. Mysigt måste jag erkänna och inte heller då gör hon mycket väsen av sig. Kommer någon av de andra hundarna lyfter hon inte ens på huvudet, bara svär lågt ur mungipan då de genast drar. Annars sover långöron på undervåningen och människor på övervåningen när vi är hemma; när vi är i stugan där det drar iskallt längs golven följer långöron med upp på övervåningen. Hårt ansträngda hundmuskler mår säkert bättre av att vilas i en varm säng än på kalla golv och där sover Nenya i min fotända, hoprullad som en liten boll. Märk väl: då som ensam hund på min sänghalva. Hon vet väl vem som äger husse!
I kväll är väl juvelens glans litet matt; Nenya är nyopererad. Ändå är hon i förvånansvärt god form, öm visst, sårig i halsen av att ha varit intuberad, men så länge korv går ned finns det hopp om livet! Veterinären sade att det hade gått hur bra som helst, varnar förstås litet för komplikationer och så, men menade att rent kirurgiskt blev det bra. Tumören, en blodleverliknande grej på ca 3 cm diameter är borta och ett prov är skickat på analys. Det varnas också alltid för narkos och i detta fall blödningar, men det hade också gått bra. Går det ännu bättre med återhämtningen är hon resklar på fredag, men det är förstås en lång väg att gå för att träna upp hennes kondition så småningom. Just nu är vi nöjda med att första steget är klart.
Tezla var för övrigt på återbesök i lördags och vi hade inte inbillat oss; hon hade blivit litet bättre. Veterinären ville ändå vi att skulle skaffa solbrillor till henne – coolaste cockern i sta’n!