Spanielodyssé om hösten
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie, Stefan och Francisco HanssonHär i Umeå vräker regnet ned idag; man får vara tacksam för att det inte kommer som snö. Har talat med folk i Skåne idag och där blåser det tydligen för hårt, något vi slapp när vi var där, även om det regnade och var litet ruskigt under resan ned och under första halvan av vistelsen i Skåne. Vår avresedag från Umeå snöade det. Så kan det vara. Själv är jag alldeles knäckt idag av allt bilkörande, åtta timmar igår, och vetskapen om att Lena och Anne (vår lokala jaktkompis) är ute och tränar hund i Skåne, svider litet i själen när jag sitter här och dystert betraktar min litet trista utsikt genom ett regnstrimmigt fönster. Skånebaksmällan är hård…
Vår odyssé tog den nu invanda rutten, på fredag ned till Jens och Eija i Lögdö norr om Timrå, på lördagen ned till Blötberget och Maria och väl nere i Landet av Mjölk och Honung bjöds på jakter överallt och vi tackar allra hjärtligast för det; Janne, Sylvia och Cajsa samt Thomas. Lena som tog oss ut på träningar runt Skåne, vandringar i Revinge och samvaro varje dag.
Ett inte minst viktigt besök gjorde vi också – för första gången – i Blekinge, hos Camilla och Kalle och den oförlikneliga Clara, syster till Cully. Vi har mailat i ett och ett halvt år, följt Camillas blogg (Claramaja och Marmeladhumlan) jättelänge och nu fick vi äntligen träffas live. Camilla är den klurigaste av våra favoritbloggare och hon har lyckats förmedla massor av info om sin omgivning, sina intressen, blandat med en god portion humor och Claras träning och glada upptåg, samt riktigt bra ögonblicksbilder fångade i språnget (Claras). Som skribent har Camilla en stil som vi tycker mycket om och bilden hon förmedlat kände vi väl igen när vi kom dit – vi hade hur kul som helst!
Det här ”ordet” kommer att bli vidlyftigt, vet inte riktigt vartåt det kommer att bära och alldeles säkert kommer det att följas av avknoppningar flera veckor framåt, men nu till sak!
Wallanderstämning
Vårt boende var inte särskilt bra. Omständigheter hade tvingat oss till en sista minuten ändring ifråga om det och huset vi hamnade i var visserligen rymligt och säkert trevligt sommartid, men nu var det instängt och fukten dröp av fönstren på morgonen, kläderna var fuktiga när man skulle klä sig. Trakten var litet åt det dystra hållet, överallt lerigt och stora högar med betor, nyligen upptagna. Det var som taget ur en Wallanderfilm i grå höst och det intrycket förstärktes sannerligen när vi strax fick veta att det var i grannhuset det så uppmärksammade mordet på den unga tösen i Vollsjö skedde för en tid sedan. Av våra värdar fick vi litet insiderinfo om familjen i huset och det lättade knappast stämningen.
Lena
Den 17 juli 2000 träffades vi i två timmar innan avresan hem med Nenya, vi tre som har haft så mycket roligt under åren som sedan följt. Under den tiden har Lena öppnat massor av dörrar både i Skåne och nu senast i Blekinge, genom att sälja en valp dit. Genom henne har vi fått lära känna massor av människor vi aldrig skulle ha träffat annars, fått så mycket jakt och hundträning vi aldrig skulle ha fått annars. Numera sysslar vi också med mycket annat när vi kommer ned, beroende på årstid, men det var med oss tre det började.
Som alltid hittade vi på saker hela dagarna, men knytkalaset där Lena bidrog med rapphöns och vi med Lubbopärer, hörde också dit. Det var jakt också, liksom promenader i Revinge och zickzackande med syster Coffi, då på kanin. Det låter kanske inte så ambitiöst, men resor i Skåne, med Lena, är alltid givande. Vi får alltid se vackra lantliga bitar av trakten, får alltid trevliga erfarenheter av aktiviteter. Nog är det skada att ett helt land ligger emellan oss och umgänget måste begränsas till mastodontsamtal på telefon.
Hos Janne…
…finns det många fasaner, vilda fasaner. Inga sätts alltså ut där, stammen är självföryngrande och fåglarna är inte ens i gynnsamma fall lätta att komma åt. Med den otur vi hade under jakten blev det sannerligen inte lättare. Vi hoppades också på hare, men de visade sig vara lika skygga som fasanerna, så vi kammade noll där.
Det var första jaktdagen och Cully fick visa upp sin ovana vid jakt i Skåne. Injagad på norrländska myrar i dvärgbjörk och vide, visade hon tydligt sin avsky för slån och björnbär. Inte blev det bättre av att hon lyckades få en rejäl kyss av ett elstängsel heller. På öppen gräsmark gick det hyggligt även om inslaget av nässlor var litet läskigt. Vi provade också litet med Jannes Sally, men då sprang hela gänget av de fasaner vi kom på där framför oss längs gärdet och lyfte sedan långt utom håll. Haren vi såg var lika litet villig att ta emot ett skott.
Den som tjänade på det här var Tezla Lejonhjärta som dödsföraktande vräkte sig in i slån och nässlor, men så var det ju det där med oturen. Tezla gick som en liten spräcklig komet och hon gick bättre än någonsin. Förd med Annelies lätta hand skulle det ha blivit riktigt bra om inte nästa hop med fasaner hade valt att flyga längs med dungen och ut ur den långt utanför bössornas räckvidd. När vi sedan hittade dem igen var den första en fridlyst höna – i straffsparksläge förstås! – den andra en tupp som flög lågt rätt mot Annelie och den tredje i tät skog, resten återfanns aldrig. Den hare vi såg reste på hundra meter; ja det var inte ett dugg bättre än hemma, men roligt hade vi i alla fall och vi fick plocka så många av Jannes fantastiska äpplen vi ville.
Sylvia och Cajsa…
…bjöd på sträckjakt på änder, men det blev inte heller bra, delvis på för mig ovana skott, delvis på att de kom in så högt. Jag är en typisk småfågelsorterare som är van att få mina fåglar serverade i frånskott och sidoskott över en spaniel; änder som kommer på hög höjd i hundra knyck blir litet svårare. Utan blev vi ändå inte; killen som stod i andra änden av dammen tog ned fyra stycken.
Hos Thomas…
…fick vi en oförglömlig jaktdag som inleddes med gåsasträck tidigt på morgonen och som sedan följdes av rough shooting på gängse vis. Den upplevelsen kan en norrlänning leva på länge, sannolikt bära med sig i ljust minne för all framtid. Med var Lena, Rolf Nordlund och Hans-Erik Sjöblom, Lena med Coffi och evigt unga mamma Whoopi och gubbarna med sina cockrar. Här gick Cully så fint, långt bättre än vi vågat hoppas på, i olika konstellationer med alla andra hundar, men en utförligare rapport om detta kommer en annan dag då vi hoppas kunna få oss tillsänt litet mer bilder därifrån.
Camilla och Kalle…
…bjöd på mycket, även en jättefin sightseeing i Blekinge. De bjöd på en hel dags jakt också och som innefattade massor av zickzackande av systrarna yster. Vackert var det att se och det finns även för er att se om ni går in på Claramaja och Marmeladhumlan där Camilla har bloggat. Vår egen version får vänta till en annan dag och kommer att finnas under rapporter. Nu i kväll får ni nöja er med ”ordet”, men som en liten bonus finns också en ny veckobild.
