Veckans ord
Äntligen mindre kallt
Av Stefan HanssonMan skall vara försiktig med vad man önskar, man kan få det. En klyscha som man hör allt oftare numera. Det var precis det som hände efter decembers mitt; de som gnällde och klagade över att vi inte hade någon riktig vinter, fick som de ville. Själv längtar jag varje dag tillbaka till tiden med gröna gräsmattor och några grader varmt för vad skall man med all denna snö och extrema kyla till? Tyvärr är det ju inte fina och romantiska Disney-vintrar med lagom kallt och några centimeter snö vi får, utan just riktig vinter. Dessutom blir det dyrt, blir inte roligt att skåda kommande elräkning i vitögat t ex…
Hemavan i Västerbottensfjällen fick som kallast -41 grader och de blev tvungna att stänga alla backar och liftar; det som gästerna var ute efter. Min systerdotter som går en utbildning i Ångermanländska Sollefteå hade något slags övning där de skulle sova i tält i -38 – godnatt! Här i Umeå hade vi ”bara” som lägst -25 och litet snålblåst; för er som aldrig provat det – ni går inte miste om något!
Ett i alla fall tillfälligt mildare väder kom in i helgen och vi kunde släppa ut hundarna på mer än hundrametersrastningar utan att de krampade ihop i kylan. Första gången på flera veckor som vi har kunnat motionera dem. Vi kan konstatera att Nenya utan problem hängde med i den djupa snön, vi kan glädja oss åt att hon numera är en frisk och stark hund som ser betydligt yngre ut än de 10 år hon fyller i maj. Vi var för första gången på länge ute på en rejäl sväng och trampade upp alla stigar i den djupa snön – jisses vad mycket det visar sig vara när man väl ger sig ut i den. Det var ganska skönt att komma in och sätta sig i soffan och dricka kaffe och glo på TV igen.
Vi får vänta på våren nu. Vi har bara tre problem (minst), resten av januari, februari och mars. Redan nu har vi en hel vinters snömängd med tre månader kvar innan det börjar väga över, undrar om det är snöfritt till midsommar.
Språkets rikedom
Häromdagen såg jag ännu en gång ”Stolthet och Fördom”, brittiskt kostymdrama och en av romantikens guldkorn. Mossigt? Ja, kanske det, men som litteraturvetare ligger det i mitt intresse att se en sådan film och just den epoken tillhör mina favoriter. En annan sak är då språket i filmer av detta slag. Filmskapare är mer än någonsin förut medvetna om behovet av att dialogen förs på ett sätt som passar sammanhanget, både för äkthetens skull och – vill jag gärna tro – av respekt för de länge sedan döda författarna. En annan modernare författare som fått film skapad från sina böcker är Tolkien (Sagan om Ringen). Regissören Peter Jackson har sett till att språket balanserar den fingerade forntid böckerna behandlar; hur skulle det ha varit om skådespelarna hade talat Brooklyn-slang?
På tidningarnas insändarsidor dyker ständigt purister upp som oroar sig över svenska språkets utarmning, hur det påverkas av amerikansk vulgärkultur, dataspråk o s v. Ändå är det en oundviklig utveckling, vissa nya ord och uttryck försvinner lika fort som de dyker upp, andra stannar. Det avgörs av hur många som anammar dem och ser till att de inlemmas i språket. (Det kan även inträffa i miniformat för en liten grupp människor. Så t ex lanserade en god vän begreppet ”Träsket”, något vi inte kallat stället förut, men så kan det gå till när, i det här fallet, ett nytt geografiskt smeknamn bildas).
Är det här bra eller dåligt? Enligt min mening är det ingetdera. Det handlar om språklig evolution och ser man en engelsk och en svensk medeltida text bredvid varandra, slås man av hur lika de ser ut. Vi vet hur olika vägar de två språken har tagit sedan dess och det är svårt att tänka sig hur vi utan stora problem skulle klara att tala med en svensktalande från den tiden. Hur har inte svenska språket ”utarmats” sedan dess? Det tycks som om språk är färskvara med ett bäst-före-datum, men det är ju ändå fullt tillåtet att älska och fascineras även av de äldre versionerna. Kunskap berikar.
Träskets språk
Anledningen till att det här ämnet kommer upp nu är en tanke som slog mig efter ett mail från en god vän. Hon hade reagerat för ordet ”snökamel” som jag på skoj använde i förra ordet om renen. Genom åren har jag hört och läst också andra norrländska uttryck för djur, ordlekar och dialektala, som jag tycker är roliga; ”tallbjörn” för ekorre, ”klövhare” för älg, ”spereniisch” som samlingsnamn för små vadarfåglar, o s v.
