Härligt att känna Träskmark under fötterna igen
Text och bild: Stefan HanssonVi fick i ett mejl från Camilla (Claramaja och Marmeladhumlan), en god vän och tillika bloggare, frågan om det var det under förra helgens premiär där uppe. Det var det förstås och meningen var att vi skulle trampa ännu mer härlig Träskmark denna helg, men ibland blir det inte som man har tänkt sig. Jag och arvingen drog på oss en riktigt irriterande vårförkylning och som sonen blev utsjuk på lördagen kände vi att det var tursamt att han fick stanna hemma och vila. 40 graders feber i den tropikvärme vi just nu upplever, kan få den bäste på fall. Själv har jag klarat mig hyfsat och är nog rätt OK idag.
Tidig brittsommar
En annan viktig anledning till att stanna hemma var att John och Eileen och lilla söta Jack Russel terriern Gemma anlände till Umeå i fredags. De har kommit hela långa vägen från Sherwoodskogen med den massiva värmen vi just nu har – det måste väl vara så kallad brittsommar? Björkarnas stad Umeå har formligen exploderat i grönska och vi har sedan i fredags legat stadigt på 25:an. Av finkänslighet bör jag väl tona ner detta faktum av hänsyn till alla stackars sörlänningar som sitter där och huttrar i kylan. Fast vadå? Varför skulle jag göra det?! Pilutta er!, för en gångs skull visar det sig finnas någon rättvisa här i världen, haha! Vi får förstås akta oss för uttorkning (kanske bäst att ta en paus här och dricka något), man kan aldrig vara för försiktig när tropikvärmen slår till.
Våra brittiska gäster är här för att fotografera den svenska vildnaden, skall resa runt i tre månader. På onsdag åker vi upp till Träsket för att slänga oss ut i gömslen för vattenfåglar, ut i skogen för skogsfågel och ned till ån för bävrarna. Det är litet av en ögonöppnare när någon kommer så långväga ifrån för att njuta norrländsk natur som vi inte längre ser, hemmablinda som vi är. Här runt staden har vi hittills haft en infam otur; många intressanta lägen men utan att riktigt komma till skott.
Ibland tar livet verkligen oväntade vändningar. För snart fyra år sedan var Andy Robinson på besök för att jaga en dag och i ett förfluget ögonblick erbjöd jag denna verkliga naturmänniska att återkomma under vårtid för att njuta av fågellivet. Själv hade jag glömt det, men se det hade inte Andy! När han så skrev ett intro-mejl och undrade om vi kunde bistå John och Eileen så var det självklart och roligt har vi. Där ser man hur nätverk kan breda ut sig ända långt utanför Sveriges gränser. Skåne och Blekinge är trots allt inte den bortre gräns som ligger inom räckhåll.
Många har märkt att det inte är särskilt svårt att hitta spanielintresserade kumpaner ”over there”, men att finna likasinnade fågelintresserade i Engelska Midlands förefaller inte lika självklart. Det är rätt sällsamt. Nu visar det sig att det är till god nytta att ha litet djupare teoretisk kunskap om England, inte minst när det kommer till språk. Alla som visste att vårt ord ”orrlek” gäller även i engelskan i form av ”Blackcock Lek”, räck upp handen! Jag gjorde det då inte. Även namnet på tjäder- och orrhybriden ”rackelhane” går igen i engelskan. Språkligt, inte minst på ordnivå, finns starka band mellan nordiska språk och engelskan – och ja, det finns orre i England. Liksom tjäder i Skottland, men den har visst kämpigt.
Tillsammans med våra nyfunna vänner lär vi oss enormt mycket åt båda hållen. Det är så mycket att det inte går att ta upp allt, men förhoppningen är att det skall vara till nytta även i framtiden. Just nu dock, skall jag ut och njuta av SOMMAREN!
