Veckans ord
Juletider
Av Stefan HanssonNog märks det att vi närmar oss. Inget fel i det, här i huset gillar vi verkligen julen, men på väg hem från vaccinationen på Tegs vårdcentral, stannade jag på Ersbodas (och Umeås) stora handelsområde; jisses vilka stollerier folk hålls med! Jaja, jag vet: om alla andra gjorde som vi och lät bli att tappa huvudet alldeles den här tiden skulle svensk ekonomi antagligen gå alldeles åt skogen – och man skulle sannerligen inte slå något nytt säljrekord.
Ändå undrar jag om man verkligen måste handla sig till ekonomisk kollaps bara för att det finns saker att handla och varför just nu. Varför köpa alla dessa fördömda mängder julklappar till en massa släkt och bekanta som man aldrig bryr sig om under resten av året – något slags kollektiv hysteri kanske? Någon tvångsmässig drift att måsta göra som alla andra för att inte framstå som annorlunda, eller – gud förbjude! – som avvikande och underlig! Än underligare är att vi uppmanas skänka pengar till särskilt ömmande just precis nu därför att vi anses vara tvungna att vara goda just precis nu. Undrar hur många som faktiskt skänker av sitt överflöd just nu som skulle skrika högt och ilsket om det överflödet tvingades in i en jämn ström av delande via skattsedeln. Nä, det skulle nog inte kännas ädelt nog, kunde rent av misstänkas vara litet kommunistiskt – och så skulle det ge mindre pengar för var och en att offra på konsumtionens altare.
TV-reklamen är i vanliga fall infantil; nu spränger den alla gränser och blir patologisk i sin strävan att få oss att inse hur mycket vi behöver ett ännu mer avancerat självspelande piano till mobiltelefon än den vi köpte i somras, ännu ett sinnesförslöande våldsdataspel till våra redan oförsvarligt bortskämda och blaserade barn – länge leve konsumtionen! Länge har jag förresten undrat varför TV-reklam måste vara så infantil som den faktiskt är (hittills har vi fått veta att vi måste stå ut med den för att få kvalitetsprogram att se), men när jag ser programutbudet och upptäcker att det är ännu infantilare än reklamen, så ger jag upp. Att undra är meningslöst. Vem ser egentligen program som America’s next top model? Paradise Hotel? Svenska Hollywoodfruar? Mammas pojkar? Hur i helsike har någon kunnat få klartecken att göra en programserie om Ullareds varuhus? Finns det verkligen en enda person i det här landet enfaldig nog att vilja se hur Anna Anka firar jul? Kom då ihåg att detta trams sänds på bästa sändningstid…
För oss som ännu har huvudet kvar på axlarna duger det med ett julträd, litet glitter och lagom med god mat. Som jägare har man ju ett och annat smaskens att plocka ur frysen och det man handlar särskilt för årstiden behöver inte vara mer än att man äter upp det utan att behöva kasta bort hälften sedan det blivit dåligt. Skulle man ändå vara orolig för att midjemåttet börjar visa oroande tendenser att bli större, kan man ju alltid ta en extrasväng med hundarna – och så slipper man ju Anna Anka! Den anka jag vill ha är en mycket läckrare anka, men den plockar jag ur frysen.
Tomtar på loftet
Det är vad Nenya har – eller i alla fall på hjärnan. Vi har haft fram lådorna med julgrejor, satt upp ljusstakar, hängt upp stjärnor och så, men i en av lådorna finns också en samling av stora, stoppade tomtar och den lådan gillar hon! Hon blir alldeles till sig och när hon upptäcker den stoppade gris som en av tomtarna rider på, ja då är lyckan gjord. (Hon är GRYMT engagerad i julen kan man säga…). Jag brukar fråga henne om hon aldrig skall bli vuxen; hon älskar att bära saker, tomtar – som sagt – skor, faktiskt allt som råkar ligga framme. Hon som burit in fler vilt i sin dag än jag kan minnas borde väl hålla sig för god för tomtar kan man tycka.
Nenya börjar bli sig själv i högsta grad nu. Bristande ordning på hundar är väl inget man egentligen gillar, men glädjande nog kom matte in på lördag morgon och talade om att Nenya sånär hade dragit ned henne i diket (det gäller att hålla i kopplet!), men det visar hur pigg hon har blivit. När jag tog ut henne på eftermiddagen var hon allvarligt inställd på att klättra i träd efter en pilfink hon fått syn på – än leva gamla gudar!
Vädret har varit riktigt uselt; snön från veckan har förvandlats till slask i samma takt som regnet i helgen har vräkt ned. Det har känts verkligt bekvämt att bara ta ut jyckarna i koppel på korta rastningar. Någon måtta får det vara på utevistelser i dåligt väder. Jag är väl inte så förtjust i snö och kyla, men det är det här pendlandet över nollan som är jobbigt för det blir slaskigt och sedan blixthalt – hellre en bit över nollan hela tiden, än under, men det vi ser nu är ju löjligt.
Nåja, trots litet ont i armarna är vi nöjda med att ha blivit vaccinerade; nu skall hela familjen klara sig i jul. Julträdet är fixat, samt en del annat. Skall bli skönt att få några dagar extra ledigt med familjen så här i vintermörkret, umgås och vara just familj. Det är vad julen är för oss. Att vi till helgen dessutom är bjudna på fasanjakt lär väl knappast störa julstämningen nämnvärt. Det är också ett tillfälle för Cully att öva på sådant en spaniel skall kunna – bara en sån sak!