Tillbaka till Träsket
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonKontrasterna mellan skånejakt och den i Träsket är förstås slående, inte bara i skillnad på klimat och marker, utan också i mängden vilt. Bakkappan på bössan bar ännu spår av kletig skånsk lera när jag på torsdagen gav mig ut i vinterlandskapet; det var inte mycket snö, några centimeter, och det var heller inte kallare än att jakten var njutbar, ca 2-3 minus. Så höll det sig alla dagarna, utom igår då nattens fjuniga snö övergick i regn som lade ett osunt ispansar över allting. Vi skyndade hem mitt i dagen för att undvika den ofrånkomliga blixthalkan som bara måste bli en följd av vädertypen.
Huvudmålet för jakten alla dagarna var att hitta järpar längs vägar och skogsdungar runt åkermark där idén är att sakta trycka fåglarna mot kanter eftersom de inte gärna flyger ut över öppen mark, utan i stället sätter sig i de yttersta träden där de syns mot himlen. I ett fall av tre på torsdagen lyckades det – litet sämre än vanligt – men denna årstid får man vara nöjd med det lilla. En järpe på ett par timmars jakt under en kort dag är inte så dumt. Jag var ganska seg i starten på morgonen, det medges.
Fredagen blev resultatlös. Visserligen stötte jag ganska många orrar, men de är omöjliga så här års. Det kan gå bättre när det är så pass med snö att de gräver ned sig och man stöter dem på extremt korta håll ur snön. Med så litet snö som fanns hittar de också mat på marken så toppjakt funkar heller inte så bra.
Glögg och pepparkakor
Enligt tradition sedan några år skall sägas. Med var också Catharina och hennes två jyckar, Annelie hade med Cully. Inte för att spaniels vanligen gör någon större nytta så här års, men det ger tillfälle till träning och motion för hundarna. Cully gick jättefint och uthålligt, men det blir förstås litet tungt att springa i snö och litet kyla tröttar också. Dagens byte blev ännu en järpe, magert kan tyckas, men ändå är en järpe i handen bättre än tio orrar i skogen.
Dagen fick mer karaktären av en sällskaplig promenad i skogen, men ambitionen var inte högre än så. Varm glögg och pepparkakor värmer gott i kylan. Sämre än så kan en vanlig vinterlördag vara.
Söndagen innehöll ingen jakt. Enligt vad som sägs ovan blev avfärden litet rask och det var inte heller särskilt frestande att ge sig ut i skogen i regnet och snön som rasade ned ur träden. Får prova ett par helger till innan jul och planen är också att eventuellt fira nyår där uppe. Det blir inte lättare att jaga nu – tvärtom – men vila och mys i stugan har också sitt värde. Inga jobb behöver göras (utom litet snöskottning) och kvalitetsfritid med familjen kan också behövas.
Hos veterinären
Så var det idag dags för blodprov för Nenya. Hon har blivit piggare, färgen på slemhinnor och ögon har blivit bättre, utom vissa kvällar då hon faller igenom litet. Inte av några särskilda skäl utan det verkar nästan slumpmässigt. Utifrån det hade vi hoppats på att överskottet av röda blodkroppar skulle ha sjunkit och det hade det, men inte så mycket, ca 25%. Alltså har hon ännu ca 25% fler röda än den övre gränsen för vad som är normalt. Enligt veterinär som hade konsulterat någon som jobbar med sådant här var det ändå rätt bra, det är allvarligt, men inte alarmerande. Risken för blodproppar finns kvar, men har sjunkit med blodvärdets nedgång.
Nenya har polycytemi, benmärgen producerar för många röda blodkroppar. Man kan göra fler tester för att få veta mer om vad det kommer av, men behandlingen är ändå densamma; man åderlåter henne. En behandling som upprepas med bestämda intervaller och som skall ta ned värdena till de normala. Mjälten innehåller väldigt mycket blod och avlägsnandet av den fungerade i realiteten som en tappning; vi kan alltså konstatera att metoden har effekt. Det kan t o m bli så att hon efter någon eller några tappningar faktiskt blir helt frisk igen och inte behöver fler behandlingar.
Det kusliga med det här är att det är så ovanligt att få veterinärer har varit med om det. En på veterinärstationen i Vännäs hade behandlat det på det sätt som rekommenderas för Nenya, men då på katter – även de som sedan blivit helt friska igen. Nenya är alltså något av ett ”försöksdjur”, en hund som i alla fall en veterinär får lära sig om sjukdomen av. Gäller även er där ute som kanske någon gång själva råkar ut för det på er hund. Det är därför vi fortsätter att skriva om Nenyas fall och hur det utvecklas; att dela med oss av våra erfarenheter.
