Veckans ord
Doggles
Av Stefan HanssonEfter ca ett halvårs jobbande med Nenyas märkliga och oroande sjukdom är det dags att tänka på att vi har ännu en hund med en sjukdom som är nästan lika märklig, bara så mycket mindre oroande. Det är dags att på allvar söka efter solglasögon till Tezla – ”doggles” kallade. Som ni kanske förstår är de inte lätta att hitta i butik och näthandelns varor är ju inte alldeles lätta att prova ut, även om det tycks finnas en del olika modeller att välja på.
Vid googlande på nätet fick vi klart för oss att det finns människor som är mäkta upprörda för att folk köper glasögon åt sina hundar i ”kosmetiskt syfte”, för att de skall se coola ut, som en del av popkulturens förmänskligande av hundar genom att ta på dem chica kläder. Så är inte fallet med köp av glasögon för hundar som skall arbeta i förhållanden med bländande sol på snö, eller – som i Tezlas fall – för att de har något fel på ögonen. Man behöver ju inte anta det värsta för att man skall protestera mot något som misshagar en…
Tezla ser hur bra som helst, det är inte problemet. Problemet består i att hon har svårt att reglera ljusinsläppet eftersom hennes pupiller inte fungerar som de skall. Hon får ont. Hon har genom långvarig behandling blivit bättre, pupillerna arbetar och hon uppvisar numera väldigt vackra, nötbruna irisar, men det starka solljus som snart kommer att glittra på snön när vårvintern kommer, blir förmodligen ändå mer än de klarar av. Lösningen är doggles. Antagligen kommer hon att se väldigt cool ut – men det tar vi i så fall som en bonus. (En granne föreslog ett brett nithalsband också för att öka vår 12 kilo tunga cockers status…)
Svårigheten är alltså att hitta brillor åt en liten hund som Tezla (är det bara stora hundar som har problem med ögonen?), men det finns att få tag på. De är inte så förskräckligt dyra heller. Vi vill ju vårt lilla lejonhjärta väl så nu är det dags. Så småningom kommer det mannekängbilder på henne här på sidan.
Litet oro i lägret
För tio dagar sedan var vi på provtagning med Nenya igen och beskedet gav anledning till oro. Allra värsta hotet avvärjdes dock; det att hennes så hårt ansträngda benmärg hade lagt av. Ett ”utstryk” (som veterinären kallade det) skickades till Sveriges Lantbruksuniversitet som vi har här i Umeå och enligt SLU producerar hon fortfarande röda blodkroppar, men provet visade att hon nu lider av en lindrig anemi. Veterinären hade förhört sig om hunden visat trötthet, svårigheter med att gå i trappor, hoppa in i bilen o s v, men det hade vi inte märkt. Så här tio dagar senare har vi ännu inget märkt – utom möjligen att Nenya är piggare än någonsin. Hon springer utan ansträngning i den djupa snön, hoppar omkring i de höga plogkarmarna och skutt-skutt-skuttar meterhögt som hon alltid har gjort när maten skall ställas fram.
Vad läser vi in i det då? Vi försöker att inte läsa in någonting, vi anstränger oss verkligen att överlåta det åt veterinären vid kommande återbesök nästa måndag, men däremot tillåter vi oss att känna ett visst hopp när det nu gått så många dagar sedan förra provet och ingen synlig försämring kan anas. Skulle det vara så att blodvärdena åter har stigit efter att ha sjunkit mer än väntat efter blodtappning, är det bra. Om inte, finns tydligen en idé om behandling. Nenya är annars så frisk och stark och hennes tappra hjärta och lungor jobbar lika bra som alltid. Vår läkargranne säger att lindrig anemi på människa inte är ett så stort problem; starkt hjärta och friska lungor arbetar litet snabbare för att kompensera. Hon slipper i alla fall blodproppar som förmodligen är ett större hälsoproblem.
Ändå tycker vi att den här sjukdomen är mer än eländig och vi kommer aldrig att råka ut för den en gång till på någon hund, så sällsynt är den – ärftlig enligt en biolog som jag råkade på. Är det sant är det oroande i sig. Tro oss när vi säger det: sjukdomen är extra jävlig, antingen det är på människa eller hund. Hörde faktiskt om en bekants bekant som lider av just denna sjukdom och behandlingen (blodtappning) är densamma.
Efter 24 år av hundägande har vi fått prova på både det ena och det andra hos våra hundar, livmoderinflammationer, endometrios, spondylos, hjärtfel, tumörer och njursvikt, men alla de har varit välkända hos veterinärer och i litteraturen. De har kunnat förklaras och i flera fall med framgång behandlats. De sjukdomar våra hemuler nu har råkat ut för är svårare att komma till rätta med och är förstås desto mer frustrerande – för det är ju så att så länge det finns en given väg att gå, känns allt så mycket bättre.