Veckans ord
Inte särskilt mycket nytt på norra fronten
Av Stefan HanssonDet är lika kallt och eländigt som de flesta andra vintrar. Som överallt annars i landet som vi förstår. Snö har vi så vi kan exportera. Gatorna är så smala att bussen jag åkte med en dag var för bred för att möta en annan likadan buss; backspeglar rök och glassplitter flög. Gruvligt att tänka på att det är minst två månader av vinter kvar. Nåja, det parti som försöker vinna politiska poäng på en klimatförändring som antagligen är inbillad, tappar förhoppningsvis mark inför valet. Väljarna tror förhoppningsvis på det de ser med egna ögon och inte det eliten tycker vi skall se.
Vi gör inte mycket nu, håller oss mest inne och läser eller latar oss. Hundarna vill inte ens gå ut längre och i all den vidriga snön går det heller inte att utföra någon meningsfull träning. Bättre då att spara krafterna och inspirationen för varmare och snöfria tider.
Idag var det dags att åka till Vännäs veterinärstation igen. Nenya – som fortfarande är lika pigg – sprang ut till bilen; ”för jag skall få åka till veterinären, hurra”! Märklig hund; hon tycker som de flesta hundar inte om att bli hanterad och stucken, men samtidigt tycks Anna, vår veterinär, vara en av hennes favoritpersoner som hon älskar att träffa. Hon, hunden inte veterinären, blir alldeles till sig av lycka! Möjligen blev dock Anna också glad att se vår lilla galning så frisk: ”ja inte ser hon särskilt anemisk ut”, sade hon och lämnade oss till en assistent som utförde själva ”ingreppet”. Jag bad henne (varför är det alltid en hon som är assistent?), att ta det försiktigt med vår anemiska hund. ”Anemisk, var då?”, undrade hon med en ironisk blick. En annan djurägare i väntrummet undrade hur gammal valpen var. Ja hon är inte ens tio år än sade jag…
Nenyas färg i munnen har blivit litet bättre tycker vi och veterinären tyckte inte det hade blivit sämre i alla fall. Jag frågade vad hon tyckte att en okulär besiktning av hunden sade. Hon menade att det helt enkelt inte går att se på hunden att hon är annat än kärnfrisk och att om det inte blir sämre så får det vara med vidare undersökningar. Dagens blodprov avstod hon att testa själv, utan hon skickade det på en gång till SLU som de har ständig kontakt med. ”De har resurser som vi inte har och de är experter på hematologiska sjukdomar; bättre då att de får ta det här provet på en gång.” Anna menade att det var dags att hitta ett svar äntligen. Vi menar att Anna har varit helt fantastisk under den här tiden; den bästa veterinär vi har haft. Att en allmänpraktiserande veterinär går bet ibland får man ta, särskilt som hon har gjort allt för att få hjälp, t ex av SLU och Strömsholm som hon har gjort. All heder åt henne och veterinärstationen i det nu så vinterkalla Vännäs!
På torsdag får vi svar. Det blir att hoppas på det bästa. Vid det här laget är vi tämligen luttrade och försöker ta det som det kommer. Ändå frågade jag Anna om det är fel av mig att tillåta mig vara försiktigt positiv om min gamla hund. Anna sade att det nog inte var helt fel och jag har tänkt ta henne på orden där. Vad annat kan man göra när det kommer till världens finaste hund?