Det ena leder till det andra och ser vi på Umeå, som är en viktig universitetsstad, märker vi att här har utvecklingen redan skett; genuinare ume-dialekt slätas ut alltmer, vi måste ut i skogen för att hitta mer. I Träsket hittar vi en del, väl medvetna om att även det lokala språket kommer att försvinna med de gamla. Eftersom brukarna dör bort blir det språkvetenskapens sak att dokumentera dem, vi andra får minnas dem så länge vi är kvar.
På ordnivå hittar vi egenheter som inte är så vanliga i det dagliga livet i staden; säger man ”hunn” i Träsket menar man hanhund, har man en tik så talar man specifikt om ”tika”. En tjäder (eller TJääd’ar) är alltid en tupp; hönan kallas ”röj’”. Orre betyder också specifikt tupp, medan hönan går under namnet ”örr”. Kull, som i fågelkull, heter ”ärd”, som då blir till t ex ”tjäderärd”. Torr snö (som nämndes i förra ordet) kallas ”flister”. Gärdsgården av granslanor kallas ”skirhag”.
Det här var några exempel på ord, men det finns andra saker att ta upp också. Kort skall bara nämnas den norrländska fördomen om att skånska inte går att förstå; vi har haft gäster från hela landet där uppe som med stora ögon har funderat på vad en del av skogsborna med de bredaste dialekterna egentligen sade när vi har talat färdigt! Vi som vistas där så ofta anpassar vårt sätt att tala så det liknar deras. Det hör också till mänskligt beteende; vi gör omedvetet denna jämkning när vi bedömer att det är viktigt för vår sociala plats i gruppen.
I Träskets språk är ljuden annorlunda. Granen blir ”grärna”, björken blir ”bjerka” och tall blir förstås ”tall’n”. Bestämda formen -en blir gärna till -a som i ”tjärna” i stället för tjärnen. N blir gärna -rn, ”hörna” för höna. En annan väldigt intressant sak är bevarandet av urgamla svenska diftonger som nästan bara finns kvar i dessa trakter.
Ordet sten blir ”schtein” och ben blir ”bein”. Uttalet på ripa blir ännu mer avancerat – ”röy’jp” i singular, i plural ”röy’jpen”. Blir litet som norskans ”rype”, men med denna märkliga ljudglidning från ö till y och med ett j och ett betonat p.
Älgjägargeografi
Ni vet vad jag talar om; älgsåtar och pass som bara de själva vet var de ligger – om man inte ber om en förklaring! Ett ord har en form och ett innehåll; alla vet vad en björk är eftersom vi ser en björk för vår inre blick när vi hör ordet, men hur i herrans namn skall den oinvigde förstå var älgpasset ”bjerka” är när det är ett vägpass längs en raka som kantas av en rad av tusentals likadana björkar! Det rör sig om en specifik björk och man måste känna till geografin för att hitta dit. Ord har här alltså förutom innehåll geografispecifika betydelser och det komiska är att passet ifråga kommer att heta ”bjerka” även efter det att skogen har huggits ned, med alla tusentals björkar. (Gästen på besök skall föstås också förstå ordet ”bjerka”)!
En annan plats heter ”Sifris”. För länge sedan stod där en banvaktarstuga och den sista som bebodde den hette Sigfrid. Det enda numera som visar att där stått ett hus är några syréner och gullregnsbuskar. Så småningom kommer namnet att ha tappat sin historiska betydelse, men det kommer att leva kvar. Så länge någon ännu bor kvar i skogen.
När jag började jaga där och samrådde med älgjägarna var jag fick gå och jaga fågel fick jag vid ett tillfälle veta att det var ”kvarna” som gällde. Stora ögon när jag inte förstod vad som menades – det borde väl alla veta! Det rör sig om ett helt markavsnitt där en bäck rinner igenom; den länge sedan nedruttnade kvarnen namnger platsen som jag i ärlighetens namn fortfarande i vet hur mycket mark den omfattar.
Älgjägarnas värld är mystisk och vi måste få tillgång till koderna för att förstå och hitta, men det finns ytterligare en komplikation att tackla för den som kommer som gästjägare för att jaga med mig; min egen specifika jaktgeografi. Som småviltjägare känner jag varje ”schtein” på marken och från mitt småviltperspektiv gäller helt andra koder, vilket inte gör saken ett dugg mer förståelig för den som inte känner till dem. Språket är en rikedom, men som alla andra rikedomar måste den delas för att alla skall ha någon nytta av den!