Veckans ord
Jaktförbud eller inte?
Av Stefan HanssonSå är den kontroversiella historiska vargjakten över. Det verkar ha gått synnerligen smidigt; i Svensk Jakt Nyheter visas hur man snabbt fyllde kvoterna i de olika områdena och en överskjutning är förmodligen inget att gorma över eftersom avskjutningen ändå var satt till en väldigt låg nivå. Nåja, djurmupparna gormade säkert (har inte följt med så noga) och från en och annan länsstyrelse har tydligen hörts missnöjda tongångar, men det börjar vi vara rätt vana vid nu. Det verkar som om länsstyrelser generellt sett anställer personal med uttalade åsikter mot all jakt. Idealister komna från universiteten, säkert före det komna från hem i storstaden där verkligheten ser annorlunda ut än där jakt bedrivs. Det är ju inte okänt hur man klatrat till det här med fjälljakten, ofta stick i stäv mot vetenskapliga rön.
I vargfrågan har jakthatarna mässat samma mantra gång på gång; det är jägarna som inte vill ha varg, vi måste stoppa, förhala, förhindra och helst permanenta förbjudet. Jag har hela tiden förundrat mig över att media, politiker och tjänstemän har stilla tigit; jägarna är bara en liten grupp av många som har rasat mot överstora stammar av varg. Det har blivit politiskt korrekt att skylla allt på jägarna, vilket får mig att tro att man inte egentligen är ute efter att rädda vargar, utan för att i långa loppet sätta stopp för jakt helt och hållet. Man har värjt sig med alla medel mot att frågan skulle kallas en landsbygdsfråga, för då faller hela korthuset samman. Nu äntligen hörs röster just för detta: se det som ett landsbygdsproblem. Nu skall det bara nå fram till riksdagen också, något säger mig att media inte är så intresserad.
Jag tror det är omöjligt att förstå hur det är att bo i de vargtätaste områdena, vi är som sagt lyckosamma nog att slippa eländet. Så mycket förstår jag. Hoppas nu bara att alla ni som bor så får uppleva att det har blivit bättre, att en kanske överförsiktigt satt kvot ändå gör skillnad.
Efter det kommande valet framstår det som klart att en ytterligt försvagad socialdemokrati kommer att styra med miljöpartiets tumme i ögat, så det är knappast någon överdrift att befara att den här vargjakten inte kommer att följas av någon fler nästa år. De senare åren har visat på en skrämmande framgång för detta extremistparti när det gäller att förbjuda och beskatta misshagliga företeelser i samhället, bara för att sossarna skall få sitta vid makten. Ett av landets mindre partier har oskäligt mycket makt, men högljudda tillskyndare bakom sig, Sveriges ornitologiska förening, Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen o s v. Alla dessa har förstås sina älsklingsförbud att få genomdrivna av ett parti där likasinnade sitter. Att döma av debatten kring vargjakten lär det betraktas som tjänstefel om man inte levererar ett förnyat förbud. Ta aldrig en framgång i en sådan fråga som vargjakten för given och för bestående. Säg aldrig: ”Nä, det kan de aldrig få igenom!” i någon annan jaktfråga heller.
För vår del kan t ex den mångåriga debatten, ledd av SOF, om den ”hotade tjädern” säkert blossa upp igen. Fjälljakten är som alltid en het potatis. Ingendera jakten utgör något som helst problem om förnuftet får råda, men vem tror egentligen att förnuft får något utrymme i en debatt som styrs av känslor för djurens rätt och åsikten att människan (jägaren!) är en inkräktare i naturen? Man skyr tanken att vi är en del av ekosystemet. Sannolikt för att man tror att det gör oss ”högre stående varelser” till något primitivt som vi skall skämmas för, ett slags snobberi helt enkelt.
I ett par frågor har miljöpartiet redan varit väldigt tydligt; att inte ge upp idén med förbud på blyammunition och utsättning av vilt vill man stoppa. Vilka konsekvenserna vid ett utsättningsförbud för näringsidkare och anställda inom branschen skulle bli, är inte svårt att förstå. Det skulle bli ett avbräck för vapenhandlare och markägare med sänkta inkomster på arrenden. Jaktspanielfolket skulle få det svårt. Utan utsatt vilt blir det inga prov.
Vi kanske bor på fel plats för att oroa oss för ett eventuellt stopp för utsättning av vilt, men vi vet också att framgång föder framgång. Lyckas man med det får man blodad tand och går raskt vidare mot nästa mål. Det är hög tid att vi jägare förstår att andras problem är allas problem; för förbudsmänniskorna gäller ingen mannamån. Inte heller när det kommer till att lägga sig i hur andra föredrar att leva sina liv.