Vi andas ut på väg mot jul
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonVädergudarna står oss ännu bi; vi har haft många dagar med grått och massor av regn. Som tur är får vi säga för hade det kommit som snö hade vi haft en halvmeter vid det här laget. Litet snö till jul som sedan snabbt försvinner igen, kan vara bra, men lagom är bäst. Just i helgen slog kylan till med rimfrost och fuktig, råkall luft. Havet ligger öppet bara någon mil utåt kusten så det är väl inte så konstigt. Idag har regnet vräkt ned – för omväxlings skull.
I dessa dagar är det säkert många som börjar skruva upp tempot i julhysterin, jagar runt efter julklappar och så, men för oss är det lugnt, det är många år sedan vi slutade med sådant. Ändå har vi fått en tidig julklapp; ett gott tecken på att vår gamla hund börjar krya på sig. I alla fall ser det så pass bra ut att vi kan fira jul i lugn och ro väl vetande att Nenya blir friskare. Vi kan andas ut – i alla fall för stunden.
I torsdags åkte vi till Vännäs med en hund som redan visat en förbättring efter blodprovet tio dagar tidigare. Det här upplyste vi veterinären om som genast tog till sig det, konstaterade att hundens slemhinnor såg mycket bättre ut, och bestämde sig för att börja övningarna med ett nytt blodprov. Det bekräftade vad vi tyckte oss ha märkt, fantastiskt! De förhöjda värdena hade sjunkit ordentligt och det beslutades att tappningen skulle bli mycket mindre, 100 ml istället för 300 – dropp efteråt, ca 300 ml. Vår inte alltid så realistiska ägaroptimism delades av veterinären som sade att det hela ser mycket lovande ut och om ca två veckor skall nya blodprov tas då man förväntar sig att de ser ännu mycket bättre ut.
Dagen som hade känts litet nervös i inledningen, kändes plötsligt mycket mer lyckad och jag och min hund firade tilldragelsen med att gona oss grundligt i soffan när vi kom hem.
Annars händer det inte så mycket just nu, men med en allt piggare hund går det att börja motionera henne för att bygga upp kondition och muskler som tvingats till vila alltför länge. Ett av många konstiga symtom Nenya har uppvisat har varit hälta på ett bakben, hon har rent av hoppat på tre av och till. Hon har aldrig höftledsröntgats och vi har funderat på om det har varit något fel där, men i och med att blodvärdena har sjunkit, har också hältorna upphört. Som lekman vill jag inte spekulera alltför mycket i saker jag inte kan, saker jag inte är utbildad för, men det finns de som är det och som har föreslagit dålig cirkulation, rent av påverkan av nervsystemet p g a polycytemin som orsak för hältorna. Ingen kan säga säkert ens vad som utlöst grundsjukdomen, än mindre följdsymtomen, så låt oss tillsvidare nöja oss med att hunden nu tycks bli bättre och att hon kan röra sig som en garvad jakthund skall, kanske rent av återgå till sitt yrke kommande höst – yrket som jakthund.
Valpar som växer
Vi brukar åka på träning i växthusen på Forslundagymnasiet och där träffade vi Anki och hennes jyckar som vi inte sett på ett tag. Anki tog en av kennel Thoras valpar, Bosse, som nu är ca fem månader och har utvecklats jättefint. Snygg, grovlemmad och formbar, satt dryp stilla och tittade lugnt på när andra hundar gjorde sina övningar, men jobbade på hur bra som helst från sin valpnivå med det Anki ville göra. Anne (kennel Thoras) som jobbar som veterinär där vi går med Nenya, träffade vi i torsdags och hon visade upp sin fina fyramånadersvalp Penny. Penny kommer från kennel Streamside och var makalöst trevlig.
En ny generation jaktspringrar växer upp här i Umetrakten och det är kul att vara med och se utvecklingen som ser alltmer positiv ut. Tillsammans med alla jaktcockrar kan man gott säga att vi nu har upprättat ett norrländskt brohuvud för jaktspaniels här i södra Västerbotten. Sådana små enklaver i älghundsriket finns både söder och norr om oss, intresset ökar och det är bara som det skall vara; i de bästa av världar jagar man med spaniel – eller hur?
